september 2019

​​​​​​​Hildegard av Bingen (1100-talet) upphöjdes av Benedikt XVI till kyr­ko­lärare. För Hildegard var Gud inte skild från sin skapelse. Hon fann ho­nom i den, i stenar, i djur och växter, framför allt i människorna, samtidigt som hon visste att Gud står över allt. Hon blev inte panteist. Hon såg, förun­d­­rades, men tillbad Gud, honom allena. Hennes synförmåga och andra gåvor hade formats av Skriften, av litur­gin och av kyr­ko­fä­derna.

​​​​​​​Under 200-talet sköljde vågor av förföljelse över den kristna kyrkan. Påven Cornelius dog i landsförvisning. Biskopen Cyprianus blev halshuggen. De nämns båda tillsammans i den första eukaristiska bönen. De kallas "okuvliga vittnen för sanningen". Cyprianus uppmuntrar i ett brev de blivande martyrerna: "Hur saligt är inte det fängelse som sänder Guds människor till himmelen. Må vi förakta det närvarande och blott tänka på det tillkomman­de, på det eviga rikets lön, på Herrens om­­famning och välkomstkyss, på åsynen av Gud."

Ett ord att lita på – Lukas femtonde kapitel. Få texter skimrar så av Guds barmhärtighet som Lukas femtonde kapitel. Inga av Je­su liknelser är väl så kända som dessa tre om det förlorade fåret, det borttap­pa­de sil­vermyntet och den förlorade sonen. Kapitlet har kallats evangeliets hjärta. Med apos­teln i andra läsningen kan vi säga: ”Detta är ett ord att lita på och värt att ta till sig, Kris­tus Jesus har kommit till världen för att rädda syn­da­re”.

Jesu Moder Marias kloster invigdes denna dag, året var 1991. Mässan firades i klostergården i strålande sol (kyrkan var då ännu inte byggd). En lång rad av gratulanter köade. En ivrig gra­tulant, tillika donator av marken, skyndade fram och utropade: "Himlen har landat!" Ofta har man sett klostrets inre gård som en bild för paradisets trädgård. Det strider inte mot att klostret ställdes under korsets tec­ken.