Kyrkan har inga kvinnliga koncelebranter

Nya testamentet och Kyrkans hela historia ger rika exempel på kvinnors närvaro i Kyrkan som lärjungar och sanna vittnen för Kristus i familjerna och i samhällena och i total vigning till tjänandet av Gud och evangeliet, skriver påven S:t Johannes Paulus II i det apostoliska brevet till biskoparna, Ordinatio sacerdotalis, (22 maj, 1994), som reserverar prästvigningen till enbart män.

På ett annat ställe (Mulieris dignitatem, 1988) skriver samme påve att Gud i historien tycks välja män för ledarskap men kvinnor när förändringar är nödvändiga i Försynen. ”Det som är absolut originellt med evangeliet ligger i detta av det skälet att Gud, som så många gånger i gamla Testamentet – som i fallet med Samuels och Simsons mödrar – har vänt sig till kvinnor för att ingripa i sitt folks historia. Men för att upprätta sitt Förbund med mänskligheten har han bara vänt sig till män, nämligen Noa, Abraham och Mose. En kvinna, jungfrun av Nasaret, står i början av det nya Förbundet som skall vara evigt och oåterkalleligt.” (Mulieris dignitatem, 11).

Israels folk hade aldrig kvinnliga präster i templet vilket var regel i de omgivande religionerna utanför det utvalda folket. Det är också en intressant historisk notering att de kvinnliga martyrerna i Rom under kejsartiden erbjöds frigång om de accepterade kvinnlig tempeldräkt vid ingången till de arenor där de tillsammans med männen skulle möta döden för olydnad mot den romerska religionen. Det är inte känt att någon av dessa martyrer valde tempeldräkten.  

Av bibliska och historiska skäl kan Kyrkan inte ha kvinnliga koncelebranter i den heliga mässans liturgi utan litar på den apostoliska traditionen. Försök har gjorts. Man har i hemlighet vigt kvinnor till präster som sedan inte kunnat vara verksamma som präster eftersom vigningarna varit ogiltiga och inte sakramentala.

Apostlarna var alla män, biskoparna är alla ogifta män som viger lämpliga män till det apostoliska ämbetet som är instiftat av Herren Kristus själv.   

Utan påvarnas undervisning skulle enheten i Kyrkan vara förlorad, utan prästvigningen av män skulle församlingarna inte ha ett centrum där Gud i sin Treenighet är närvarande. Därför är alla försök till sekularisering av det apostoliska ämbetet – diakon-präst-biskop – ett dödligt hot mot Kyrkan, som kardinal Robert Sarah säger i en intervju (Edward Pentin, 10 mars 2021) sedan påven Franciskus accepterat hans avskedsansökan som prefekt för kongregationen för gudstjänstlivet vid 75 års ålder. (”When the liturgy is sick, the whole Church is in danger because her relationship with God is not only weakened but deeply damaged” (se Cardinal Sarah: ‘The Only Thing That Counts Is to Seek God Ever More Deeply’| National Catholic Register (ncregister.com) ).

Kyrkan är inte samhället. Vi katolska kristna måste leva i världen men inte vara av världen. ”Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig” (Joh 17:11a).

 Vårt vittnesbörd som män och kvinnor är detsamma men tjänsterna olika. Den enheten behövs för missionen och för den nya evangelisationen.

                                                                                                                        diakon Göran Fäldt