Foto: Premiärminister Leo Varadkar talar till media inne i Dublins slott efter folkomröstningarna den 8 mars, Dublin, Irland, den 9 mars 2024 i Dublin, Irland. (Foto:  Charles McQuillan/Getty Images.)

"De irländska biskoparna kan fortfarande vinna ett val." En vän till mig sa detta till mig när resultaten av de två irländska folkomröstningarna om familjetillägget och omsorgstillägget till den irländska konstitutionen började sippra igenom – vilket tydde på ett dubbelt nederlag för den irländska regeringen.

Min vän sade, något på skämt; Jag tror inte att någon tror att biskoparnas ingripande, som uppmanade katolikerna att förkasta båda de förslag som lagts fram av regeringen, i slutändan spelade en avgörande roll i vad som visade sig vara ett pinsamt bakslag för det politiska etablissemanget i Republiken Irland.

Men oavsett vilket inflytande de irländska biskoparna kan ha haft eller inte haft, känns det som hände som en omvälvande händelse, särskilt för det moderna Irland. Under veckorna före folkomröstningarna förutspåddes ett ja-ja-resultat, och opinionsundersökningar visade att en betydande majoritet av befolkningen var för de förslag som lades fram för dem.

Men den här dagen besegrades båda förslagen – med råge. I folkomröstningen om              Care Amendment förkastade hela 75 procent av väljarna den regeringsstödda ståndpunkten, den största nej-rösten i någon folkomröstning som hållits i Irland, och en nästan oförklarlig förändring från opinionsundersökningarna en vecka före omröstningen.

Folkomröstningarna markerade progressiva försök att "modernisera" vad liberala förkämpar anser vara en konstitution som behåller alltför många rester av det katolska Irland.

Folkomröstningen om familjetillägg syftade till att utvidga definitionen av familjen från att vara "grundad på äktenskap" till odefinierad "varaktiga relationer". Folkomröstningen om vårdtillägget lovade att ta bort "föråldrat och sexistiskt" språk om att skydda kvinnor från att tvingas in i arbetskraften av ekonomisk nödvändighet, och att bredda (samtidigt som man försvagar) de ansträngningar som staten bör göra för att stödja "vård" som utförs av alla potentiella familjemedlemmar.

Till skillnad från tidigare folkomröstningar var det bara ett fåtal som "hade skinn på näsan", så att säga, den här gången när det gällde att göra dessa förändringar – förändringar som i bästa fall var dygdsignalerande ansträngningar för att blidka en mycket högljudd och nedlåtande minoritet i Irland vars hybris byggde på 2 mot 1-segrar mot "Ye Olde Ireland" 2015 och 2018 genom att ändra konstitutionen genom folkomröstning för att införa samkönade äktenskap och abort i Irland.  (”Ye Olde" är en tidig modern engelsk fras som ursprungligen användes för att antyda en koppling mellan en plats eller ett företag och medeltiden). Termen dateras till 1896 eller tidigare; det fortsätter att användas idag, oftare på ett ironiskt anakronistiskt och kitschigt sätt. Övers. anm.)

Medan det tidigare fanns konkreta progressiva frågor, där det fanns tydliga vinster att göra som stod på spel i folkomröstningar, innebar folkomröstningarna den här gången att man bad väljarna att acceptera lösa ord som underblåstes av en ideologisk glöd som inte lyckades entusiasmera och i slutändan gjorde väljarna nervösa.

Under folkomröstningen om abort 2018, under den sista veckan av kampanjen, fanns det en mycket påtaglig känsla av ett skifte i momentum: (= kraft som sätter igång, drivkraft framåt. Övers. anm.) jag är för ja-rösten. Den här gången gick dock momentumskiftet i motsatt riktning då representanter från regeringen och organisationer som stödde förändringarna ständigt dök upp – och saknades – under TV- och radiodebatter.

Oförmögna att ge trovärdiga skäl för förändringarna eller att bemöta anklagelsen om risken för "okända okändheter" som det lilla antalet oppositionsröster lyfte fram som möjliga konsekvenser av dessa förändringar, började regeringspartierna låta häcklande och nedlåtande samtidigt som de verkade inta en ofelbar hållning när det gällde konsekvenserna av att ändra konstitutionen.

Under den sista kampanjdagen släppte ett av de styrande koalitionspartierna, Fine Gael, två korta videor på X (tidigare känt som Twitter) som kändes som den desperata dödsstöten för ja-ja-rösterna.

I den första videon, som ironiskt nog parafraserar konstitutionen, är deklarationen "Kvinnor! Gör din plikt!" Detta överlagrades på en knastrande video som insinuerade hur ett förkastande av förslaget om Care Amendment skulle skicka Irland tillbaka till 1950-talet där kvinnor levde Pleasantville-liknande liv, fastkedjade vid diskbänken.( Pleasantville är en amerikansk film från 1998. Den utspelar sig i 50-talets Pleasantville där livet är svart-vitt, lagom och oskyldigt perfekt. Övers. anm.)

