Närbild av svepeduken i Turin. (foto: Godongphoto / Shutterstock)

"Först och främst skall ni veta att i de sista dagarna kommer bespottare att komma med hån och leva i enlighet med sina egna begär." — 2 Petrusbrevet 3:3

Det är kanske det mest kända tygstycket i världen. I århundraden har svepeduken i Turin fängslat fantasin hos de fromma, de skeptiska och de som inte kan hitta fjärrkontrollen för att stänga av History Channel under påskveckan.

Draperad i mystik, höljd i kontroverser och klädd i skandaler har den varit föremål för ändlösa debatter. Är det en medeltida förfalskning? Eller är det den verkliga begravningssvepningen för vår Herre och Frälsare?

Låt mig ta er tillbaka i tiden till 1988, när det tillkännagavs att ansedda forskare använde "modern" vetenskaplig teknik och de objektiva medierna skulle finnas där för att vi skulle kunna dechiffrera vad det hela betydde, folk var entusiastiska. Det är svårt att föreställa sig hur stor sak detta var i så många katolska hushåll. Jag kan tala om för er att på den tiden trodde mina föräldrar att det var er Frälsares och min Jesu Kristi begravningskläde. Det gjorde jag också.

Men så talade Vetenskapen från ovan medan han stod bredvid mikroskop och maskiner med blinkande lampor och förklarade att svepeduken inte var något annat än en ren medeltida förfalskning. För mig var det ett slag i magen.

Jag menar, de hade maskiner med blinkande lampor! Vilken kraft på jorden skulle kunna stå emot en sådan myndighet?

Jag minns att min mor var tveksam till deras vetenskapliga resultat. Jag, som visste allt på det sätt som bara 19-åringar kan veta allt, förklarade: "Mamma, det är vetenskap!" Jag talade långsamt och förklarade noggrant att det inte fanns något att ifrågasätta Vetenskapen. Jag himlade med ögonen åt hennes barnsliga tro.

Jag tror inte att jag var ensam. Jag har pratat med flera personer som sa att nyheten skakade om dem. De minns det väl. I vår kultur kom man att se en stor klyfta mellan vetenskap och tro. Å ena sidan hade vi dessa troglodyter med böneljus som just hade bevisats ha fel av Vetenskapen, och å andra sidan hade vi de glasögonprydda genierna som stod bredvid maskiner med blinkande lampor.

Framtiden tycktes vara deras. Den västerländska kulturen tycktes komma till denna helt rimliga slutsats: Vetenskapen bör hittills betraktas som den yttersta skiljedomaren av sanningen, och alla framtida frågor bör läggas på vetenskapens altare.

Jag menar, vetenskapen har aldrig lett oss vilse, eller hur?

På college återupptäckte jag min tro och hittade min fru. En morgon satt min fru och jag och bläddrade igenom en loppmarknad, där jag hittade en bok om svepeduken för 25 cent. Den hävdade att allt vi trodde att vi hade lärt oss hade varit fel. Där började min resa (om en "resa" kan innefatta att aldrig röra sig från soffan). Jag läste mer än ett dussin böcker om svepeduken, tittade på fler videor än jag kan minnas och letade igenom jesuitpater Robert Spitzers verk.

Jag lärde mig att bilden på svepeduken inte är resultatet av målning, färgning eller någon annan känd konstnärlig teknik.

Så, för att vara tydlig, The Science avfärdade svepeduken som en bluff utan att ens förstå hur den kunde ha skapats?

Jag fick också veta att proverna som testades kan ha kommit från en del av tyget som reparerats efter att ha skadats i en brand. Dessutom togs alla prover från samma område på tyget trots att en kommitté av forskare rekommenderade att sju prover från minst tre separata områden av tyget skulle vara nödvändiga för noggrannhet. För att vara tydlig, det slutade med att koldaterarna bara tog ett prov och delade det i tre bitar.

Vänta. Vad?

