Det kan förvirra att höra dagens läsningar på denna, den heliga Te­resa av Je­susbarnets, dag. Hon vittnar om förtröstan och om kä­r­lekens lilla väg. Dagens läsningar vittnar om motsatsen, domen över vårt on­da sin­nelag och oviljan att höra. Baruk, profeten Jeremias tjänare, formulerar syndabe­kän­nel­sen på he­la folkets vägnar. Han säger: ”Vi har syndat… vi har inte lyssnat”.

Hieronymus var ett språk­geni och fick god utbildning. Han lärde sig älska de latinska klassikerna, men i en vision förstår han att det för honom blivit ett slags avguderi. Han gjorde sträng bot och levde en tid som eremit i Syrien där han också lärde sig hebreiska. Han kallades tillbaka till Rom och blev på­ven Dama­sus sekreterare. Mest känd är han för sin över­sätt­ning av bibeln till latin, den så kallade Versio Vulgata. Det var under denna tid som latinet er­satte gre­kiskan som kyrko­språk.

”Ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.” Människan är indragen i en kosmisk kamp. ”Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken… Han som förför hela världen.” Upphovet till alla strider på jorden. Myter från en oupplyst tid? Men när det onda triumferar på ett sätt som trot­sar allt förnuft, hur ser då en ”förnuf­tig och realistisk” diagnos ut? Be­höver vi tron på änglarna för att förstå vad som händer i världen? Och för att våga se utan att förtvivla?