Jag säger dig: Idag skall du vara med mig i paradiset (Luk 23:43)
De sjuka och fattiga är de som först tar emot Herrens glada budskap. Jesus ser till dem med både mänskligt och gudomligt medlidande.
Många frågar sig när anhöriga drabbas av svår sjukdom hur långt man kan gå i så kallade livsuppehållande medicinska åtgärder. Den palliativa vården i det som kan vara livets slutskede är alltid en omsorg om den sjuke och en åtgärd för att minska lidande och oro. Den stöder men ingriper inte på ett livsavgörande sätt.
Åtgärder av det slag som för en i övrigt frisk människa skulle vara allvarligt beroendeframkallande genomförs bara undantagsvis. Ett förkortande av en människas liv för att befrias från lidande är aldrig tillåtet enligt Kyrkans lära. Ett uppenbart sådant fall är aborten.
Så kallat läkarassisterat självmord är inte heller tillåtet enligt Kyrkans lära. Vad man i modern sjukvård vid livets slut måste se upp med i våra dagar är begreppet ”sedering” (lugnande nedsövning) som personal kan föreslå eller antyda som en vårdinriktad åtgärd.
Kyrkan, och vi som har den kristna tron och har Gud i centrum för vårt liv, ser fram emot den naturliga döden som ett farväl till det jordiska livet. Varje troende katolik vet att en dom väntar efter döden och förbereder sig till sin död genom Guds Ord, bön och botens sakrament. En troende katolik försäkrar sig om att församlingens präster vet att man önskar hans närvaro och de sjukas sakrament när döden är i annalkande.
Sedering innebär injektion eller tablett som sägs underlätta döendet. Det kan inte uteslutas att vårdpersonal i sin vårdplatsplanering har något att vinna på att döden infaller lite tidigare än den naturligen skall göra. Också för anhöriga kan det framställas som en lindring och förkorta deras väntande vid dödsbädden. Men det måste vi som troende också säga nej tack till.
Kyrkan talar också i encyklikan Livets evangelium (Johannes Paulus II, Evangelium vitae, s 65, 25 mars 1995) om ”medicinsk överbehandling”. Påven förtydligar: överbehandling är ”medicinska åtgärder som inte längre motsvarar patientens tillstånd, eftersom det inte står i proportion till resultaten man kan hoppas på eller därför att de är alltför belastande för den sjuke och dennes familj.
I sådana situationer, när döden är nära förestående och oundviklig, kan man av samvetsskäl ’avstå från former av behandling som bara skulle kunna resultera i en osäker och smärtsam förlängning av livet, så länge man inte upphör att ge den ordinarie vård som man i liknande fall är skyldig den sjuke’ (Deklarationen Iura et bona, IV, a.a. 551; 5 maj 1980).
Det är lätt att ha övertro på tekniken. Det finns en tendens i den moderna tiden som ger tekniken företräde över det sunda mänskliga förnuftet. Man talar om ”det tekniska imperativet” som innebär att om en teknik finns, men inte är beprövad god, så kommer den till slut att användas vad människor än vill och önskar säga.
Vad ska man göra om man blir vittne till en människas plötsliga olycka eller livshotande förändring, i trafiken på vägen, vid vattnet eller i vaken på den svaga isen, i lägenhetsbranden eller till och med i kyrkan, kanske när den är nästan tom eller under en mässa med många närvarande?
Man ska först göra tre saker om man kan: 1. Omedelbart komma till den drabbades sida och se till att han eller hon ligger rätt med huvudet och att andningsvägarna inte är tilltäppta. 2. Ta personens hand och tilltala honom eller henne vänligt. 3. Tillkalla en präst och samtidigt ringa efter ambulans eller fråga om en läkare eller sjuksköterska finns på platsen.
Inte vem som helst kan ställa diagnos och börja behandling. Den kan till och med vara farlig för den som drabbats. Man kan till exempel inte se om personen har njursjukdom och behöver dialys. Man kan inte veta om personen har pacemaker eller intar hjärtmedicin. Inom vården har vi under pandemin lärt oss att beslut om behandling inte kan tas av vårdpersonal endast utan först efter läkarens undersökning och första beslut om åtgärd.
Om det kommer att handla om extraordinära medicinska åtgärder ska patienten alltid ges tillfälle att samtycka eller tacka nej till en behandling som kanske är sista hoppet.
Man ska handla klokt men inte dra slutsatser som fordrar en kompetens man inte har. Man ska alltid be för den som är drabbad. Gud är ju alltid med oss, som psalmen säger: ”Om jag än vandrar dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig” (Ps 23:4).
Man kan alltid göra något av kärlek och omtanke. Men man måste komma ihåg och respektera varje människas rätt till en värdig död. Döden är inte heller slutet. Genom döden får vi inträda i det verkliga livet.
diakon Gäran Fäldt
