Kortpredikan 17 september 2019, S. Hildegard av Bingen, jungfru, abbedissa, kyrkolärare
1 Tim 3:1-13; Ps 101:1-3, 5-6; Luk 7:11-17
Hildegard av Bingen (1100-talet) upphöjdes av Benedikt XVI till kyrkolärare.
För Hildegard var Gud inte skild från sin skapelse. Hon fann honom i den, i stenar, i djur och växter, framför allt i människorna, samtidigt som hon visste att Gud står över allt. Hon blev inte panteist. Hon såg, förundrades, men tillbad Gud, honom allena.
Hennes synförmåga och andra gåvor hade formats av Skriften, av liturgin och av kyrkofäderna.
Hennes och andra mystikers insikter och visioner tycks stå långt från dagens läsningar. Till exempel det Paulus förväntar sig av församlingsledare (biskopar) och medhjälpare (diakoner). Men i grunden hör det ihop. Både mystiker och miljökämpar behöver Kyrkans vägledning för att inte gå vilse.
Vi känner igen Pauli krav på biskopar och diakoner i Benedictus bild av förvaltaren i klostret, som skall vara ”nykter, behärskad, gästfri, försynt, fridsam, fri från penningbegär,” men också betrakta ”klostrets alla kärl och all dess egendom som heliga altarkärl”.
Hildegards klarsyn är genomlyst av det gudomliga ljuset, det ljus och den kraft som uppväcker änkans son i Nain. Det står att när ”Herren såg änkan fylldes han av medlidande med henne”. - En ikon för hela vår tro. Herren ser den lidande människan och lider med henne.
Det ljuset lyser fram i klostrets vardag när förvaltaren inte bedrövar sina bröder, inte ens när de kommer med orimliga krav. ”Ett vänligt ord är bättre än den bästa gåva.”
Vågar vi på den heliga Hildegards dag säga att Herren lider också med sin dåligt förvaltade skapelse?
Allt i ljuset från den Herre som såg den lidande änkan och fylldes av medlidande med henne som utan sin son riskerade att gå under i fattigdom.
Vi firar den heliga eukaristin i kraft av det Herrens ”medlidande” som gav änkan hennes son tillbaka. Vi firar den med ”heliga altarkärl” och med ”gåvor av jordens frukt och människors arbete”.
Också för att lära oss rätt förvaltarskap och ”att gå med vänliga fötter på jorden”.
pater Ingmar Svanteson
