Gud gav den helige Polykarpos en plats i martyrernas sällskap
Den store biskopen på 100-talet mötte sin våldsamma död med legendariskt mod.
Denna trästaty från 1700-talet av Sankt Polykarpos står i Lyon, Frankrike. (foto: EricGr / Shutterstock)
Jag känner mig aldrig mer ödmjuk inför martyrernas modiga vittnesbörd än när jag tänker tillbaka på deras liv under min dagliga kamp. På samma sätt som jag frestas att i tysthet prisa mina egna små förödmjukelser, minns jag i stället det slutliga offer som vår kyrkas modiga martyrer villigt, till och med med glädje, gjorde.
Den helige Polykarpos – en martyr från 100-talet, biskop av Smyrna och lärjunge till aposteln Johannes – räknas till detta utvalda antal. Som en av den andra generationens kristna föll det på Polykarpos och hans biskopskolleger att försvara den spirande kristna tron från nya villoläror som dök upp i frånvaron av apostlarna, som inte längre var i livet för att bekräfta läror och ge sina ögonvittnesskildringar.
Polykarpos antog denna utmaning på ett briljant sätt och blev en teologisk gigant på sin tid, och en stor lärare för de tidiga biskoparna, bland dem den helige Ignatius av Antiochia. Han skrev dussintals brev och predikningar och reste vida omkring, uppmuntrade sina medkristna och predikade evangeliet samtidigt som han bestämt krossade de kätterier som hotade kyrkan.
I ett brev till filipperna vävde han ortodoxi med de kristnas hopp och skrev:
Ty var och en som icke bekänner att Jesus Kristus har kommit i köttet, han är antikrist, och var och en som icke bekänner vittnesbördet om korset, han är av djävulen. Och den som förvränger Herrens ord till sina egna begär och säger att det varken finns uppståndelse eller dom, han är Satans förstfödde. Låt oss därför utan uppehåll hålla fast vid vårt hopp och vid löftet om vår rättfärdighet. … Jesus Kristus, som tog upp våra synder i sin egen kropp på korset. … För vår skull uthärdade Kristus allting, för att vi skulle leva i honom.
Det mod och den tro med vilken Polykarpos levde skulle endast överskuggas av det mod med vilket han mötte sin våldsamma död. Vid 86 års ålder tillfångatogs han av romerska vakter som skickats för att jaga honom. Gammal men orubblig gick han in på arenan, där prokonsuln, som kände sig illa till mods vid tanken på att avrätta en gammal man, bad den helige biskopen att avsäga sig sin tro och rädda sitt liv. Polykarpos svarade lugnt:
”Hur kan jag så häda min Konung och Frälsare? Du hotar mig med en eld som brinner en tid, och efter en liten tid släcks; Men ni är okunniga om det eviga straffets eld som är beredd för de ogudaktiga.”
Påhejad av den blodtörstiga folkmassan på arenan beordrade prokonsuln att elden skulle tändas. Polykarpos accepterade sitt öde och gav sitt sista uttalande:
”Jag välsignar dig, Fader, för att du anser mig värdig denna stund, så att jag i martyrernas sällskap kan dela Kristi bägare.”
Men Gud hade sparat ytterligare ett mirakel för biskopens jordiska liv. När lågorna brann ut bildade de ett valv runt Polykarpos och lämnade honom orörd. Skräckslagen högg hans tillfångatagare ihjäl honom, och hans blod rann fram och släckte lågorna. Omedelbart efter hans martyrdöd vördade kyrkan honom som ett helgon.
Polykarpos gigantiska tro och övermänskliga mod skulle kunna vara en tillrättavisning för mig när jag hankar mig fram genom mina egna fotgängaroffer. Hur mycket kan sådana små offergåvor betyda när de vägs mot det stålögda modet hos en äldre biskop som besegrar kättare och möter lågorna?
Men sådana tankar är återigen mina, produkter av min beslutsamhet att bevisa mig själv, och inte av Gud. Gud bestämde att jag inteskulle födas under de tidiga martyrernas tid. Han bestämde sig för att jag hörde hemma här, nu. Jag kan inte veta varför jag skonades från den blodiga förföljelsen på arenan, eller varför jag välsignades med att bo på en plats där jag fritt kan utöva min tro. Men jag vet att Gud inte ansåg det så, eftersom han inte ville att jag skulle bli ett stort helgon. Han vill helt enkelt att min väg till himlen ska vara annorlunda. Han ber att min kärlek ska återgäldas till honom på tusen olika sätt om dagen, ofta små och sällan värda att registreras.
Martyrerna är stora, inte för att de dog, utan för att de med glädje underkastade sig Guds kallelse till dem. Så är vi också kallade att vara stora, att i varje ögonblick med glädje svara på den plikt som Gud har lagt fram för oss, att offra inte bara våra bekvämligheter utan också våra planer, så att vi kan förena vår vilja med hans.
Helige Polykarpos, bed för oss!
Kelly Marcum
Kelly Marcum studerade internationell politik vid Georgetown University's School of Foreign Service och tog sin masterexamen vid War Studies Department vid King's College London. Hon är grundare och ordförande för Gratia Plena Institute, en organisation som ägnar sig åt att lära gymnasieflickor om den katolska visionen om autentisk kvinnlighet. Hennes texter har presenterats i The American Conservative, The Federalist, The Washington Examiner och Catholic Exchange. Hon bor med sin man och sina barn i Virginia.
Till svenska, maj 2024, Eva-Lotta Svensson
Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com
Direktlänk till inlägget klicka här
Läs också: Den helige Athanasius var katolik – han visste att Sola Scriptura var falsk
Läs också: 16 Kyrkofäder kontra tron allena
Läs också: 14 fler kyrkofäder kontra tron allena