Gabriele Kuby

En käpp som kallas coronavirus har plötsligt stuckits in mellan ekrarna i världens snurrande, hyperaktiva hjul och fått samhällslivet att stanna av. Trafiken, handeln, sporten, skolorna, universiteten, omvårdnad och publika evenemang och till och med gudstjänster är nu förbjudna av staten. Det öppna samhället är inlåst och land efter land sätter sina invånare i husarrest.

Regeringarnas ovanliga ingripanden i medborgarnas liv accepteras utan motstånd. Dessutom verkar det som om regeringar agerar mer ansvarsfullt  ju strängare åtgärder som vidtas. I Shanghai fungerar det offentliga livet bara med en streckkod som alla medborgare måste ha runt handleden. Man kan bli skannad när som helst och bli tillsagd vart man ska gå, till arbete eller till karantän. I Tyskland förser telecomsystemet Robert Koch-institutet med data om hur mobilanvändarna förflyttar sig.

Hittills har vi gjort allt man sagt till oss – stannat hemma och tvättat händerna efter varje tänkbar kontakt med den osynlige fienden. Vi kommunicerar nästan enbart online, aldrig med fysisk närvaro, vilket vi var på väg mot redan innan.

Ett påtvingat avbrott?

Hur länge kommer detta påtvingade avbrott att vara? Ingen vet. Experterna vet inte om immunsystemet kommer att motstå smitta för den som klarat sig genom en virusattack. Det omedelbara målet är att förhindra att sjukvårdssystemet kollapsar. För att uppnå detta accepterar man att den globaliserade ekonomin förmodligen kollapsar.

Ångesten och den ständiga vaksamheten hänger i den stilla luften. Alla känner det. Är det globala huset byggt på sand? Kommer det att stå kvar när stormen kommer? De globala ekonomiska kedjorna påverkas till bristningsgränsen under nedstängningen. Nedstängning innebär krasch och krasch betyder arbetslöshet, vräkningar och brist på livsförnödenheter. Det är vad vi fruktar. Regeringar trollar fram miljarder ur hatten – för att förhindra kraschen eller kanske bara för att skjuta upp den?

Plötsligt är ingen intresserad av ”Global warming”. Nu handlar det bara om ”ekonomisk rekonstruktion.” Kommer EU-länderna, särskilt Tyskland, att ha förmåga (och vilja) att ta emot miljoner migranter när deras egen existens är hotad? Till och med De Gröna och andra på vänsterkanten kanske bestämmer sig för att blod är tjockare än vatten.

Hela världen liknar någon som just har tagit emot ett cancerbesked. Kortleken har blandats om. Ett av dessa kort är svart och liemannen flinar mot oss. Allt är osäkert. Ja, vi vet att vi alla måste dö någon gång, men helst vid en tidpunkt som vi vill välja själva. På Askonsdagen 2020, tog Tysklands konstitutionsdomstol bort alla lagliga hinder för en ny affärsidé, assisterat självmord. Men att dö utan att vi har bestämt oss för det? För många känns detta som att se ner i avgrunden.

Tid för djupare frågor?

Vad gör man när man har fått en cancerdiagnos? Man slipper jobbstressen! Plötsligt finns det tid för djupare frågor: Hur har jag levat? Hur är mina relationer där kärleken borde flöda, men inte gör det? Till dem som står mig närmast? Till Gud? Tänk om jag verkligen måste dö? Och sedan?

Nedstängningen för att stoppa coronavirusets frammarsch ger oss tid, dyrbar tid. Och hotad tid också, därför att vårt förutseende inte sträcker sig längre än näsan. Med ens har vi tid för familjen. Små barn är plötsligt där de ska vara, hos sina mammor. Pappor är hemma. Gifta par har tid att prata med varandra. Man äter middag tillsammans och barnen får till och med en rejäl frukost. I ett enda svep driver alla familjer hemskola. I stället för skola hela dagen är det familjeliv dygnet runt – bara så där över en natt! Men vet föräldrar fortfarande hur de skall göra? I över tio år har de hjärntvättats att tro att bara utbildad förskolepersonal kan uppfostra små barn på rätt sätt. I många familjer kommer sannolikt TV-skärmar att ersätta föräldrarnas omvårdnad. Men denna situation är också den stora chansen att återförenas som familj.

När vi plötsligen tilldelas det svarta kortet med Liemannen, sträcker sig frågorna oundvikligt bortom den synliga världen. Samvetet vaknar. Frågan om Gud har skjutits undan av framgången, men nu är den inte längre så lätt att undvika. Det finns en inre längtan efter att ställa relationer tillrätta – också, och kanske särskilt, relationen till Gud. Det gäller inte bara på det individuella planet, utan för hela samhället. Bibeln beskriver den ständigt återkommande cykeln: Guds kallelse, folkets glädjefulla mottagande, samhällets blomstrande, seger över fiender, framgång, frestelser, förfall, katastrof, upplösning och återigen den profetiska kallelsen, omvändelse, blomstrande, seger, framgång, förfall… Läs Nehemjas botgöringsbön (Nehemia 9:26-29).

