S:ta Thérèse av Lisieux 1886 när hon var 13 år

Vi kan väl be om förmågan att vandra samma ”Lilla väg” som ”Lillblomman”.

Jag har redan förklarat varför jag tror Sankta Thérèse av Lisieux är en av våra största kyrkolärare. Den gången skrev jag att många haft invändningar mot att hon skulle utnämnas till kyrkolärare 1997. En av dem gjorde sig känd för påståendet att det Lillblommans hela teologiska verk skulle rymmas på baksidan av ett frimärke. I jämförelse med kyrkolärare som Augustinus och Sankt Thomas måste man i ärlighetens namn säga att det stämmer.

Från andra kom invändningar mot utnämningen till kyrkolärare i jämförelse med andra stora kvinnliga kyrkolärare som Katarina och hennes föregångare i Karmel, Teresa av Jesus, eftersom Thérèses ”Lilla väg” inte kan mäta sig med mystiken i Den Inre Borgen eller Andliga Samtal. Ändå är denna 24-åriga teolog lika väsentlig och oumbärlig som vilken annan kyrkolärare som helst.

I sin bok Catholicism: A Journey into the Heart of the Faith (2011) beskriver biskop Robert Barron Sankta Thérèse av Lisieux’ särskilt unika roll som kyrkolärare och helgon. Han kallar Thérèses helighet ”omvandlad försiktighet” och säger vidare att ”det som är så centralt i hennes lilla väg är förmågan att i varje givet ögonblick exakt veta vad kärleken kräver och att i ögonblickets här och nu veta och vilja det som är det goda för en annan människa.” (sid 210)

Och är det inte det kärleken handlar om till syvende och sist? Är det inte det en annan kyrkolärare sagt som Thérèse i Summa theologiae, prima secunda, och citerat i Katolska Kyrkans katekes (§ 1766). Katekesen säger också i citat av ännu en kyrkolärare, Augustinus, angående kärleken: ”Alla andra kärleksfulla yttringar har sin källa i denna första rörelse i människans hjärta mot det som är gott. Bara det som är gott kan bli älskat.”

Bara det goda kan vara älskat. En av de viktigaste läxorna Thérèse kan lära oss är att vi, för att verkligen kunna ge och visa sann kärlek, måste övervinna våra individuella lidelser och behärska vår egen syndfulla, fallna böjelse att tillfredsställa våra egna behov och vår själviskhet för att låta andra komma först och slutligen sätta Kristus främst. Låt mig bara ge en bild av detta från ett ögonblick i Thérèses liv i hennes barndom.

Juldagen 1886 väntade Thérèse ivrigt på att hennes pappa skulle lägga små gåvor i skorna som var en sed i familjen Martin. Vi har fått förstå att Thérèse som barn var neurotiskt känslig (det antas från en del håll idag att hon led av onormal anknytningsängslighet). När så den unga Thérèse gick uppför trappan på Juldagen sedan hon fått småsakerna i skorna och trodde att hon var utom hörhåll anförtrodde den nu kanoniserade fadern hennes syster kommentaren, ”Nu får det här vara sista året.”

När Thérèse hörde kommentaren måste hon fatta ett beslut – skulle hon låta bedrövelse och förtvivlan ta överhanden, skulle hon låta sin vrede och ilska få fullt utlopp som svar på pappans kommentar, eller skulle hon reagera genom att inte ta illa vid sig och svara med kärlek och låta bli att förstöra familjens julfirande med att ställa till med en scen och ett raseriutbrott?

 Den till synes betydelselösa händelsen och Thérèses reaktion uppfattade Lillblomman som att Herren bröt sig in i hennes hjärta för att lära henne att vara och leva kärleken. 

I detta lilla juldrama blir Thérèse kapabel att vilja en annan persons goda. Hon kan nu bryta sig loss från en brinnande tvångsföreställning att sätta sig själv och de egna behoven först, framför familjens behov. Det är just här den ”Lilla vägen” tar sin början i hennes liv.  

Låt oss be att vi alla i vårt liv kan lära oss gå den ”Lilla vägen” och lära oss vad kärlek är genom att övervinna vår medfödda själviskhet och vårt jag. Låt oss ta till oss denna kyrkolärares ord från kapitel 11 i ”En själs historia”:  

O min Gud, du vet att jag aldrig önskat något annat än att älska bara Dig. Jag söker ingen annan ära eller härlighet. Din kärlek har gått framför mig sedan jag var barn och den har växt när jag har växt och nu är den ett bråddjup jag inte omfatta.

                                                                                                             Fr John P Cush

Översatt för Katolsk Horisont i mars 2020 av Göran Fäldt

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här