Så har den Evangelisk-lutherska svenska kyrkan fått ny ärkebiskop, en gedigen luthersk tjänare från Småland vid namn Martin Modéus. Installationen var fylld av vacker musik och från andra kyrkor fanns representanter från Anglikanska kyrkan, Syrisk-ortodoxa kyrkan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Tyskland, EKD, (egentligen bara en federation av ett tjugotal samfund, däribland kalvinister), Evangelisk-lutherska kyrkan i Pakistan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och Frälsningsarmén. Den katolska närvaron representerades av Katolska ekumeniska nämndens ordförande, dominikanpater Pierre-André Mauduit.

Alla de katolska attributen fanns där: kräkla, mitra, stola, kåpa, kors, ring, stol... Men hur är det egentligen med det viktigaste, det som ska försvaras - läran, kontinuiteten, traditionen, tron?

Många tidningar, ävenså SR, uppgav att detta är den 71:e ärkebiskopen i ordningen. Endast den pålitliga Svensk Pastoraltidskrift anger saken  korrekt: "När denne installeras den 4 december blir han den 43:e evangelisk-lutherske ärkebiskopen i Sverige."

Ärkebiskopslängden i Uppsala domkyrka

Alla andra räknar obekymrat med ärkebiskoparna från den katolska tiden, alltså före 1531. Men till och med tavlan i själva Uppsala domkyrka gör en blankrad mellan Johannes Magnus och Laurentius Petri Nericius och ja, det görs ju ett hopp även i tiden här, mellan 1528 och 1531. Hur kunde det ske?

Jo, visserligen blev Johannes Magnus utvald till ärkebiskop 1523 och detta bekräftades av påven Clemens VII  1524. Då var Gustav Vasa redan igång med sina planer att bryta loss kyrkan i Sverige från Rom. Johannes Magnus försökte medla mellan kung och påve. Men det var dödsdömt. Det slutade med landsflykt. Tavlans slutår 1528 betydde att han blivit avsatt av kungamakten, men inte av kyrkan. Han blev till och med smord av påven Clemens VII i Rom år 1534, alltså var han då rättmätig ärkebiskop av Uppsala ärkestift. Men då hade redan Gustav Vasa tillsatt Lasse Pettersson, eller Laurentius Petri, som egentligen var maktlös gentemot kungens man, den ovigde superintendenten Georg Norman. Kyrkan var inte längre katolsk, fast det fanns mycket katolsk tro i landet.

I Rom fanns även den yngre brodern, Olaus Magnus. Efter Johannes Magnus död så vigdes han av påven till ärkebiskop av Uppsala. Fast då i exil alltså. (Precis som i Linköpings stift: Biskop Hans Brask avträdde aldrig sitt ämbete, han dog 1538 i Polen, men enligt biskopslängden var han inte biskop efter 1527.)  Resten vet vi ju: Kungamakten "kapade" den katolska kyrkan i Norden, beslagtog dess egendom, skog och mark, rev klostren och belade troende katoliker med dödsstraff. 

Så vedervärdig var av allt att döma inte "papistkyrkan" att man inte kan räkna biskoparna i den som sina egna. Under reformationen gick flera biskopar i landsflykt eller kastades ut och ersattes med reformvänliga som inte hade påvens godkännande. Andra vigdes under hot och tvång från kunglig makt.

Allt detta och mycket annat - inte minst öppnandet av ämbetet för kvinnor - gör att den Svenska kyrkan inte kan anses ha apostolisk succession, dvs den tillhör inte de samfund som förvaltar sakramenten som apostlarna förmedlat dem. Det är onekligen märkligt att en kyrka som så övertygat tagit avstånd från den katolska traditionen i de mest centrala frågor, ändå hävdar sin kontinuitet från tidig medeltid när det ankommer biskopsvigningarna - och bara detta.

CATHOLIC OBSERVATOR

Inlägget kommer från sidan www.katolskobservator.blogspot.com

Direktlänk till inlägget klicka här