Ingången till Auschwitz 1, den ökända Arbeit Macht Frei-skylten. (foto: Courtesy photo / Joe Passmore)

I år är det ett jubileumsår. Med fokus på temat "Hoppets pilgrimer" uppmanar påven Franciskus i diktbullan för jubelåret, Spes Non Confundit (Hoppet sviker inte), katoliker överallt att vittna om det hopp som finns inom dem (1 Petr 3:15):

"Må hoppet genom vårt vittnesbörd spridas till alla dem som ivrigt söker det. Må vårt sätt att leva våra liv säga till dem med så många ord: 'Hoppas på Herren! Håll fast, fatta mod och hoppas på Herren!'" (Psaltaren 27:14).

Det nya året är också fyllt av många viktiga årsdagar, framför allt 1 700-årsjubileet av konciliet i Nicaea. I år kommer också två andra viktiga årsdagar att inträffa: Den 27 januari kommer världen att minnas 80-årsdagen av befrielsen av koncentrationslägren Auschwitz-Birkenau via den internationella minnesdagen för Förintelsen. Sedan, den 28 oktober, kommer kyrkan att högtidlighålla 60-årsdagen av utfärdandet av Nostra Aetate, "Deklarationen om kyrkans förhållande till icke-kristna religioner" vid Andra Vatikankonciliet.

Överraskande för vissa är dessa årsdagar relaterade på flera sätt, inte minst när det gäller påven Johannes XXIII:s person och historia. Det här är en historia som är värd att känna till och berätta.

Johannes XXIII hjälpte judarna

Innan han blev påve 1958 var Angelo Roncalli medlem av Vatikanens diplomatiska kår och senare patriark av Venedig. Som ung präst tjänade fader Roncalli som sin biskops sekreterare, militärpräst och andlig vägledare för seminarister. Han kallades till Rom och placerades snart i den diplomatiska kåren som tjänstgjorde i Bulgarien, Turkiet, Grekland och slutligen Frankrike.

Under denna tid av diplomatisk tjänst, när Adolf Hitlers Tyskland blev dominerande över större delen av den europeiska kontinenten, var han tvungen att ta itu med nationalsocialismens fasor och dess systematiska förföljelse och dödande av judiska personer och andra som ansågs "oönskade" (många av dem katoliker). Som apostolisk delegat var den blivande påven ansvarig för att rädda många judar i Östeuropa och Turkiet genom att utfärda dopbevis och andra dokument som hindrade en del från att deporteras till förintelselägren. Trots dessa ansträngningar var det många tusen som han inte kunde rädda.

Senare, när Johannes XXIII blev påve och hade kallat till ett ekumeniskt koncilium, lät han meddela att han önskade sig ett dokument om de kristna och judiska relationerna.

Fader René Laurentin skrev att denna påvliga önskan "... hade djupa rötter i hans hjärta: minnet av de förföljda judarna och maktlösheten hos en apostolisk delegat i Istanbul, som inte kunde ge mer än begränsad individuell hjälp."

En av konciliets kardinaler skrev: "Johannes XXIII hade lärt känna nöden och den dödliga våndan hos de judar som flydde från sina förföljare. … Han kände en trängande längtan att mot den tidens omätliga och bottenlösa hat ställa ett bestående ord av kärlek."

Johannes XXIII levde inte för att se det slutliga utkastet till det som blev Nostra Aetate. Men hans ansträngningar för att se till att konciliefäderna tog itu med antisemitismens allvarliga synd fortsatte. Det slutade med att de utvidgade sina reflektioner till att omfatta andra icke-kristna religioner och lärde att Guds nåd inte är begränsad till synliga medlemmar av den katolska kyrkan utan sträcker sig bortom alla män och kvinnor av god vilja.

