Diakon Göran Fäldt

Kära bröder och systrar, kära ungdomar och barn, vi firar idag festen Kristus Konungen, som också är namnet på vår katolska församling i Göteborg, en av de äldsta i vårt katolska stift i Sverige. Festen firades tidigare som Domens söndag, Domsöndagen, i slutet av kyrkoåret. Namnbytet har sin särskilda betydelse. Det är ett sätt att leda de troende som stärker hoppet inför den dom ska komma en gång och som Matteus evangeliet upplyser oss om. Vi erkänner genom vår tro att Gud är den ende domaren, den ende rättvise domaren. Vi måste vara beredda på domen över våra gärningar och vår olydnad mot Gud.

Kära bröder och systrar, kära ungdomar och barn, Kan vi alla de tio budorden, Guds budord? Från det första ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan om mig” till det sista ”Du skall inte ha begär till din nästas hus och hem” och däremellan det sjätte, ”Du skall inte begå äktenskapsbrott”, Även om vi kan dem – kan vi säga dem – högt? Det var bland det första vi fick lära oss som barn, så det är ingenting nytt för oss. Men är det viktigt i dag i vår tid som skiljer sig så från Bibelns tid? Och gällde det inte först och främst för judarna? Svaret på den frågan är att de gäller lika mycket för oss eftersom Jesus säger om sig själv att han inte kommit för att avskaffa lagen utan för att uppfylla den. Alltså ska vi inte bara uttala lagens ord utan – också vi – uppfylla dem i våra gärningar. För att vara Kristus trogna, måste vi inte bara kunna buden utan uppfylla dem. Gör vi det inte, biktar vi synden.

Kära bröder och systrar, kära ungdomar och barn, Livets nödtorft är en rikedom! Det allra minsta räcker.  Det är vad nödtorft betyder. Klarar man sig med det lilla, blir man stolt och tacksam. Har man överflöd och inte vet vad man ska göra med det, blir man missnöjd och på dåligt humör. När Jesus satte sig mitt framför tempelkistan och iakttog folk som gav sina gåvor kanske han inte tänkte så mycket på pengarna som på just den här skillnaden mellan stolthet och tacksamhet och missnöje och dåligt humör som avspeglades i människors sätt att ge sina gåvor.

Kära bröder och systrar, kära unga och barn, Vi har nu firat Alla Helgons dag och Alla själars dag på den 1 och 2 november som den kyrkliga traditionen bjuder så länge vi kan minnas tillbaka. Att tända ljus på gravarna är en tradition som kommit till Sverige från katolska länder för att stanna. Men protestanterna ber inte för själarna i skärselden. Man älskar ljuset i mörkret. Vi ber om den eviga vilan för de döda. Det är en kärlekens plikt för oss katoliker. Vår bön hjälper dem till det eviga ljuset. Av Jesu ord till den trogne skriftlärde förstår vi att själarna har olika långt till Guds rike. De heliga, inte så långt, de mindre heliga, längre. ”När Jesus hörde att mannen svarade klokt, sade han: ’Du har inte långt till Guds rike’”.

Kära bröder och systrar, kära unga och barn, Gå din tro har hjälpt dig! Bartimaios är kanske inte som du och jag, eftersom vi inte är födda blinda. Vi är inte heller som han. Våra namn är helt bortglömda om 100 år men hans lever kvar efter 2000 år. Så länge det glada budskapet förkunnas av Kyrkan är Bartimaios’ tro med! Han hade den unika lyckan att komma Jesus nära och höra hans röst men inte se honom. I den här folkmassan som var på väg ut från Jeriko spreds ryktet att Jesus gick bland dem. Bartimaios såg sitt tillfälle och ropade efter Jesus.