Kortpredikan 16 september 2019, Cornelius, påve, Cyprianus, biskop, martyrer
1 Tim 2:1-8; Ps 28:2,7-9; Luk 7:1-10
Under 200-talet sköljde vågor av förföljelse över den kristna kyrkan. Påven Cornelius dog i landsförvisning. Biskopen Cyprianus blev halshuggen. De nämns båda tillsammans i den första eukaristiska bönen. De kallas "okuvliga vittnen för sanningen".
Cyprianus uppmuntrar i ett brev de blivande martyrerna: "Hur saligt är inte det fängelse som sänder Guds människor till himmelen. Må vi förakta det närvarande och blott tänka på det tillkommande, på det eviga rikets lön, på Herrens omfamning och välkomstkyss, på åsynen av Gud."
Men det betydde inte förakt för människorna i världen, inte ens för förföljarna. Paulus uppmanar de troende att be för ”alla som har makt”. Martyrerna bad för sina bödlar.
Den ende förmedlaren mellan Gud och människor gav sig själv ”till lösen för alla”. ”Den ende” har kommit för ”alla”. Det anstötliga, att Jesus är den "ende förmedlaren", rymmer det goda budskapet, dess ärende till alla.
Samma mysterium skymtar fram i det unikt utvalda folket. Deras utkorelse, det som skilde dem från andra folk, skulle komma alla till del. Det skulle ske genom en av dem själva, Jesus. Men så skedde ju inte, åtminstone inte direkt.
I dagens evangelium prisar Jesus en romersk officer för hans tro. Här ”fungerar” förmedlingen. Judarnas äldste vädjar för honom inför Jesus.
Till dels kan det förklaras. Officeren tycks ha visat Kafarnaum vänskap och låtit bygga deras synagoga.
Men bakom skymtar en gudomlig logik. Herren låter en romersk officer uttrycka trons svar på denne judes innersta hemlighet. "Säg bara ett ord och låt pojken bli frisk."
Också Jesus förvånas. ”Inte ens bland israeliter har jag funnit en så stark tro”.
Kyrkan lägger denna hedniska officers replik i de troendes mun i varje eukaristi: "Säg bara ett ord så blir din tjänare helad".
De troende görs till vittnen om Guds helande försoning för alla.
pater Ingmar Svanteson