Men för många är Nostra Aetate mest känd för sin officiella katolska undervisning om vårt förhållande till våra judiska bröder och systrar (senare kallade av påven Johannes Paulus II våra "äldre bröder i tron"). Nostra Aetate lär, som rabbinen Eric Greenberg från Simon Wiesenthal Center skrev på dess 50-årsjubileum för den amerikanska katolska biskopskonferensen, att "... antisemitism är en synd mot Gud vid vilken tidpunkt och plats som helst." Rabbi Greenberg noterade också att uttalandet "... bekräftar att Guds förbund med Mose och det judiska folket fortfarande är giltigt och uppmanar till större respekt och förståelse mellan katoliker och judar. Nostra Aetate avvisar det falska påståendet att alla judar är ansvariga för Jesu död."

Dessa lärdomar är fortfarande viktiga för vår tid, särskilt med den exponentiella ökningen av antisemitism över hela världen. Till exempel har judiska personer och institutioner i Förenta staterna på senare tid varit benägna att angripas av både den politiska yttersta vänstern (särskilt på universiteten) och extremhögern (antisemitiska hatgrupper och personer). University of Tel Avivs och Anti-Defamation Leagues årsrapport om antisemitism för 2023 visar på ett alarmerande antal hatbrott mot judar.

Att förbinda sig till "Aldrig mer"

Dessa lärdomar är också relevanta eftersom de har sina rötter i evangeliets grundläggande sanningar, som alla människors värdighet och rätten till religionsfrihet. Dessvärre skulle en del som påstår sig vara troende avfärda eller förminska dessa läror som "politik" eller "diplomati" i stället för att se dem som väsentliga aspekter av vår tro.

De är också oerhört viktiga eftersom mänskligheten fortsätter att falla i fällan av hat, hämnd och etnisk och religiös förföljelse. Efter Förintelsen 1933-1945 fanns det en i stort sett enhällig åsikt över hela världen om att folkmord aldrig fick hända igen. Frasen "Aldrig mer" blev en slogan för ett universellt engagemang för en bättre väg.

Men uppriktigt sagt har vi vänt bort blicken från många pogromer och förföljelser som bara kan beskrivas som folkmord. Vi måste sanningsenligt fördöma de många massmord som har ägt rum sedan 1945. Den kinesiska kulturrevolutionen (1966-76), Kambodja (1975-79), Rwanda (1994), Östpakistan/Bangladesh (1971), Östtimor (1975-99), Guatemala (1962-96), Bosnien och Hercegovina (1992-95), Myanmar (2016-25), Sudan och Sydsudan (2003-25) och Demokratiska republiken Kongo (1996-2025) är bara några av de uppenbara exemplen. Alla når upp till nivån av folkmord och/eller brott mot mänskligheten. Fler skulle kunna nämnas, och några är på gång, inte minst gisslet med miljontals aborter varje år i många delar av världen, inklusive USA.

Om vi verkligen är kallade att vara hoppets pilgrimer, att vittna om Guds kärlek till alla folk, då måste vi be och arbeta för universell fred baserad på mänskliga rättigheter och social rättvisa.

I sitt uttalande på Världsfredsdagen på Marias, Guds Moders, högtid (1 januari) i år, uppmanade påven Franciskus oss alla "... att söka upprätta Guds befriande rättvisa i vår värld." Vägen till ett verkligt lugn i ordningen, det vill säga en varaktig fred mellan folk och nationer, är denna rättvisa. Som Paulus VI lärde: "Om ni vill ha fred, arbeta för rättvisa."

Msgr. Stuart Swetland

Msgr. Stuart Swetland rektor för Donnelly College, utexaminerades 1981 från U.S. Naval Academy och tjänstgjorde sex år som linjeofficer i den amerikanska flottan.

Till svenska, januari 2025, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Martyr från Auschwitz - 80-års jubileum av den helige Maximilian Maria Kolbes död

Läs också: En av oss var helgon - ett minne av den helige Maximilian Maria Kolbe

Läs också: 29 juli – särskild minnesdag för S:t Maximilian Kolbe