Franske filosofen Pierre Manent (Semaines sociales de France/CC BY 2.0/Wikimedia Commons)

National Register, Rom, 5 maj 2020. Den franske filosofen Pierre Manent diskuterar den skada den moderna människorättsideologin gjort och menar att vi måste återvända till naturlagen om vi ska kunna återupprätta ett socialt liv som hänger ihop i de västerländska samhällena.

De västerländska demokratiska systemen plågas allt mer av ett krig mellan individuella rättigheter som leder till minoriteternas tyranni över majoriteterna. För två århundraden sedan förutsade Alexis de Tocqueville – i Demokratin i Amerika (1832) – att demokratin kunde leda till majoritetens tyranni med hjälp av rättssystemet. Västvärldens länder får nu försvara dig sig mot ett nytt hot och en lag som är alltmer anpassad till de individuella kraven snarare än att garantera instituten deras stabilitet.

Det är den här oron som fått den franske filosofen och ledamoten i Franska Akademin Pierre Manent att vilja återupprätta det gamla begreppet naturlag som grundar sig på moraliska principer med rötter i den mänskliga naturen. I sin senaste bok  Natural Law and Human Rights: Toward a Recovery of Practical Reason (University of Notre Dame Press), visar Manent hur den moderna civilisationen avskaffade naturlagen för att undan för undan göra den mänskliga viljan till den slutliga källan till lag inom samhällena och då samtidigt förneka själva idén att nationerna kan styras av universella principer som kan erkännas och bevaras snarare än att ständigt omformuleras.

Manent har undervisat många år i politisk filosofi på École des Hautes Études en Sciences Sociales i Paris och också haft en gästföreläsartjänst på Boston College Department of Political Science. Han är också författare till ett antal böcker om den politiska tankens historia och om förhållande politik – religion bland annat i Metamorphoses of the City: On the Western Dynamic och A World Beyond Politics?: A Defense of the Nation-State.

I den här intervjun med National Register varnar Manent för alltför långt drivna mänskliga rättighetsdoktriner och framför uppfattningen att naturlagen är viktig för att organisera människans värld och livet i städerna på ett hållbart sätt.  

Varifrån kommer naturlagen ursprungligen och hur kom det sig att den moderna filosofin om inte bara förkastade den, så i alla bortsåg från den?

Mänskliga varelser har alltid mer eller mindre förstått att levnadssättet beror på besluten och de aktiva handlingarna. Det betyder att de till en viss gräns behärskar livet hur det nu än gestaltar sig. Samtidigt fruktar de en sådan förmåga och frihet. Därför vill de att de regler som ska hjälpa dem att organiserar ett gemensamt liv har rötterna i Gud, i naturen och i fädernas levnadsmönster och inte i dem själva.

Vi har först och främst den grekiska revolutionen. Det var i de forntida grekiska städerna som människor för första gången i historien gjorde anspråk på att vara herrar över det egna livet och som medborgare organisera livet i staden efter beslut de fattat tillsammans. Men en sådan möjlighet har inte varit helt avgörande i fråga om verkställigheten eftersom vissa begränsningar måste bäras av alla människor. Det finns oskrivna lagar och naturliga gränser men också naturliga skillnader mellan herrarna och de som tjänar samma herrar.  Det finns också en skillnad i funktionerna beroende på naturen – det vill säga att män och kvinnor biologiskt talat inte gör samma sak. Men tittar vi närmare på den grekiska staden kan vi konstatera en första viktig utveckling mot en individuell självständighet.

Den andra stora revolutionen är kristendomen. Den icke mänskliga auktoriteten, Gud, ökar nämligen i sin roll, eftersom den kristna Guden, som också den judiska Guden, har en intensitet i sitt varande som är så mycket större än de hedniska gudarnas. Samtidigt har Gud som en skapande Gud skapat de mänskliga varelserna för att vara fria. Vi kan alltså säga att Guds storhet upphöjs i kristendomen och att den mänskliga friheten också är upphöjd.

