I din stora iver förargar du dig till och med över potentiella heretiker.

Du har skickat mig mycket att läsa, käre broder Consentius, du har sänt mycket (…) och jag gläder mig mycket över din vältalighet och ditt minne av de heliga Skrifterna, med din tankeskärpa och sorgen över att behöva gå hårt åt likgiltiga katoliker. I din stora iver förargar du dig till och med över potentiella heretiker.

Men jag är inte övertygad att de måste dras ut ur sina gömställen genom att vi ljuger för dem. Varför ska vi försöka ägna oss åt att spåra upp dem och jaga bort dem egentligen? Är det inte så att vi, när vi väl fångat in dem och fört ut dem i dagsljuset, antingen får lära dem sanningen eller också övertyga dem om deras misstag och hindra dem att skada andra?

Varför ska vi inte göra det onda så att det goda genom det kan komma fram?

Innebär det inte i korthet att deras falska lära kan fås att försvinna eller att vi försvarar oss mot den, så att sanningen fås att öka och växa. Hur kan jag då finna en väg att rusta mig mot lögnerna genom att ljuga? Eller måste man rusta sig mot plundringar genom att plundra, mot helgerån genom att begå helgerån, mot äktenskapsbrott genom att begå äktenskapsbrott?

Men om sanningen om Gud flödar över genom min lögn, ska vi också till slut säga, ’varför ska vi inte göra det onda så att det goda genom det kan komma fram?’ Du förstår väl hur mycket aposteln avskyr sådant. Men vad innebär det att säga: ’Låt oss ljuga för att föra heretikerna till sanningen,’ om det inte är detsamma som att säga, ’varför skulle vi inte göra det onda så att det goda kan komma ut av det?’ Eller är lögnen ibland något gott eller ibland inte något ont?

Man vill förgöra alla som ljuger eller som sprider många olika lögner.

Varför har det i så fall sagts i skrift: ”Man hatar alla orättfärdighetens medarbetare och man vill tillintetgöra alla som talar lögn’? Han har inte gjort undantag för vissa eller i likgiltighet sagt: ’Man vill förgöra lögnare’, så att det förefaller tillåtet att somliga kan vara, eller bli, förstådda, men inte alla”.

Men han har fört fram ett allmängiltigt uttryck när han säger, ’Man vill tillintetgöra alla lögnare’. Eller, därför att det inte blivit sagt:’ Man vill förgöra alla som ljuger eller som sprider många olika lögner,’ skall vi därför tycka att utrymme skapats för en viss typ av lögn och att Gud inte vill tillintetgöra dem som sprider en viss sorts lögn, men bara dem som sprider orättvisa lögner, inte vilka lögner som helst, därför att rättvisa lögner också kommit fram, som egentligen borde vara föremål för lovord snarare än förebråelse?

(2) Inser du inte vilket starkt stöd argumentet det är just för dem som vi, med våra lögner, försöker fånga in som ett stort byte? Det är precis Pricillianisternas argument, som du själv pekat på. De tar ur Skriften fram bevis för denna uppfattning som de vill upprätta, nämligen genom att uppmana sina efterföljare att ljuga som om de varit samstämmiga med patriarkerna, profeterna, apostlarna och änglarna.

Och detta stora onda betraktar de som rättfärdigt.

De tvekar inte ens att ta exempel från Kristus vår Herre själv eftersom det, för dem, är det enda sättet att bevisa att deras falska lära är sann, om de nu inte samtidigt menar att Sanningen är lögnaktig och bedräglig. De måste tillbakavisas, inte efterliknas. Vi behöver inte vara delaktiga med Pricillianisterna i det onda i vilket de visat sig vara värre än alla andra heretiker, ty bara de, eller åtminstone särskilt de, godtar uppenbarligen dogmatiskt lögnerna i avsikt att dölja det som i deras ögon är sanning.

Och detta stora onda betraktar de som rättfärdigt ty de säger att det som är sant måste komma av hjärtat, men att det inte är en synd att med tungan uttala osanningar till främlingar. De säger att de kan citera det som finns skrivet: ’Den som talar sanning av hjärtat’, som om det räckte till för rättvisans sak, till och med om han ljuger med tungan när en främling och inte en granne lyssnar. På den punkten tror de till och med att aposteln Paulus omedelbart lagt till, sedan han sagt, ’Lägg bort lögnerna och säg sanningen’, alla med sin granne, ty vi är varandras lemmar,’ så att det tydligt skulle bli enligt lagen och en plikt att ljuga för dem som inte är våra grannar i trons gemenskap och inte är lemmar med oss i samma kropp (…).

Mänsklig sympati kommer i mänskliga angelägenheter ofta över mig.