Jag lärde mig också att bilderna av såren på svepeduken stämmer överens med dem som beskrivs i evangelierna. Och jag lärde mig att blodfläckarna verkar vara riktigt blod. Jag lärde mig också att pollenet på svepeduken kommer från det forntida Israel.

Nu senast har italienska forskare med bokstäver efter sina namn med hjälp av lasrar, vidvinkelröntgenapparater och ännu mer moderna dyra prylar med blinkande lampor visat att svepeduken är omkring 2 000 år gammal, vilket skulle innebära att den inträffade ungefär samtidigt som den lilla händelse som du och jag tycker om att kalla uppståndelsen.

Så för dem som håller räkningen hemma har vetenskapen avslöjat att svepeduken är cirka 2 000 år gammal. Pollenet kommer från Israel. De menar att det enda sättet att skapa bilden är med en massiv explosion av elektromagnetisk strålning. Blodet på den finns vanligtvis i Israel. Det finns också kemiska bevis för att blodet på trasan innehåller mycket blodkemikalie bilirubin, vilket stämmer överens med en kropp som har torterats.

Nu kliar sig till och med glasögonbärande nördar i huvudet när de ställs inför den ultimata 2000-talsgåtan: Tänk om vetenskapen leder till Gud?

Detta är inget nytt. Herren verkar på mystiska sätt, och skapelsens rationalitet har fått många att tro på en Skapare.

Johannes Kepler, som upptäckte lagarna för planeternas rörelser, skrev en gång: "Jag tänker bara Guds tankar efter honom." Och Francis Collins, ledare för Genome Project, sa att upptäckten av DNA pekar på en skapare.

Vi betraktar oss själva som en rationell tidsålder, byggd på logik och vetenskap. Vi kallar vår tid "postkristen". Ett allmänt accepterat axiom i vår moderna tid är att något inte är verkligt om det inte kan skannas av en laser. Men om vi ska tro Vetenskapen, får vi nu höra att svepeduken är verklig ... för att vetenskapen säger det.

För mig talar det om en kärleksfull Gud som påminner oss om att vi inte är bortglömda och att han kommer att jaga oss i vår otro.

Det är en vacker och trösterik tanke att Jesus vid tiden för sin uppståndelse lämnade några "påskägg" till oss bespottare på 2000-talet. Han sträckte ut en hand till oss i vår stolthet och okunnighet och förvandlade redskapet för vår otro till ett redskap som leder oss till tro. Gud visste att endast vår "rationella" och "vetenskapliga" tidsålder kunde avslöja sanningen om svepeduken. Det finns något underbart, vackert och betryggande i det. Jesus korsfästes.       Han uppstod på söndagen. Och han hade oss i tankarna. Ja, vi – de i den efterkristna tidsåldern som till största delen har vänt sig bort från honom. Han brydde sig tillräckligt mycket om oss för att lämna oss bevis på uppståndelsen (samtidigt som han gav oss en ursäkt för att använda laser).

Vilken underbar tanke. Gud hade vår hånfulla tid i åtanke vid tiden för sin uppståndelse. Han lämnade ledtrådar som bara vi kunde låsa upp. Det är en häpnadsväckande, själsfyllande, hjärthoppande-ett-slag-kärlek.

Vetenskapen blir chockad när den får veta att Jesus är vägen, sanningen och livet. Så jag antar att det jag säger till alla er som inte tror på Gud är – lita på Vetenskapen.

Matt Archbold

Matt Archbold tog examen från Saint Joseph's University 1995. Han är en före detta journalist som lämnade tidningsbranschen för att uppfostra sina fem barn. Han skriver för Creative Minority Report.

Till svenska, april 2025, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Svepeduken i Turin: Vad vi vet om Kristi begravningssvepning

Läs också: Den gudomliga blodgruppen: uppenbarad av "tillfälligheter" av eukaristiska mirakel?

Läs också: Fem extraordinära eukaristiska mirakel som lämnade fysiska bevis