Den kristna utvecklingen av Europa – och senare Förenta Staterna – har alltså befrämjat en spänning mellan den mänskliga lagen och den icke mänskliga lagen. Denna dualism har försatt de europeiska folken i ett nytt, aldrig tidigare känt, svårt läge eftersom de fått leva under två olika lagar (gudomliga och mänskliga) under vilka de fått lära sig att organisera livet. Det skapade en maktdelning mellan påvarna och kejsarna, mellan religiösa och politiska institutioner och mellan de olika religiösa bekännelserna.

Det var i den kristna kontexten som mänskliga varelser på 1500-talet utvecklade en helt ny tanke, nämligen att bli den absolut högsta herren över det vanliga livet som suveräna arkitekter av det gemensamma livet och dess regler.  

Vilka var konsekvenserna av denna nya uppfattning om överhöghet för den västerländska civilisationen?

Européerna började tänka att människorna själva var källan till hur det gemensamma livet skulle styras. De visade bort både Gud och naturen från livet i staden för att göra den mänskliga gruppen till den enda källan för ett rättsligt regelverk. Principen utvecklades ytterligare under 1600-talet.

Horisonten för de europeiska folken blev alltså en mänsklig ordning helt baserad på den mänskliga viljan utan någon högre källa.

Den västerländska mänskligheten förkastar i dag i våldsamma ryckningar allt som talar för det naturliga som grunden för normer. Normerna måste vara vad den mänskliga viljan vill, ingenting annat. Alla naturliga skillnader betraktas om irrelevanta. Det senaste angreppet på naturlagen har utspelats i en aspekt man inte kunnat tro möjlig att bortse från, eftersom den sammanhänger med ett naturligt faktum, nämligen olikheten mellan könen.  

Lagarna om samkönade ”äktenskap” tycks vara ett skolboksexempel för er analys av överdrifterna i de mänskliga rättigheternas ideologi.

Det är helt rätt och det är det för att det är det mest uppenbara exemplet. I alla civilisationer är familjen vanligtvis den institution som ser till att samarbetet mellan könen och generationerna fungerar. I dag fordrar individerna att de på grund av de individuella rättigheterna de ska kunna ha familj även om det liv de har inte inkluderar att vilja ha barn eller att relationen behöver vara en relation mellan de två könen. Den som ställer ett sådant krav utgår från att han eller hon har en verkställighetsmakt över institutionen och att en institution inte har någon rätt att invända mot honom eller henne. Man ställer kravet utan att ha relevanta kvalifikationer eller respekt för denna institutions regler.

Det är samma inställning som de har som söker tillträde till universitet utan uppfyllda inträdeskrav som garanti för att sökanden har förutsättningar för att slutföra en utbildning på den institutionen. De erkänner överhuvudtaget inga tankar på att förmåga ska kunna krävas.

Varför tror ni att den här framryckningen för doktrinen om mänskliga rättigheter i västerlandets samhällen har ett negativt inflytande på hela nationer?

När vi koncentrerar oss på individens rättigheter har vi har en tendens att glömma bort att det bara handlar om varor, antingen politiska, religiösa eller ekonomiska och så vidare. Motiven för mänskligt aktivt handlande handlar om att söka det goda i ordets alla betydelser. Folk eftersöker dessa varor och goda ting genom att bygga upp intresseorganisationer med uppgift att producera och fördela varorna.

Vi får till exempel kunskapsförmedlande institutioner som arbetar med utbildning och forskning. Familjerna som institutioner står för tillkomsten av nytt mänskligt liv och samtidigt för en livsförsörjningsuppgift inom familjens ram. Vi får också det politiska samfundet som institutionaliserar det politiska livet och överlåter den styrande funktionen till människorna själva.

Men dessa institutioner måste ha en lagstadgad behörighet för att fungera. Legitimiteten måste ha sina rötter i det goda som institutionen frambringar. Vi har till exempel den utbildning som bedrivs i grundskola eller högskola eller universitet. Vi har de liv som föds i familjerna. Vi har rättvisa lagar som stiftats av ett verkställande organ. Samma institutioner fördelar dessa goda ting till det gemensamma samhälle som också format dessa institutioner.  

Om det däremot bara finns mänskliga rättigheter förlorar alla dessa institutioner – universiteten, familjen, regeringen – sin lagliga behörighet. Individerna har verkställighetsmakten gentemot institutionerna men institutionerna har ingen verkställighetsmakt gentemot individerna som vill ha tillgång till dem utan uppfyllda inträdeskrav, som i fallet med lagen om samkönade ”äktenskap” i Frankrike.

