Dietrich Bonhoeffer

Vi får från den tid i livet då vi börjar tala, lära oss att det vi säger måste vara sant. Vad betyder det? Vad betyder det ”att säga sanningen”? Vad krävs då av oss?

Naturligtvis är det våra föräldrar i första hand som håller ordning på vår relation till dem genom kravet på sanningsenligheten. Därav följer att kravet bara gäller inom familjecirkeln eftersom det är det föräldrarna avser. Det bör understrykas att relationen som kommer till uttryck i kravet inte enkelt kan upphävas.

Ett barns ärlighet i vad som är sant i förhållande till föräldrarna är till sin natur annorlunda i föräldrarnas förhållande till sina barn. Ett litet barns liv är en öppen bok för föräldrarna och det barnet säger dem allt, även det gömda och hemliga, men i det omvända fallet kan det aldrig vara detsamma. I frågan om den ärliga sanningsenligheten är föräldrarnas krav på barnet logiskt sett av helt annat slag än barnets krav på föräldrarna.

Snart visar det sig att ”sanningssägandet” betyder något annat i samband med särskilda omständigheter som omger oss. Hänsyn måste tas till förhållanden till andra vid ett visst tillfälle. Frågan måste ställas huruvida man har rätt att kräva helt sanningsenliga uttalanden av andra och hur det i så fall skulle utformas. Samtalen mellan föräldrar och barn är något annat än samtalen mellan man och hustru, vänner emellan, mellan lärare och elev, regering och medborgare, vän och fiende, och i varje fall är också den sanning som uttalas inte den samma, utan olika, beroende på sakers och tings olika egenskaper.

En omedelbar invändning.

Det kan omedelbart invändas att man inte är vem som helst skyldig sanningsenligt tal, utan bara Gud. (jfr den gamla vittneseden i svensk domstol, ”I rättegångsbalkens bestämmelser om vittnesed sägs att ”innan vittne avger sin berättelse, skall vittnet med handen på den heliga skrift avlägga denna ed: Jag N.N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga
eller förändra.” https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/om-slopande-av-vittneseden_FY021106 övers. anm.)

Invändningen är riktig så länge det inte glöms bort att Gud inte är en allmän princip, utan den levande Gud som insatt mig i ett visst livsförlopp och som begär tjänade av mig inom just detta livsförlopp. Om man talar om Gud får man inte bara bortse från den specifika värld i vilken man lever sitt liv. Gör man det talar man inte om den Gud som steg in världen i Jesus Kristus, utan mer om någon slags metafysisk symbol. Det är just detta som bestäms av det sätt på vilket jag, mitt i mitt konkreta liv med alla dess olikartade relationer, ger effekt åt den sanningsenlighet jag är skyldig Gud. Sanningsenligheten vi är skyliga Gud måste ikläda sig en konkret form i världen. Vad vi säger måste vara i överensstämmelse med sanningen, inte i princip, utan påtagligt och konkret.

”Att säga sanningen,” är därför inte bara en fråga av moralisk karaktär. Det är också fråga om en riktig uppfattning om verkliga situationer och att allvarligt tänka igenom dem. Ju mer komplex situationen är i en människas liv, ju ansvarsfullare och svårare blir uppgiften att ”säga sanningen”. Ett barn står bara i en enda vital relation och det är relationen till föräldrarna, och har därför ingenting att beakta och väga. Nästa yttre omgivning han eller hon insätts i är skolan, som då medför den första svårigheten. Ur undervisningssynvinkel är det därför av största betydelse att föräldrarna, på något sätt vi inte här kan diskutera, bör få sina barn att förstå olikheterna mellan de olika cirklarna i vilka de ska leva sitt liv och skillnaderna i ansvar.

Att säga sanningen måste läras in.

