Väggmålning i katedralen i Terni av Ricardo Cinalli

Påvliga akademin för livet är inte längre vad den varit under påvarna Johannes Paulus II och Benedikt XVI. Under dess nuvarande ledning av ärkebiskop Vincenzo Paglia har akademin tagit en del oansvariga initiativ men ingenting värre än den nyligen publicerade essäsamlingen med den italienska titeln Etica Teologica della Vita (Theological Ethics of Life). Moralteologin är det rationella ramverket genom vilket de moraliska frågorna bedöms och avgörs. Det är helt centralt för den katolska moralteologin eftersom en dålig moralteologi leder till dåliga slutsatser om vad som är rätt och fel och att handlingarna som styrs av dessa slutsatser också blir dåliga.

En av de mest oansvariga av de tjugotvå essäerna är av den tyskspråkiga Sigrid Müller (professor i teologi vid Universitetet i Wien, övers. anm.) som ger oss fönster in i akademins nuvarande syn på moralteologin.  Müller inleder med förklaringar till vad hon menar är ”utvecklingar” inom katolsk moralteori efter Andra vatikankonciliet.  Hennes uppsats är från början till slut ett angrepp på universella moraliska normer.

Johannes Paulus II: s moraliska läroämbete är genom det andra kapitlet i encyklikan 1993 Veritatis Splendor (VS) koncentrerat på ett principiellt mål, nämligen att förkasta och fördöma feluppfattningar i moralteologin som leder till vägran att anta Katolska kyrkans definitiva undervisning att det finns handlingar som är onda i sig själva och att universella, moraliska normer finns.

Han fastslår att sådana normer finns som är ”universellt giltiga och alltid bindande,” ”giltiga för alla nu och i framtiden, som de varit i det förflutna.” (VS 53). Osunda teorier förkastar sådana normer som ”står fast vid att det aldrig är möjligt att formulera ett absolut förbud mot vissa handlingar som står i konflikt med det goda för människan i varje omständighet och i varje kultur.” (VS 75).

Eftersom de vägrar tro på det Kyrkan definitivt anser, riktar Johannes Paulus II en sträng dom över dem:

Sådana teorier… är inte trogna Kyrkans lära när de tror att de kan rättfärdiga dem som moraliskt goda eller som avsiktliga val av beteende som strider med den gudomliga och naturliga lagens bud. Dessa teorier kan inte göra anspråk på att stå på den katolska moraltraditionens grund. (VS 76).

Müller lägger fram just en sådan teori. Hon säger att ”inte alla avvikelser från en moralisk norm kan betraktas som brott mot normen.” Alla normer måste också ”tolkas i en konkret situation som är inbäddad i vissa kulturkonkreta villkor.” Omständigheterna i livet är alltför komplexa för att en generell norm ska vara bindande under alla omständigheter. Därför måste ”Kyrkan inte betrakta status för de moraliska normerna som den ytterst bindande sanningen i varje individuellt fall, utan hellre erkänna det berättigade i den berörda personens behov av tolkning i en viss situation.” Betyder det att det ibland är lagligt att handla på ett sätt som strider mot dessa moraliska normer? Ja, att ibland sätta sig över dem är just precis vad som kan krävas i en ”konkret” situation. ”En medveten och ansvarsfull process i urskiljande representerar i själva verket också vad som är objektivt gott i en subjektiv situation, det vill säga, under en handlings konkreta villkor, även om handlingen – sedd utifrån – avviker från en moralisk norm som en abstrakt formulerad regel.”

Det här motsäger rakt av vad Johannes Paulus II undervisat om universella normers bindande karaktär. Han lär att morallärans centrala plats är den mänskliga handlingen som är det område där den mänskliga friheten aktualiserar Guds lag. ”Det är genom sina handlingar som en människa uppnår fulländning som människa” (VS 71), därför att mänskligt handlande ”uttrycker och bestämmer vad som är gott eller ont hos den individ som utför dem.” (VS 73). Och vissa handlingar är ”till sin karaktär ’oförmögna att befinna sig i en ordning’ inför Gud därför att de radikalt motsäger det som är gott för en person skapad till hans avbild.” (VS 80). Sådana handlingar ”är per se och i sig själva, oberoende av omständigheterna, alltid allvarligt felaktiga på grund av sitt objekt.” (VS 80).