Är inte naturlagen i proportion till kristendomen? Är det verkligen möjligt att främja ett återvändande till naturlagen i ett avkristnat samhälle?

Det stämmer ju att Katolska kyrkan historiskt sett utvecklat och bevarat idén om naturlagen, men det är också en allmänt omfattad lag som funnits redan i de hedniska styrelseformerna. Om vi verkligen vill vända oss till S:t Thomas Aquino och andra teologer för att få råd i saken, får vi veta att naturlagen helt enkelt är ett uttryck för det mänskliga livets tydliga och naturliga tendenser.

Som jag ser det kommer den mest påkallande utmaningen gå utöver religionsdimensionen. Naturligtvis har de kristna redan en klar uppfattning och inställning till lagen. De ser den i ljuset av tron och i en människosyn som inte kan skiljas från naturlagen. Men med våra politiska regimer som står på en sekulariserad grund och med tanke på det mycket delade opinionsläget och också med hänsyn till kristendomens allt tydligare minoritetsposition i dagens västerländska samhällen, är det viktigt att visa att naturlagen passar in i den mänskliga erfarenheten, vare sig den är kristen eller inte, om vi överhuvudtaget ska kunna försvara denna naturens lag. 

Samhällen behöver visa att rättigheter alltid förutsätter mål som kan uppfyllas inom naturens ram, vilken vikt och betydelse dessa rättigheter än må ha. En viss samsyn utifrån mänskliga erfarenheter behöver beskrivas opartiskt i samhällena. Man kan bara lyckas nå målen om dessa samhällen har regelverk som är möjliga att genomföra som överordnade de individuella rättigheterna.

Min målsättning är att varna ett helt samhälle. En styrande uppfattning som enbart ser till de individuella rättigheterna är förblindande. Här vägrar man erkänna det uppenbara som till exempel de naturliga skillnaderna mellan de två könen. Jag vill visa att den värld som bara byggs på rättigheter är en ointelligent värld. I dag kan vi inte längre använda ord som ”fader” och ”moder”. Vad blir det av ordet ”moder” till exempel, när det inte finns en fader? Vad betyder å andra sidan ordet ”föräldrar” när det inte längre finns en biologisk grund för föräldraskapet överhuvudtaget? Om nu den mänskliga världen fragmenteras, inser man hur svårt till exempel juristerna får det att namnge delarna som återstår. Det är ett sönderfall på grund av de individualistiska rättigheterna som vision. Om institutionerna förlorar sin lagliga status med verkställighetskraft så beror det på att mänskliga varelsers olika tendenser enligt naturen först förlorat sin legitima status.

Att naturlagen vittrat samman och gett platsen åt en individualistisk vision av rättigheter beror delvis enligt er på vissa framstående tänkare från 1500-talet och 1600-talet, bland andra Martin Luther, Niccolò Machiavelli och Thomas Hobbes. Vari består problemet med deras tankar och arv?

De är mycket viktiga därför att de hjälper oss förstå hur vi tänker i dag och vad vi tänker på. De har på sätt och vis uppfunnit det vi tänker på i dag eller i alla fall gjort det klarare för oss. Låt oss ta Hobbes till exempel. Det säger oss mer än någonsin att läsa honom i dag eftersom vi för första gången i historien är helt indragna i Hobbes’ synsätt, så som det framgår av Leviathan. Enbart individuella rättigheter finns; den som skapar reglerna bestämmer vad som är rätt och fel. Tanken var mycket upprörande på sin tid och har fortsatt att chockera intill denna dag.

Det är mer komplicerat när det gäller Luther även om det som står på spel på djupet handlar om samma fråga nämligen den om institutionernas legitimitet. Problemet Luther hade var den kyrkliga institutionen som medlare – Kyrkan som är medlaren mellan de kristna och Gud. Luther ville klara sig utan en sådan medlare. Men om det inte finns någon präst som talar om vad som är rätt och fel och hur man skall befria sig från synderna, kommer ingenting att råda över osäkerheten och ångesten över frälsningen. Luther var en ung augustinmunk som förtärdes av skrupler och fruktan för helvetet, ända tills han fick vad han ansåg vara en privat uppenbarelse. Den sa honom att människan måste kasta sig i Kristi armar och gömma sig i hans mantel och tro att synderna inte var ens egna, eftersom Kristus redan tagit dem på sig.