I den andra – en produktion av den typ som man förväntar sig att se från Rädda Barnen mitt i hungersnöden – varnades väljarna för att om förslaget om familjetillägg förkastades skulle hundratusentals barn vakna upp nästa dag till nyheten att deras familj inte erkänns av konstitutionen.

I båda fallen var innebörden att en nej-nej-röst skulle förändra landet till oigenkännlighet, trots att den omröstningen i själva verket var en röst för att behålla det konstitutionella status quo. Till slut tröttnade väljarna på att bli nedvärderade – och vilseledda. Regeringen anklagades upprepade gånger för desinformation inför omröstningen och kunde inte skaka av sig anklagelsen.

I efterhand kvarstår frågan om varför de få skulle gå så långt för så små vinster, samtidigt som de misskrediterar sig själva. För de progressiva fanns det inte mycket att vinna på ytan (bortsett från den fortsatta urholkningen av traditionella bålverk – kanske var det tillräckligt för att validera alla ansträngningar); För de konservativa var det dock mycket mer som stod på spel: det handlade om att skydda den traditionella familjeenheten, om äktenskapet, och om den värdefulla roll som kvinnor, mödrar, spelar i hemlivet och barnuppfostran.

Och ändå, när det kom till att debattera sådana betydande förändringar, var det bara en liten grupp oberoende röster, inklusive Irlands katolska biskopar, liksom det minsta partiet i parlamentet, som stod upp mot det monolitiska etablissemanget – som består av både regeringen och oppositionspartierna, tillsammans med statligt finansierade lobbygrupper som lyckligtvis har absorberats i maktens intriger. ( monolitisk =  i politiska och ideologiska sammanhang en ensidigt uppbyggd  uppfattning .Övers. anm.) Det såg ut att vara David mot Goliat. Men efter fyra år av majoritetsstyre, inklusive det hårdhänta och oansvariga svaret på Covid-19 (där Irland uthärdade de strängaste nedstängningsregimerna i Europa), misslyckandet med att hantera en bostads- och hemlöshetskris, den oändliga krisen inom hälso- och sjukvården, ett avvisande svar på oro för invandring, det föreslagna genomförandet av en drakonisk lag (=oresonligt sträng lag. Övers. anm.) om hatpropaganda och omfamnandet av progressiv sexualundervisning på alla nivåer i utbildningen – efter allt detta, De små avvikande rösterna hade fått nog av att inte bli lyssnade på, och det stämde överens med väljarna.

Nya små gräsrotsgrupper började träda fram, fria från band till statliga medel, samtidigt som de representerade människor som inte längre känner sig hörda av sina företrädare. Regeringen, som fångades med sin egen fälla, hade helt tappat kontakten med väljarkåren och börjat tro på och lita på sin egen retorik, som spelades upp i en allt mer isolerad ekokammare.

De irländska biskoparna, efter att i åratal ha anklagats för att vara en del av det etablerade Irland under den mörka medeltiden, är nu en fast del av den motkultur som riktas mot en elit som omfamnar individualism, sekularism och progressivism, genusideologi och en dödens kultur i en klaustrofobisk konformism som kväver, marginaliserar och upphäver.

Det återstår att se om biskoparna kommer att fortsätta att inta den position som de oavsiktligt har hamnat i.

Efter 30 år av ständiga nederlag för konservativa röster i Irland är det frestande att tro att något har förändrats. Att det är ett skifte som startar/pågår. Men precis som med biskoparnas nya motkulturella hållning återstår det att se hur det går. Även 2024 kommer det att hållas allmänna val i Irland, där 70 procent av befolkningen just har röstat emot förslag som stöds av partier som har 90 procent av platserna i parlamentet.

Huruvida väljarna kommer att ta med sig denna förändring in i dessa val är förvisso inte garanterat, men under de senaste folkomröstningarna har oberoende partier som Aontu visat att de är mer lyhörda för stämningen bland folket än både de som har ockuperat maktens korridorer och de som har låtsats kalla sig opposition.

Om inte annat är det som kan ha förändrats i Irland att det nu kan finnas en större återhållsamhet när det gäller att urholka Irlands konstitution och dess katolska och kristna arv.

Mot bakgrund av allt detta är det värt att citera ingressen till den irländska konstitutionen:

I den Allraheligaste Treenighetens namn, från vilken all auktoritet är och till vilken, som vårt slutliga mål, alla människors och staters handlingar måste hänvisas,
erkänner Vi, folket i Eire,
ödmjukt alla våra förpliktelser mot vår gudomlige Herre, Jesus Kristus, som stödde våra fäder genom århundraden av prövningar.

Även om det aldrig uttalas, är detta det ultimata priset för progressiva som måste skyddas mot att Irlands grunddokument lösgörs från sitt kristna ursprung.

Dubhaltach O Reachtnin

Till svenska, mars 2024, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.catholicherald.co.uk

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs ochså: Irländska väljare avvisar konstitutionell översyn av moderskap och familj

Läs ochså: Catholic Gap Year Program i Irland förbereder unga människor för livslång mission