För att skilja ut dem som intrinsece malum, anstränger sig påven att försvara ”förekomsten av förbjudande och undantagslöst gällande, moraliska normer beträffande särskilda fall av beteenden.” (VS 90; jfr 79).  Han står särskilt fast vid att normerna är ”absoluta”… (d.v.s. att de är bindande för alla individer, alltid och under alla omständigheter… att de semper et pro semper, förbjuder en viss handling utan undantag därför att valet av sådant handlade är oförenligt med den aktivt handlande personens goda och med hans och hennes kallelse till livet med Gud och gemenskapen med vår nästa” (VS 52, 104).

För att säkerställa ”det medvetna ordnandet av mänskliga handlingar gentemot Gud,” är en noggrann ”moralisk utvärdering av människans fria handlingar” nödvändig, särskilt en bedömning i ljuset av absoluta moraliska normer. (VS 73-74).

Detta är ingenting Müller vill ha med att göra. ”Moralteorierna efter Andra Vatikankonciliet,” säger hon, ”sätter inte längre fokus på hur en handling klassificeras utan främjar på ett moraliskt rättfärdigt sätt vad som är gott för berörda personer.” Detta kräver en fokusering på att ”väga möjliga optioner för handlande mot varandra för att söka det goda och ’det som nu är det mest generösa svar vi har att ge’ (internt citat från påve Franciskus, Amoris Laetitia, 303).”

Johannes Paulus II har emellertid fördömt varje sådan teori – som kallas proportionalism – i vilka goda ting vägs mot varandra i ett försök att fastställa vilket i en serie optioner som utlovar bäst nytta. Det senare, säger han, ”fokuserar i avvägningarna mellan olika sökta värden och goda ting snarare på proportionerna som kan knytas till goda och icke goda effekter av ett sådant slutligt val av beslut, i avsikt att identifiera ’det större goda’ eller ’det mindre onda’ som i verkligheten är möjliga i en given situation.” (VS 75). Om det goda bedöms överväga framför det onda är valet som övervägts tillåtligt, även om det medför, som Müller säger ovan, ”avvikelse” från den relevanta moraliska normen.

I stället för att fokusera på objektiva moraliska normer anser Müller att beslutsfattande ska växa fram genom ett slags ”urskiljande” som kräver konfrontation och avvägningar mellan moraliska värden. Hon säger att ”moraliskt urskiljande ställer värden som finns i normens bakgrund mot dem som är inneboende i sökandet efter ett moraliskt liv som är gott och som på så sätt vägs mot varandra.”  Vad skulle det leda till om jag kommer till slutsatsen att min respekt för värdena samtidigt kräver av mig att i mina gärningar motsätta mig Kyrkans lära? Müller menar att det ibland inte kan hjälpas. ”Kyrkans morallära” och ”den personliga bedömningen” har båda ”sin funktion och betydelse för sig och sina begränsningar.”

Akademins ordförande ärkebiskop Paglia tycker att detta sätt att utmana Kyrkans lära är ett uttryck för en ”ny teologisk horisont och för teologernas uppgift” – det vill säga ”dialog”. Hans kollega i Akademin, Pierangelo Sequiri, hänvisar till det (Sigrid Müllers uppsats, övers. anm.) som ”ett exemplariskt fall av autentisk synodal övning” och tror att det är ”en symbol för en anmärkningsvärd intellektuell ärlighet som är själva Kyrkan till heder.”

Men det är ingenting nytt med Müllers horisonter. De sträcker sig inte längre ut än till de gamla slitna teorierna som rättfärdigar oliktänkande i förhållande till Kyrkans auktoritativa morallära.

E. Christian Brugger

Bilden: I en del av väggmålningen som beställts till katedralen i Terni när han var biskop där, syns en naken Vincenso Paglia med mörk zuchetto bland dem som ”fångats i nätet” av Jesus. Väggmålningen är ett verk v den argentinske konstnären Ricardo Cinalli, som uppgivit för den italienska dagstidningen. La Repubblica, att nätet ska ha ”erotisk” betydelse. Detaljen finns i bilden av hela väggmålningen.

Översättning för Katolsk Horisont i augusti 2022, Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan www.thecatholicthing.org

Direktlänk till inlägget klicka här

Bilden: I en del av väggmålningen som beställts till katedralen i Terni när han var biskop där, syns en naken Vincenso Paglia med mörk zuchetto bland dem som ”fångats i nätet” av Jesus. Väggmålningen är ett verk v den argentinske konstnären Ricardo Cinalli, som uppgivit för den italienska dagstidningen. La Repubblica, att nätet ska ha ”erotisk” betydelse. Detaljen finns i bilden av hela väggmålningen.