(36) Men eftersom vi är människor och bor bland människor, vill jag bekänna att jag ännu inte hör till dem som inte är bekymrade över synder som för dem utgör en form av kompensation. Mänsklig sympati kommer i mänskliga angelägenheter ofta över mig och jag kan inte göra motstånd när någon säger till mig, ’förstå mig nu rätt, här ligger en patient vars liv är i fara på grund av allvarlig sjukdom och vars svaga styrka inte kommer att räcka till längre, om man talar om för honom att hans älskade, ende son har dött. Han frågar dig om pojken, vars liv du vet är över, fortfarande lever. Vad säger du då som svar om patienten tror att sonen är död därför att han inser att du är rädd att säga det och inte vill ljuga, vilket framkommer då du kan ha sagt mycket men hela tiden något annat än ”han är död”, eller ”han lever”, eller ”jag vet inte”.  Det blir sak detsamma, hur hårt du än försöker att inte säga någonting. Två av de tre obestridliga svaren är osanna: ”Han lever” och ”Jag vet inte”, och man kan inte uttala dem utan att ljuga. Men om du avger det enda sanna svaret, nämligen det att pojken är död, och om den ångestfyllda faderns död infaller strax därefter, kommer folk att ropa ut att det var du som dödade honom.

Att människor dör av att höra det som är sanning.

Och vem kan härda ut med att höra dem överdriva det onda som ligger i att undvika en gynnsammare lögn och ett kärleksfullare mord som sanning?’  Argumenten berör mig – men kraften är större än visheten! Ty när den intellektuella skönheten hos Honom, från vars mun ingen falskhet utgår, visar sig för mitt samlade förstånd, är jag trots hjärtklappningen som genljuder i min svaghet så upptänd av kärleken till en så stor skönhet att jag föraktar alla mänskliga betänkligheter som kallar mig tillbaka dit. Det är svårt för denna känsla att bestå så att de efterkommande verkningarna inte är borta och försvunna i frestelsernas stund. När jag beaktar det lysande goda utan av skugga av lögn, berörs jag egentligen inte av att vi är villiga och i stånd att ljuga och att människor dör av att höra det som är sanning, det sanna som kallas mord.   

Om en skamlös kvinna förväntar sig att skändas och sedan dör av sin heta kärlek därför att du inte samtycker, skulle man då säga att kyskheten också är mördande? Eller också, eftersom vi läser: ’Vi är Kristi väldoft för Guds skull, lika vare sig det är de som räddas eller de som går förlorade; för dem en doft som leder till döden, men för de andra en doft som leder till livet’, skall vi med ord säga att Kristi väldoft kan vara mördande? Men eftersom vi är människor och eftersom mänsklig medkänsla i allmänhet övervinner eller förföljer oss mitt uppe i sådana frågor och invändningar, tillade han av det skälet också, Och för sådana brott, vem har vad som krävs?

Den som fördömer i smått skall gå under lite i taget.

(37) Vi har redan berört situationen om vi skulle tillåta oss att ljuga om en sons liv med hänsyn till en patients hälsa. Men bortsett från det har vi det än mer bekymmersamma faktum att detta onda kommer att växa till steg för steg genom eftergifter tills det blir en så massiv mängd av onda lögner att det till slut blir omöjligt att finna medel för att motstå en epidemi som tagit så enorma proportioner genom många små tillägg och förskjutningar. Därför är det som en Försynens skickelse att det skrivits, ’Den som fördömer i smått skall gå under lite i taget.’ Vad ska man säga om sådana som så älskar detta livet att de inte drar sig för att föredra det framför sanningen och vill att vi inte bara ska ljuga utan också begå mened mot oss själva för att en man inte ska dö, eller till och med för att en människa som förr eller senare måste dö, får dö lite senare? De skulle gärna låta oss förgäves använda Herrens namn för att en människas vacklande hälsa inte slutgiltigt skulle tyna bort lite tidigare.

Bara i tillbedjan av Gud kan de tillstå att vi inte får ljuga.

Och det finns i dessa frågor lärda människor som till och med skapar regler och sätter gränser för när vi måste begå mened och när vi inte måste det. Var är ni, o ni, kaskader av tårar? Och vad skall vi göra? Vart skall vi gå? Var ska vi gömma oss för sanningens vrede, om vi inte bara struntar i att undvika lögn, utan ger oss in i att lära ut vad mened är? Låt lögnernas advokater försvarare se lite närmare på vad det är för slags lögner de tar sig friheten att rättfärdiga! Bara i tillbedjan av Gud kan de tillstå att vi inte får ljuga. Det är bara mened och hädelser de kan avhålla sig från. Bara där Guds namn, vittnesbördet om Gud, och löften till Gud förs fram och där tal om gudomlig religion välkomnas, får ingen ljuga, eller upphöja eller lära ut eller glädja sig över lögnen eller säga att lögnen är rättfärdig. Låt den som tror att vi måste ljuga, när det gäller andra sorters lögn, göra sitt eget val och säga vad han tror är det mildaste och mest oskyldiga sätt att ljuga. Så mycket vet jag att till och med den som lär ut att vi bör ljuga vill se ut som om han lär ut sanningen. Ty om det han lär ut är falskt, vem skulle då vilja studera den falska läran där läraren bedrar och eleven bedras? Men om han, för att finna några elever alls, förklarar att han lär ut sanningen när han lär att vi måste ljuga, hur kan den lögnen handla om sanningen, då aposteln Johannes har protesterat och sagt att ingen lögn har med sanningen att göra? Därför är det inte sant att vi ibland bör ljuga. Och det som inte är sant borde vi aldrig försöka övertyga någon att tro på.

Översättning till svenska från engelska (Appendix, Sissela Bok, Lying, Vintage Books, 1989, sid 251 - 255), december 2022, Göran Fäldt.

Läs också: Den helige Augustinus: Om att ljuga