Om vi jämför denna position med den katolska tron förstår vi att hela Luthers tanke är ett utflöde av att ha övergivit den kyrkliga institutionen. Tron på en katolsk doktrin är en anslutning till Kyrkan som ett frälsningens medel. Luther skjuter Kyrkan åt sidan för att kunna stå ensam inför Gud. Enligt hans uppfattning kan hans frälsning inte bero på uppträdandet därför att han är en syndare och därför att ingen institution kan avlasta honom skuldens börda.

Därför måste han tvinga Jesus Kristus att ta på sig hans egna synder. Det finns häpnadsväckande stycken i hans texter där han skriver att man för att vara kristen måste vara övertygad om sin egen frälsning. Och om man tvivlar på sin frälsning, tvivlar man på Gud själv. Frågan om den instiftade institutionen är här en väsentligt relevant fråga. Det går inte att förverkliga en institutions syfte eller målsättning utan att institutionen tas i bruk och används. Luther vill ge Gud allt och Kyrkan ingenting, vilket till slut betyder att han ger sig själv allt. Med det avstamp Luther tog var det lätt för dem som kom efter honom att ta ett språng till och lämna gärningarna och hela det alldagliga kristna livet åt sidan. Det kan efter detta knappast komma som en överraskning att det bara finns ett fåtal regler kvar, om ens det, som lutheranerna skulle anse vara allmänt tillämpliga för sig själva som lutheraner.  

Många av de populistiska rörelserna i väst har uttalat ett visst avståndstagande från de mänskliga rättigheternas ideologi. Tror ni att detta avståndstagande ska förstås som en folklig önskan att återföra naturen till en central plats i lagstiftningen som styr det vanliga livet?

Populismen i sig är inte alternativ till den nu styrande opinionen som sådan, eftersom de mest populistiska rörelserna inte står på sunda filosofiska grunder. Den styrande opinionen däremot har en strukturerad tankeuppbyggnad – som jag bedömer som bristfällig men som ändå är sammanhängande och tydlig.

Populismen ger en fingervisning om att allt fler västerlänningar anser att de behöver försvara det levnadssätt de ärvt av tidigare generationer. Det handlar om sederna, kulturen och historien! Populismen kan också ses som ett uppror bland väldigt många i västvärlden som känner sig omyndigförklarade, uppskakade och förödmjukade av en åsiktskorridor som utmålar deras livsåskådning som trångsint därför att de inte vill ge minoriteter deras rättigheter. Därför gör populismen anspråk på att få försvara ett levnadssätt som deras land och folk har ärvt. Det skulle vara bra om populismen uttryckte sig tydligt i den meningen.

Alexis de Tocqueville brukade säga att demokratin hotades av majoritetens tyranni och i dag ser vi i våra regeringar att minoriteterna är de mest tyranniska. Det är individer som är den mest minoritetspräglade som är de mest tyranniska. Vi inser inte att vi tillåter obegränsad makt till en rättighet som inte kan formuleras och som inte har något annat existensberättigande utöver utspelet av känslorna. Men en känsla är inget annat än ett känsloläge som kan vara mycket instabilt och omväxlande.

Världen vi lever i domineras nu av krav som vill göra en poäng av att visa respekt för och hedra vissa former av onämnbar intimitet och inte för det som kan grundas på förnuftet. Vi har varit vana vid att utbyta ståndpunkter med vårt förnuft men stöter nu på liberala regimer som fastnat i farliga tendenser; ett av skälen för denna farliga till synes oemotståndliga rörelse i liberalismen är att de liberala filosoferna vänt religionen ryggen. Det som nu verkligen behövs är andra infallsvinklar än de individualistiska rättigheterna i våra samhällen, därför att ett normalt vanligt liv för människorna, eller för världen, inte är möjligt om vi fortsätter på den här vägen inspirerade bara av känslor och preferenser snarare än av förnuft och rättvisa. 

Solène Tadié, korrespondent för National Register med placering i Rom att bevaka Europafrågorna.

Översatt för Katolsk Horisont, maj 2020, Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här