Att säga sanningen är alltså något som måste läras in. Det kan låta chockerande för alla som menar att det hela måste vara beroende av ens moraliska karaktär och om en sådan går fri från allt klander så är resten rena barnsligheter. Men det enkla faktum är att etiken inte kan frigöras från verkligheten och att den kontinuerliga utvecklingen i att lära sig uppfatta verkligheten, följaktligen är en nödvändig ingrediens i det etiska handlandet.  I den fråga vi nu tar på oss är handlandet något vi talar. Det verkliga skall uttryckas i ord. Det är det som konstituerar det sanningsenliga talandet. Det ställer samtidigt den oundvikliga frågan ”hur” orden uttrycks. Det gäller att finna det rätta ordet för varje tillfälle. Det låter sig göras först efter att länge, ärligt och med allt större ansträngningar med utgångspunkt från erfarenhet ha sökt kunskapen om det verkliga.  Om någon ska säga hur något verkligen är, dvs. om man ska tala sanningsenligt, måste ens blick och tanke riktas mot det sätt i vilket det verkliga existerar i Gud, genom Gud och för Gud.

Det är ytligt att begränsa det sanningsenliga talandet till vissa särskilda fall med konflikter. Det finns på varje ord jag uttalar ett krav att det skall vara sant. Förhållandet mellan mig själv och en annan människa som kommer till uttryck i ordet är i sig självt antingen sant eller falskt, helt oavsett sanningshalten i dess innehåll. Jag talar smickrande, förmätet eller hycklande utan att yttra en materiell osanning. Ändå är mina ord osanna därför att jag avbryter eller förstör verkligheten i förhållandet man hustru, överordnad underordnad, osv. Ett individuellt yttrande är alltid en del av en hel verklighet som söker ett uttryck i detta yttrande. Om mitt yttrande ska vara sanningsenligt måste det i varje fall vara ett annat för sig, beroende på vem jag vänder mig till, vem som frågar mig och vad jag talar om. Det sanningsenliga ordet i sig är inte konstant. Det är lika levande som livet självt. Om det är skilt från livet och från alla dess hänvisningar till den konkreta andra människan, om ”sanningen är sagd” utan att hänsyn tagits till vem det vänder sig, då är den sanningen bara skenbar och saknar sin väsentliga karaktär. 

Det är bara en cyniker som hävdar att ”han eller hon talar sanning” vid varje tillfälle och till alla på samma sätt men som i själva verket inte återger annat än en livlös bild av sanningen. Han sätter på sig den fanatiske sanningssägarens  helgongloria som inte kan ursäkta någon mänskliga svaghet. Men i själva verket förstör han den levande sanningen mellan människor. Han sårar skammen, vanhelgar mysteriet, bryter förtroendet, förråder gemenskapen som han lever i, och skrattar arrogant åt förödelsen han åstadkommit och åt den mänskliga svagheten som ”inte tål sanningen”. Han säger att sanningen är destruktiv och kräver sina offer och han känner sig som en gud över alla dessa svaga varelser som inte vet att han tjänar Satan.

Sanningen som kommer av Satan.

Det finns en sanning som kommer av Satan. Dess kärna är att den under sken av sanningen förnekar allt som är verkligt. Den lever på hatet mot det som verkligen är och mot världen som är skapad och älskad av Gud. Den låtsas utföra Guds dom över det verkligas fall. Guds sanning dömer skapade ting av kärlek och Satans sanning dömer dem av avund och hat. Guds sanning har blivit kött i världen och lever i världen och är levande i det verkliga, men Satans sanning är all verklighets död.

Begreppet levande sanning är farligt och det ger upphov till misstanken att sanningen kan och får anpassas till varje särskild situation på ett sätt som helt förstör sanningens idé och minskar gapet mellan sanning och osanning, så att de två inte längre kan åtskiljas.  Vad vi dessutom säger om hur nödvändigt det är att urskilja det verkliga kan missförstås så att det förstås att det är genom att räkna och kalkylera eller förhålla oss till en annan som en skollärare till sina elever och därigenom fatta beslut om vilken proportion av sanningen jag är beredd att tala om för honom. Det är viktigt att vara medveten om denna fara. Likväl är det enda sättet att motverka den att uppmärksamt urskilja de särskilda delarna i innehållet och de begränsningar som verkligheten själv kräver av oss, när vi yttrar oss så att uttalandet blir sanningsenligt. De faror som finns med i begreppet den levande sanningen får aldrig förmå någon att överge detta begrepp till förmån för det formella och cyniska begreppet sanning. Vi måste försöka göra detta klart.