Dessa cykler upprepas generation efter generation, från kultur till kultur. I vårt historiska ögonblick befinner vi oss i nedgång och förfall, överraskade av att plötsligt vara angripna av en fiende.

Coronaviruset ger oss tid för eftertanke. Det som är nytt i vår situation är att vi, för första gången i världshistorien, har en globaliserad ekonomi – och coronaviruset är globalt. Det finns ingen nödutgång och ingen Ny Värld som vi kan fly till. Men det finns en möjlighet att återuppta relationen med Gud och låta honom leda oss ut ur den pågående krisen.

Detta är Kyrkans timme

Detta är Kyrkans timme. Det vi behöver nu är människor som lever för Gud – heliga präster, gudsvigda och lekfolk – som kan vara förebilder i tro, hopp och kärlek och lära oss att använda den rika andliga skatten som tillhör oss som katoliker. Biktens och Eukaristins sakrament, de sjukas smörjelse, Guds ord, vigvatten och rökelse, bön till Guds Moder och den helige Josef, rosenkransen, korsvägen, överflödet av böner, kontakten med änglarna, med våra skyddsänglar, med helgon och martyrer, vördandet av reliker, som finns i varenda kyrka, vittnesbördet från helgonens heroiska dygder och nästan glömts bort: exorcismens makt.

Men genom anpassning till tidens anda och de allvarliga synder som begåtts av präster och biskopar har Kyrkan förlorat sin auktoritet. Det är bara genom ånger som denna auktoritet kan återfås. I decennier har vi serverats ett svamligt budskap som tilltalar allt färre troende mitt uppe i framgångens bekväma dåsighet. Undervisning i dagens kontroversiella frågor, om Guds plan för män och kvinnor, sexualiteten, familjen, livets helighet från tillkomsten till den naturliga döden förekommer inte längre. Mea culpa i den heliga mässan är ute. Nu har vi bara en barmhärtig och “accpterande” Gud och inte en rättvis och helig.

Har ni, som späder ut evangeliets vin med ert eget vatten, ens lagt märke till att era ord har förlorat sitt inflytande över de troendes hjärtan? Vilka vänder sig Vår Herre till med sina skarpa ord mot de skriftlärda och fariséerna (Matt 23:1-39)? Är inte den ”synodala vägen” dåraktig och onödig? Gör er av med den! Erkänn att det var fel från början – ett manipulativt, organiserat avfall från katolsk tro. Om ”vigning av kvinnor” är en biskops viktigaste fråga, har han ingenting att säga till människor i nöd. Ånger är dagens budskap! Om någon biskop kunde erkänna att, innan viruset gav oss insikten om vad som verkligen är viktigt, han inte hade modet att motsätta sig tidsandan och själv följa Jesu lidandes väg, skulle han bli överöst med tacksamhet och respekt. Han skulle bli ledare för en sann förnyelserörelse. Hildegard av Bingen skrev om ”ångerns och omvändelsens makt att förnya världen.”

Manipulation av massmedvetandet

Kanske trodde Kyrkans ”reformvänner,” som predikade anpassning före ånger, att upplösningen av den gudomliga ordningen kunde pågå för alltid. Morden på milliontals ofödda barn, upproret mot manlig och kvinnlig identitet, splittringen av familjer, upplösandet av sambandet mellan sexualitet och moral, legitimeringen av homosexuella ”äktenskap”, det globala missbruket av pornografi, det kollektiva försummandet av barn och unga, människans ”förbättrande” genom transhumanism. Kyrkans motstånd, vid varje vägskäl, har varit svagt och de troende har inte fått någon vägledning från sina herdar för att kunna stå emot den kraftfulla manipulationen av massmedvetandet. Reformvännerna föreställde sig att Kyrkan måste hoppa på tåget för att inte förlora medlemmar. Fåren har flytt i horder, men det har inte lett till någon eftertanke, eftersom det fortfarande finns pengar i kassakistan. Coronaviruset har stoppat frammarschen på obestämd tid. Det är ett förspel, en inledning. Tror någon att allt efteråt (och vad betyder efteråt? kommer att bli som vanligt?

