mars 2021

Folket har ”tagit sig till vad fördärvligt är”. När Mose dröjer uppe på ber­get blir de otåliga och gjuter sig en kalv, som de tillber och kallar sin gud. Det kan tyckas barnsligt och dåraktigt, men är en bild för människans böjelse att avguda det synliga och det hon kan åstadkomma med egen förmåga och intelli­gens. Människan söker det skapade före Ska­pa­­ren, när denne tycks hen­ne avlägsen och oåtkomlig. Mose vädjar och bönfaller för folket. Han på­minner om Guds egna löften till fä­der­na.

Jesus har botat den lame mannen i Betesda, men hänvisar till att det är Fadern som verkar genom honom. ”Sonen kan inte göra nå­got av sig själv.” Detta blir en ännu större anstöt för judarna än att botandet sked­de på en sabbat. Jesus jämställde sig med Gud. De hade förstått Jesu anspråk rätt. Tragiken för dem som av­visar Jesu gudomliga anspråk är att just i det anstötliga lig­ger det största och hisnande evangeliet. ”Liksom Fadern uppväc­ker de dö­da och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vem han vill”.

Profeten Hesekiel ser i en vision hur vatten rinner fram från templet för att göra havsvattnet friskt. Allt får liv genom vattnet och alla slags frukt­träd växer upp. Deras frukter tjänar till föda och deras löv till läkedom. Källan till detta vatten är en person, en män­ni­ska ”fylld av nåd och san­ning”. Utsänd för att bota och hela den sjuka män­ni­skan. Han är källan till den nåd som rinner fram i Guds stad, den heliga Kyrkan. ”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.”