Varje ord i sin bestämda omgivning.

Varje yttrande eller ord lever och har sitt hem i en bestämd omgivning. Ordet i familjen är olikt ordet i företagens affärer eller i det offentliga. Det ord som kommit att leva i det personliga förhållandets värme fryser ihjäl i offentlighetens kalla luft. Befallningens ord som har sitt livsrum i tjänsten för det allmänna skulle slita sönder det ömsesidiga förtroendets band om de uttalades i familjen. Varje ord måste ha sin egen plats och behålla den. Det är konsekvensen av den stora spridningen av det offentliga ordet genom tidningarna och radion att den väsentliga egenskapen och begränsningarna av de många olika orden inte längre känns tydligt och att det personliga ordets specifika karaktär nästat helt och hållet går förlorad. Äkta ord ersätts av prat på tomgång.  Orden har inte längre någon vikt. Det blir för mycket prat. Och när olika ords gränser utplånas och blir rotlösa och hemlösa förlorar de sanningen. Vem vet om det då kan undvikas att lögnen kommer in.

När de olika ordningarna i livet inte respekterar varandra blir ord osanna. En lärare frågar till exempel inför klassen om det är sant eller inte att barnets far ofta kommer hem berusad. Det är sant men barnet förnekar det. Lärarens fråga har försatt honom i en situation han ännu inte är förberedd på. Han känner bara att det som händer är en oberättigad inblandning i familjens inre ordning och att han måste opponera sig. Det som händer i familjen är inte något klassen i skolan ska få höra. Familjen har sin egen hemlighet som den måste hålla på. Läraren har misslyckats med att respektera verkligheten i institutionen. Barnet borde nu komma på ett sätt att svara som skulle stämma överens både med familjens regler och skolans. Men det kan han inte. Han saknar erfarenhet, kunskap och förmåga att uttrycka sig på det rätta sättet. Som ett enkelt nej till lärarens fråga skulle barnets svar säkerligen vara osant. Samtidigt skulle det ge ett uttryck för att familjen är en sui generis institution och att läraren inte hade någon rätt att blanda sig i. Barnets svar kan förstås kallas lögn. Ändå innehåller lögnen mer sanning, det vill säga, det är mer samstämmigt med verkligheten än vad som skulle vara fallet om barnet förrått faderns svaghet framför klassen. Enligt graden av kunskap har barnet handlat rätt. Att barnet ljög kan bara skyllas på läraren.

Vad är egentligen lögn?

En erfaren man i samma situation som barnet hade kunnat korrigera utfrågarens misstag samtidigt som han kunnat undvika en formell osanning i sitt svar och alltså funnit ”det rätta ordet”. Barns lögner, och oerfarna människors lögner i allmänhet, kan ofta tillskrivas det faktum att dessa människor hamnar i situationer de inte helt förstår. Eftersom begreppet lögn i grund och botten bara kan förstås som något vi menar helt enkelt är fullkomligt felaktigt, är det följaktligen kanske oklokt att generalisera och utöka användningen av begreppet så att det kan tillämpas på varje uttalande som formellt sett är osant. Vi får alltså säga att det här blivit uppenbart hur oerhört svårt det är att säga vad som egentligen är lögn…

                                                                                               Dietrich Bonhoeffer

(Ur ”What is meant by ‘Telling the Truth’?, Ethics, ed. Eberhard Bethge (New York: Macmillan Co., 1965), sid. 363-372, återgivet i Sissela Bok, Lying, Vintage Books, New York, augusti 1999. Översättning till svenska, januari 2023, Göran Fäldt; Underrubrikerna är ordagranna citat ur texten men insatta av översättaren till svenska.

Läs också: Den helige Augustinus: Om att ljuga

Läs ochså: Den helige Augustinus: Mot lögnen