"Och det är just därför som det är så att jag inte kan hålla dig med en helig ton. Det är inte den mest eleganta neologismen, eftersom den har en anstrykning av sociologi. Ändå uttrycker den en sanning i katolsk missionspraxis som är två tusen år gammal: Kyrkan använder allt lämpligt material som finns till hands i en given kultur för att göra evangeliets förslag levande i den miljön. Jesu liknelser är den bibliska garantin för denna evangelisationsmetod. Herren använde det välbekanta kulturella material som fanns till hands för att driva fram viktiga sanningar om hur Guds rike bryter in i historien – köpmannen som hittar den dyrbara pärlan, frösåningsmannen som tålmodigt väntar på skörden, senapskornet som blir ett stort träd och så vidare.

Paulus var en tidig "inkulturator" i Apostlagärningarna 17, där han försökte övertyga de skeptiska atenarna om att den "okände guden" genom vilken de garderade sina religiösa vadslagningar hade gjort sig känd för Israels folk och i Jesus, korsfäst och uppstånden. Det gick inte så bra som Paul hade hoppats, men strategin var bra. Och några århundraden senare användes den av kyrkan för att förvandla den urkristna förkunnelsen – "Jesus är Herre" – till trosbekännelse och dogm, genom förmedling av kategorier hämtade från klassisk filosofi vid ekumeniska koncilier som Nicaea I och Chalcedon.

Inkulturationen har också en baksida: När kyrkan tar till sig kulturellt material från en given miljö för att göra evangeliets budskap "hörbart", resulterar en framgångsrik inkulturation i att evangeliet omformar den miljön så att det förkroppsligar en biblisk förståelse av mänsklig värdighet och solidaritet. Som jag förklarar i Brev till en ung katolik är inkulturationen av evangeliet i Mexiko, som förmedlad genom ikonen av Vår Fru av Guadalupe, ett paradigmatiskt exempel på inhemskt kulturellt material som för människor till tro, fördjupar den tron och omformar en kultur.

Vad inkulturation inte är är vad som händer i Kina idag.

Under diktatorn Xi Jinpings järnhårda styre är Folkrepubliken Kinas religiösa politik "sinifiering". De godtrogna eller falska, betraktar detta bara som en annan form av inkulturation. "Sinifiering" är allt annat än det: Det är den perversa inverteringen av inkulturation, rätt förstådd.

Den katolska tron i Kina måste anpassas till "Xi Jinpings tänkande"; Den får inte dämpa, än mindre korrigera, den officiella statsideologin. Katolsk praxis i Kina måste främja den kinesiska kommunistregimens hegemoniska mål; Om det katolska vittnesbördet ifrågasätter dessa mål, eller det sätt på vilket dessa mål främjas genom massiva kränkningar av de mänskliga rättigheterna internt och aggression internationellt, blir resultatet förföljelse, ofta via det korrupta rättssystemet som min vän Jimmy Lai är ett framträdande offer för.

En sann inkulturation av evangeliet i Kina skulle kalla Kina och den despotiska regim som för närvarande kontrollerar det till omvändelse. "Sinifiering", däremot, är en uppmaning till kowtow, till inställsamt medgivande till regimens program för social kontroll, vilket i grund och botten är en förfining av vad George Orwell beskrev i den dystopiska romanen 1984 – även om dystopin nu marknadsförs som en utopi av överflöd, gift med ett återupprättande av nationell ära och värdighet genom dominans över världen.

(Kowtow, är en kinesisk ceremoni, bestående i knäfall och huvudets nedböjande tre gånger mot marken samt symboliserande underkastelse under en överordnad. Kravet på denna ceremonis utförande av europeiska sändebud till kinesiska hovet framkallade flera gånger diplomatiska tvister, innan det på 1870-talet definitivt uppgavs. Kowtow har också varit en del av religiösa ritualer i Kina. I överflyttad bemärkelse används ordet stundom i politisk polemik som föraktfull beteckning för skymflig självuppgivelse.  Övers.anm.)

Vatikanens envisa framhärdande i det evangeliskt katastrofala, strategiskt missförstådda och kanoniskt tvivelaktiga avtal som man slöt med Xi Jinping-regimen 2018 – som ger det kinesiska kommunistpartiet rätt att nominera biskopar, i strid med Andra Vatikankonciliets lära och förbudet som fastställs i Kanon 377.5 – är ett kontratecken till vikten av autentisk inkulturation för den nya evangelisationen. Den överenskommelsen främjar inte kyrkans uppdrag att förkunna evangeliet i Kina. Det är inte att ställa kyrkan i det kinesiska samhällets tjänst. Snarare förvandlar den kyrkans män till de facto språkrör för en regim som förföljer Hui och Uiguriska muslimer såväl som huskyrkor, evangeliska kristna och katoliker.

Sålunda kunde den nytillkomne kardinalen Stephen Chow, S.J., inte ens förmå sig att nämna orden "Himmelska fridens torg" och "massaker" på 35-årsdagen av detta illdåd (i skarp kontrast till det modiga vittnesbördet från hans föregångare som biskop i Hongkong, kardinal Joseph Zen, S.D.B.).

Denna invertering av inkulturationen skadar också katolicismens rykte internationellt. Den store brittiske historikern Sir Michael Howard sa en gång till mig att den katolska kyrkans förvandling till världens mest framstående institutionella försvarare av grundläggande mänskliga rättigheter var en av de två stora revolutionerna under 1900-talet, den andra var Lenins bolsjevikiska maktövertagande i Ryssland 1917. Lenins revolution fortsätter i Kina. Den katolska revolutionen för mänskliga rättigheter har kört fast i Rom under det senaste decenniet, till skada för både kyrkan och världen.

George Weigel

George Weigels kolumn "Den katolska skillnaden" är syndikerad av Denver Catholic, den officiella publikationen för ärkestiftet i Denver.

George Weigel är Distinguished Senior Fellow i Washington, DC: s Ethics and Public Policy Center, där han innehar William E. Simon-stolen i katolska studier.

 Till svenska, september 2024, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.firstthings.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Kristen befolkning krymper i Kina mitt i "tillslag"

Läs också: Kardinal Zen i tal till amerikanska kongressledamöter: Kina vill att Vatikanen ”ger upp allt”