Är det verkligen ett lidande?

Är det verkligen ett lidande?

Jag känner personer som är olyckliga i sin kropp. Det syns så väl i långa perioder av ensamhet och kamp att vara någon inför andra. Frågan jag har så svårt att besvara, ”Är det Guds vilja att jag byter kön?” är smärtsam för mig. Men det är ändå något som väger lätt mot den som brottas med frågan själv.

Jag försöker tänka mig in i hur det verkligen känns för den andra personen och märker att jag sympatiserar mer och mer med honom – eller henne. Jag kan bara säga, ”Gud bejakar dig som person”, och ”Du är inte ensam därför att Gud inte överger dig”. Ändå vet han – eller hon – vad jag tänker. ”Du kan inte byta kön till det yttre eftersom din hjärna inte kan bytas ut. Den är skapad i samstämmighet med ditt sexuella kön”. 

Att inte ”få”, eller inte ”kunna”, bli lycklig i en annan kropp, är det verkligen ett lidande? Det är något, en mänsklig erfarenhet, en svår erfarenhet, men är det lidande? Jag vet personer som i äktenskapet inte får barn. I några fall är det en smärtsam mänsklig erfarenhet, men inte på samma sätt som för den som är ”olycklig i sin kropp”.

Det är inte heller en förlust eller en sorg som efter någons död. I alla de samtal före en begravning jag haft har jag mött sorg, men inte lidande. Sorg kan Kyrkan bemöta med Kristi ord och uppståndelse, men besvikelsen för den uteblivna sonen eller dottern som inte får komma till, kan inte bemötas med orden om Kristi uppståndelse.

Den kan bemötas med Marias universella moderskap som Herren uppenbarar för henne från sitt lidandes kors. De barnlösa kan delta i ett universellt föräldraskap som ger dem rika möjligheter att förverkliga sin kärlek som kristna.

Barnlösheten kan inte vara lidande, även om det är en smärtsam mänsklig erfarenhet, en tid. Tanken på den ogenomförbara könsförändringen är inte heller lidande, även om den är en smärtsam erfarenhet – en tid.

Jag lär mig något av mina egna ord till den som är ”olycklig i sin kropp” – att få kunna säga just detta, ”Gud bejakar dig som person och du är inte ensam därför att Gud inte kan överge dig”, uppenbarar på något sätt för mig hur gränslös Gud är i sin kärlek.

Vad är egentligen lidande? Lidande är alltid att uthärda. Att timme för timme, dag efter dag, år efter år, härda ut med smärtor som inte upphör.

Att inte vilja avsluta sitt liv med eget beslut utan fortsätta att leva med smärtorna är lidande. Jag har läst personers berättelser om sådant uthärdande och hur de funnit tröst och styrka i rosenkransens smärtorika mysterier. Att då som delaktig i Kristi lidande få meditera i bön över lidandet är en nåd, inte ett lidande. Svaret på frågan ”Vad är lidande?” är alltså – genom Guds lidande i mänsklig person – nåd.

Jag tror inte samhället ska medverka till fysiska ingrepp för att ändra människans yttre sexuella natur. Samhället ska – som Kyrkan – visa respekt för identitetstvivlandet i det ena fallet och med besvikelserna för uteblivet föräldraskap i det andra fallet.

Jag tror inte att samhället med den moderna teknikens hjälp skall medverka till assisterad prokreation och inte till surrogatmoderskap och inte med hjälp till föräldraskap för homosexuella eller för kvinnor som vill ha barn men inte män, och göra det lagligt att donera kvinnliga ägg eller manliga spermier för att åstadkomma en födelse av ett barn.

Barn som kommer till genom teknikens hjälp, och inte kan veta vem föräldern eller föräldrarna är, kommer att leva med en obesvarad livsfråga: ”Vem är jag?” och vem skall kunna säga till dem, ”Gud bejakar dig och du är inte ensam därför att Gud inte kan överge dig”. Kan de som aldrig trott på Guds skapelseordning kunna säga de orden? De som litat på teknikens och lagens tillåtelse har ingen tröst att ge barn som aldrig vet vems barn de egentligen är. Samhället måste inse att den gudomliga skapelseordningen är den egentliga lagen.

Vi måste finnas till för varandra när lidandet är någons lott, så att en lidande människa genom oss som tror på Kristus, och lever genom Honom, också får höra vittnesbördet om nåden i lidandet.

Vill någon som nu inte härdar ut i lidande, men som står nära dem som lider svårt, läsa något om det verkliga lidandet, om uthärdandet utan lindring, om att vara offer för organiserat hat, fråga då efter boken ”Jag är rädd för mina drömmar” av Wanda Półtawska, på polska eller i översättning.

Wanda Półtawska levde fyra år i nazistiskt koncentrationsläger och upplevde den mörkaste perioden i vår historia men överlevde. Hennes bok om lidandet kom ut på polska 1961 och har sedan dess kommit ut i flera upplagor och på andra språk.

Hon är ett levande exempel på sanningen i ett polskt ordspråk, ”Det finns inget ont som inte kan omvandlas till gott”. Just de orden måste man få uttala när man står nära dem som är ”olyckliga” och ”besvikna” men som egentligen inte lider.

De kan omvandla sin livssituation till något gott, ”Niema złego co by na dobre nie wyszło”. Vi som ibland står människor nära som lever ”i marginalen” måste kunna stå vid deras sida och ge dem mod, mod att fästa den inre blicken på Gud som aldrig överger, aldrig sviker, aldrig upphör att älska.

                                                                                                         diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.