Är svenskheten luthersk?

4
min read

Är svenskheten luthersk?

tors, 01/05/2023 - 12:12
Posted in:
0 comments

Katolsk Horisont publicerar här en debattartikel av Göran Fäldt från Jönköpings-Posten den 4 januari 2023, både digitalt och i papperstidningen. Artikeln tar upp frågan om sambandet mellan det som stegvis efter isoleringen från Heliga Stolen i Rom på 1500-talet blev den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan och den nu allmänt accepterade ”svenskheten”. Vad identifierar begreppet ”svenskhet” i våra dagar?

Göran Fäldt skriver om ärkebiskop Martin Modéus. Bild: Privat samt Christine Olsson / TT.

 

Man kan ställa sig frågan mot bakgrund av installationen av den nye ärkebiskopen i Svenska kyrkan, Martin Modeus, och av kyrkans betydelse för definitionen av svenskheten, eller den svenska medborgerliga identiteten.

Det brukar ju sägas att ärkebiskopen är uttryck för vad Svenska kyrkan är och står för. Det är alltså ingen liten sak att inta en så hög position, till och med i ett av världens mest sekulariserade, men därför inte samtidigt mest oandliga, länder.

Har det vidare någon egentlig betydelse att ”det svenska systemet” definieras av Luther? Frågan är om ärkebiskopen får – eller kan – utmana staten.

Det finns antagligen områden där det passar, andra där det inte gör det. I vilken mening är då ärkebiskopen lutheran och i vilken är han det inte?

Hur den evangelisk-lutherska från staten frigjorda rikskyrkan förhåller sig till den politiska makten – staten – blir inte bara en kristen identitetsfråga utan också en medborgarfråga.

Sedan riksdagen 1527 brutit alla band med den katolska kyrkan och infört den rena evangeliska tron, med ett av staten understött prästerskap, har både den relativa isoleringen från omvärlden och den inre sammanhållningen skapat en ”svensk” identitet.

Den är lika självklar för svenskar som den är oförstådd av utlandsfödda svenska medborgare. Invandrare vet att de kan anpassa sig och att det inte bara handlar om språket och de byråkratiska plikterna.

De finns de som ofta vill framhäva Kyrkan som undfallande och otydlig i förhållande till samhällets förändringar i sekulär riktning.

Stora förändringar inträffade så tidigt som 1920-talet enlig Svante Nordin i boken ”Tanke och dröm” (2021) i svensk idéhistoria. Det finns säkert de som saknar ett starkare kristet, religiöst motstånd mot legaliseringar av olika slag som rör den enskildes moraliska ställningstagande och myndigheters uppdrag.

Det kan man förstås tycka, men man kan inte bara hävda att det beror på svag eller dålig teologi eller världslig tolkning av Skriften.

I själva verket grundar sig den kyrkliga ”anpassningen” på en tolkning av ett starkt, bibliskt ställningstagande som finns uttryckt både hos Luther och Calvin, nämligen att staten har sin auktoritet given av Gud.

Romarbrevet 13: 12 säger, ”den som motsätter sig överheten gör motstånd mot Guds ordning”. Därför strider det mot den kristna ordningen att göra uppror mot staten eller att motverka statens beslut.

Om man inte känner till den bakgrunden kommer man inte heller att förstå Svenska kyrkans budskap som nationell andlig vägledare och det kulturbärande ”svenskhetsparadigmet”. Paulus formulering i Romarbrevet är också bakgrund till de kristna kyrkornas problem med diktaturerna.

Hur allvarligt det kan vara i vår egen nutid ser vi den ryska ortodoxa kyrkans anpassning till Vladimir Putins angrepp på Ukraina. Även om det i det fallet inte handlar om citatet från Romarbrevet, vittnar det om en maktkamp mellan kyrka och stat.

Ser man till de evangeliska kyrkornas reaktioner på Hitlers maktövertagande från 1933 och nazismens ideologiska ambitioner finner man att det för dem skulle vara otänkbart att kritisera eller göra motstånd mot nationalsocialismen, inte därför att man inte vågade utan därför att Bibeln ”skyddade” den statliga makten.

Kan det vara så att Pauluscitatet i någon mån legitimerade motståndet mot Petrus’ nyckelmakt och Jesu uppmaning till Johannes, ”Var en herde för mina får” (Joh. 21: 16), som kännetecknar den Katolska kyrkan? Den inställningen har, föreställer jag mig, följt med den lutherska läran in i Sveriges historia efter 1527 och hör till förståelsen av ”svenskheten” och det ”svenska systemet”.

En svensk luthersk ärkebiskop, alltså en företrädare till ärkebiskop Martin Modeus, som besökte Hitler för samtal om inställningen bland präster i Sverige till hans politik, var Erling Eidem.

Samtalet i maj 1934 började när Eidem menade att nationalsocialismen var nödvändig och en räddning för Tyskland och landets inre sammanhållning.

Tysk politik i övrigt ansåg han inte vara hans sak, men frågan om tyskvänligheten hemma i Sverige kom han inte ifrån.

Det visar också att de som motsätter sig i grunden orättfärdiga handlingar och offrar sina liv räddar både kyrka och samhälle.

När han sedan försynt ville protestera mot att kristna judar avskedades från sina prästtjänster, reagerade Hitler, enligt Klas Åmark i ”Att bo granne med ondskan – Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen” (2016), med ett 40 minuter långt raseriutbrott som skakade Eidem i själ och hjärta. Det var ytterligt obehagligt, men det var en metod Hitler använde sig av.

Alla diktatorer gör så ibland! Det är en konst att sätta skräck i folk. Vardagligare tyranner gör det också, men utan större konsekvenser. Det visar sig alltså att andliga företrädare inte kan utmana ”överheten” utan att straffas med oöverskådliga effekter på lång sikt.

Det visar också att de som motsätter sig i grunden orättfärdiga handlingar och offrar sina liv räddar både kyrka och samhälle.

Att det ur lutherdomens grundvärderingar också kan finnas avvikelser bevisas historiskt av präster och teologer som Dietrich Bonhoeffer och Martin Niemöller som vågade utmana Hitler och nazismen. Bonhoeffer avrättades i Dachau under krigets sista dagar medan Niemöller, som grundat den hitlerkritiska Bekännelsekyrkan, överlevde sin dödsdom och kunde fly i tid från Dachau.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att jag numera tror att Luthers betoning av Paulus’ ord i Romarbrevet om förbudet att göra allvarliga invändningar mot ”överheten” – alltså statschefen (kungen), staten och regeringsmakten – haft så djupgående inverkan på svensk kultur och politik att det också format begreppet ”svenskhet”.

Trots alla friheter är det inte, och har inte varit, riktigt passande att tänka fritt och att säga det högt i Sverige. Det förklarar samtidigt den ofta påpekade trögheten i samarbetet mellan samhällsinstitutionerna och senfärdigheten i besluten. Man vet nämligen inte alltid om man begår synden att motsätta sig ”överheten”.

                                                                                                       Göran Fäldt

                                                                                     diakon i Katolska kyrka, Jönköping

Läs också: Hittas på webben: Reformation? Luther? Inte idag!

Svenska kyrkan

 

Gråbröderna

De senaste artiklarna

Katolsk Horisont
5/02/2023
Katolsk Horisont
5/01/2023