predikningar

Lukas berättar om ett yttre skeende. Johannes om ett inre. Båda har sitt särskiljande och sin tillväxt, ibland dramatiskt, ibland i det fördolda. Pau­lus och Barnabas förkunnel­se mitt i Mindre Asien väcker allt större glädje hos några, medan andra blir allt­mer avvisande. De drivs bort från platsen och går vida­re. Lu­kas berättar att de skakar dammet av sina fötter. Men så tillfo­gar han: ”Och lärjungarna uppfyll­des alltmer av glädje och he­­lig ande”.

När Paulus förkunnar Kristi död och uppståndelse för sina judiska bröder hän­visar han till deras egna skrifter, lästa varje sabbat. Det var ett känt profetord som uppfylldes när Jesus avvisades av ledarna och folket i Jerusalem. Psaltarens ord om ”konungen på Sion” tillämpades på Israels kung. Denne sågs som ”adopterad” av Gud och kunde därmed kallas hans ”son”.

Paulus för evangeliet vidare. Nu till Antiokia i Pisidien, i hjärtat av Mind­re Asi­en. Som vanligt uppsöker han synagogan och börjar med att kort återge Guds historia med sitt utvalda folk, med början i Egyp­ten. När han kommer till konung David märker vi att hans röst blir särskilt ivrig. Han citerar psalm 89 i Psaltaren, dagens responsoriepsalm, där Herren själv sä­ger: ”Jag har funnit David, en man efter mitt sinne”.

”Den som har sett mig har sett Fadern.” Apostlarna hade sett Jesu gärningar och hört hans ord. Nu för­kla­rar Jesus vad de anat, men inte till fullo förstått. Han hade inte talat eller utfört något ”eget”. Hans vilja var att gö­ra Fa­derns vil­ja. ”Fa­dern är i mig och utför sina gär­ningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig.” Detta Guds verk skall fortsätta i och genom hans kyrka. ”Den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag och ännu större.”

”Jag och Fadern är ett.” Athanasios visste det. Men han fick kämpa för tron på Sonens vä­sensenhet med Fadern, bland annat genom 17 år i lands­flykt. Det fanns tider då de arianska bisko­parna var i majoritet. För honom handlade det om själva frälsningen, om att vinna livet. Om Kris­tus inte var gudomlig, ”av samma väsen som Fadern” (trosbekän­nelsen), kunde han inte gudomliggöra män­niskan. Inte heller kunde han sä­ga: ”Jag är livets bröd”.

Ingenting skall fattas mig. Bilden av den gode herden kan i förstone verka avlägsen och kanske romantisk. Än­då väc­ker den en äkta längtan hos många. Varför är annars ”herdepsalmen” 23 i psal­taren så älskad? Varje människa be­höver någon att lita på, någon som inte svi­ker. Någon som är både stark och ömsint. Nå­gon som både känner mig personli­gen och som kan bära ansvar för gemenskapen. Någon som kan föra mig ut ur vilsenhet och ensamhet, utan att göra våld på den per­sonliga friheten.