Jimmy och patriarken på julen
Den liturgiska kalendern efter julen kan tyckas en smula Scrooge-lik, eftersom den barncentrerade, oskyldiga glädjen vid Jesu födelse snabbt följs av tre högtider av en annan, till och med allvarsam, karaktär.
Först, den 26 december: Den helige Stefanus, protomartyren, stenas till döds utanför Jerusalem av en pöbelhop som skriker efter hans blod (se Apg. 7:54–60).
Sedan, den 27 december: Den helige Johannes, den apokalyptiske visionären i Uppenbarelseboken 18:2 – "Fallet, fallet är det stora Babylon!" – vars fiender, enligt en tradition som upprätthålls i basilikan St. John framför den latinska porten, försökte koka honom i olja innan de förvisade honom till ön Patmos.
Slutligen, den 28 december, slaktades de heliga oskyldiga barnen på grund av paranoian hos Herodes den store (som inte drog sig för att mörda tre av sina egna söner).
Berättelserna i Lukasevangeliets barndom ger oss nyckeln till att förstå att denna till synes märkliga liturgiska sammanställning – julen och martyrskapet – förkroppsligar en djup sanning i den kristna tron. För omedelbart efter att Lukas beskriver Jesu födelse och hans rituella inträde i Israels folk "vid slutet av åtta dagar" (Luk 2:21), snabbspolar evangelisten till presentationen av Jesusbarnet i templet i Jerusalem, där den åldrade Simeon profeterar att detta barn kommer att vara ett "tecken på motsägelse" och att hans mors själ kommer att "genomborras av svärd" (Luk 2:34-35).
Inkarnationen och Jesu födelse är båda sublimt vackra och kraftfullt omvälvande. "Furstendömena och makterna" (Ef. 6:12) ser inte med blida ögon på Universums Konung, vars födelse i historisk tid utmanar deras hegemoni. Det är därför som kyrkan under två år av lektionariets cykler läser ur Johannes och Lukas passionsberättelser om Kristus Konungens högtid: Inkarnationen och födelsen leder oundvikligen till korset, det fullaste uttrycket för Herrens gåva av sig själv för världens frälsning. Rosenkransen bär på samma budskap, eftersom det tredje och fjärde glädjefyllda mysteriet obönhörligen leder till det femte sorgliga mysteriet – och sedan till de härliga mysterierna.
Julen inleder resan till korset och påsken, och firandet av martyrerna under juloktaven visar tydligt på denna punkt. Från kyrkans begynnelse såg de kristna i martyrernas vittnesbörd – de "röda martyrerna" som dödades för Namnets skull, och de "vita martyrerna" som led mycket för evangeliet – den kristocentriska, korsformade mallen för frälsning. För det var genom sin egen självutgivelse "till kärlekens gränser" som Herren Jesus återlöste världen, som Servais Pinckaers, O.P., skriver. Fader Pinckaers föreslår således att martyrskapet är det yttersta uttrycket för saligprisningarna, dessa åtta aspekter av ett självporträtt av den inkarnerade Guds Son, vars exempel hans lärjungar strävar efter att följa.
Vilket får mig att tänka på två utomordentliga vittnen till kungen, födda i Betlehem i Judeen "när Quirinius var ståthållare i Syrien" (Luk 2:2).
Jimmy Lai är inne på sitt fjärde år i isoleringscell i ett fängelse i Hongkong, orättvist anklagad för att ha försvarat de mänskliga rättigheterna, vars djupaste rötter ligger i vad Bibeln lär om mänsklig värdighet. Att denna sanningssägare skrämmer myndigheterna i Hongkong – som står i tacksamhetsskuld till regimen i Peking och som Vatikanen skamligt nog leker "Låt oss göra en överenskommelse" med – är uppenbart i de kedjor Jimmy bär när han visas ut offentligt, i den överdrivna polisnärvaron vid sin stalinanska skenrättegång, och i Hongkongs regerings rabiata svar på f alla protester för hans räkning. För en tid sedan skickade Jimmy mig en korsfästelsescen som han hade skissat i sin cell, med färgpenna på linjerat papper. Precis som Thomas More stöds Jimmy Lai av sin katolska tro, vet han att julen och korset hänger ihop – och leder till påsk och ära.
De grekiska katolikerna i Ukraina och den globala ukrainska diasporan kallar sin kyrkas ledare, ärkebiskop Svjatoslav Sjevtjuk, för "patriark" – och det borde de också göra, trots den romerska nomenklaturans protokoll. Ty ingen annan biskop i världen under de senaste två och ett halvt åren – ingen – har varit mer en far för sitt folk än Svjatoslav Sjevtjuk. Mitt i ett folkmordskrig där hans präster dödas och torteras, och hans folk brutalt bombas och mördas kallblodigt, har han varit ett magnifikt vittne till hoppet: en biskop som har vänt krigets fasor till en möjlighet att uppmuntra, trösta, undervisa och helga sin hjord.
Det är en skandal att det heroiska överhuvudet för den största östliga katolska kyrkan har förbigåtts tio gånger som kardinal. Den travestin finns dock i någon annans huvudbok. När hans folk firar kungens födelse fortsätter patriarken i tro och kärlek, i vetskap om att julen och martyrerna är sammanflätade i Guds korsformade frälsningsplan.
George Weigel
George Weigels kolumn "Den katolska skillnaden" är syndikerad av Denver Catholic, den officiella publikationen för ärkestiftet i Denver.
George Weigel är Distinguished Senior Fellow i Washington, DC: s Ethics and Public Policy Center, där han innehar William E. Simon-stolen i katolska studier.
Till svenska, december 2024, Eva-Lotta Svensson
Inlägget kommer från sidan www.firstthings.com
Direktlänk till inlägget klicka här
Läs osckså: Medan Jimmy Lai drar till sig stöd över hela världen fortsätter Vatikanen att vara tyst
Läs också: Den tyska ”synodaliteten” och världskyrkan
Läs också: Synoden prioriterar trendiga trender framför evangelisation
Läs också: Hur "Special Interest Advocacy" fungerar vid synoden om synodalitet
Läs också: George Weigel: Gropar på vägen till synoden 2024
Läs också: Mycket märkliga nyheter från Vatikanen - Biskopssynodens Vatikansekretariat lägger ut en undersökning på Internet och raderar sedan resultatet av undersökningen
Läs också: George Weigel: Öppet brev till synodens generalsekreterare