Vilket tecken! Sankt Petrusbasilikan, Kyrkans hjärta, är stängd! Biskoparna var de första, i förutseende lydnad, att ställa in gudstjänster utan att ersätta dem med något. Varför inte införa förnuftiga, förebyggande åtgärder för att glesa ut mässdeltagarna (som biskoparna i Polen har gjort) och be dem som hör till riskgruppen att stanna hemma. Är det inte detta en tid att kalla dem som är under 60 att motta sakramenten, bikt och kommunion? Kan ni tänka er att påven, den tredje söndagen i fastan, inte hade gått genom Roms gator alldeles ensam utan med ändlös rad av människor (med rätt avstånd emellan), för att göra en pilgrimsvandring till de sju kyrkorna, som S:t Philip Neri en gång gjorde. Nu har Kyrkan i Tyskland och i andra länder inte längre något val. Regeringar har förbjudit alla samlingar i kyrkor, moskéer, synagogor och andra religiösa byggnader.

Borde vi inte bönfalla himlen nu? Men vi är inte där ännu, inte på våra knän. Vi tror att vi kan kontrollera vårt öde genom att undvika all kontakt med andra. Vad skall vi be om? Att coronaviruset skall försvinna och allt skall bli som vanligt igen? Är det inte mer nödvändigt att be om omvändelse, att fjällen faller från våra ögon så att vi inser och erkänner på vilket sätt vi, som enskilda individer och som samhälle, har gjort uppror mot Gud och hans skapelse. Låt oss inte fastna vid tanken att coronaviruset är ett straff från Gud. Om Gud älskar sin skapelse, kan han inte tillåta oss att fortsätta att trampa på de tio buden och förstöra mänskligheten. Han gav oss de tio buden för att vi skall välja livets väg och inte dödens (5 Mos 30:19).

Coronaviruset bröt ut under fastan. I evangelierna och de dagliga läsningarna blir vi kallade till ånger och bot varje dag. Gud varnar oss för följderna om vi inte lyssnar till kallelsen att ångra oss. Lyssnar vi till kallelsen?

Lyssnar vi till kallelsen?

Skandalös förmätenhet, som att själv bestämma början och slutet av livet, att vilja välja sitt eget kön, att döda ofödda barn, att göra korsningar mellan människor och djur eller maskiner, kommer i ljuset av våra prövningar, att betraktas som brott. Vi är inte herrar över liv och död. Vi är inte ens herrar över ett litet virus. Tänk hur lugnade vi skulle känna oss, om politiker som måste fatta ytterst svåra beslut, samlades i bön för att söka vägledning. Visst  kan virusets inflytande påverkas av radikala isoleringsåtgärder. Samtidigt är det så att eländet efter en global ekonomisk kollaps kan bli mycket värre än ett sammanbrott för sjukvården. Vi behöver den Helige Andes hjälp för att fatta de rätta besluten med vårt begränsade perspektiv. Människan, som har vänt sig bort från Gud och som bedrar sig själv genom att anse sig vara självstyrande, har förlorat ödmjukheten. Vi behöver lära oss den på nytt.

Glimtar av hopp och barmhärtighet visar sig redan. Vi känner att vi alla sitter i samma båt. Vi har alla kommit ner från de höga hästarna, där vi utropade ”Ja, jag kan.” Folk sjunger från balkong till balkong, när de kommer närmare varandra. Vi behöver varandra. Läkare och vårdpersonal utför hjältedåd. Präster riskerar och förlorar sina liv för att bistå de sjuka. I Italien har fler än femtio präster dött. Tusen ljus från troende herdar, präster och lekmän, lyser upp Internet. De som söker salt och näring kan hitta det. Ljudet från verkliga kyrkklockor som kallar till den heliga mässan, fast vi inte kan närvara, uppväcker i oss en längtan efter vår dyrbara tro och riter. Påven uppmanar världen att be. Vi ansluter oss virtuellt i bön och i mässan och tar emot kommunionen andligt.

Gud har inte övergivit oss. Eftersom vi är döpta lever Jesus Kristus i våra hjärtan. Han önskar att vi skall finna Honom där, eftersom ”där synden blev större, där överflödade nåden än mer” (Rom 5:20).

                                                                                                                       Gabriele Kuby

Gabriele Kuby är tysk sociolog och internationell föredragshållare. Hon är författare till boken The Global Sexual Revolution: Destruction of Freedom in the Name of Freedom (2012).

Översättning från tyska till engelska av James Patrick Kirchner. Denna essä publicerades ursprungligen i VATICAN magazine.

Översättning från engelska för Katolsk Horisont: Lena Fäldt april, 2020.

Underrubrikerna återfinns inte i originalversionen. De är citat ur texten och valda av översättaren.

Transhumanism är en internationell intellektuell och kulturell rörelse som förespråkar användandet av teknik för att förbättra och utöka människans mentala och fysiska egenskaper. (övers. not)

Inlägget kommer från sidan www.firstthings.com

Direktlänk till inlägget klicka här