Kortpredikan 17 mars 2021

Jes 49: 8-15; Ps 145: 8-9, 13c-14, 17-18; Joh 5: 17-30

Jesus har botat den lame mannen i Betesda, men hänvisar till att det är Fadern som verkar genom honom. ”Sonen kan inte göra nå­got av sig själv.”

Detta blir en ännu större anstöt för judarna än att botandet sked­de på en sabbat. Jesus jämställde sig med Gud.

De hade förstått Jesu anspråk rätt. Tragiken för dem som av­visar Jesu gudomliga anspråk är att just i det anstötliga lig­ger det största och hisnande evangeliet. ”Liksom Fadern uppväc­ker de dö­da och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vem han vill”.

Evangeliet berättar om dem som hörde Jesu ord och botades av honom. Samma verklighet fortsätter när Sonens ord förkunnas och tas emot idag. Hans ”stund” är redan inne när människan hör

”Guds Sons röst”. Den mänskliga rösten för­medlar liv. ”De som hör den skall få liv”.

Då uppfylls det profeten säger: ”De som är fångna får höra: ’Kom fram’; De som sitter i mörkret får hö­ra: ’Kom fram’”.

Jesus, Faderns Ord, är mer än en moders förbarmande med sin livsfrukt. Fadern säger genom sin Son: ”Om modern än kunde glömma sitt barn, så skulle dock jag inte glömma dig”.

Låt oss inte föredra något framför att höra denna röst. Med örat och med munnen.

Ordet blev kött och förmedlas i den heliga eukaristin. Kyrkan kal­lar det ”odödlighetens läkemedel”.

                                                                                                                         pater Ingmar Svanteson