Kära bröder och systrar, kära äldre och yngre, kära ni de allra yngsta, Gud talar till oss alla med samma kärleksfulla budskap som vi alla förstår olika, eftersom vi är olika och eftersom vi har varit med om så olika saker den senaste tiden, Gud är alltid kärlek och ändrar sig inte, men vi kan inte alltid tro på det. Om och om igen vill Gud övertyga oss om att Han är med oss i allt, vad som än händer omkring oss. Han är särskilt på sin vakt när Han vet att modet börjar svika oss och vi i panik ropar, Gud vår Gud var är du, varför låter du detta ske oss, har du alldeles övergett oss, finns du o, Gud?
Gamla Testamentets bud gäller förstås också för oss och Jesus höjer ribban – men hjälper oss att hoppa över. Hur förhåller sig egentligen kristendomen till Moses Lag? Från Aposteln Paulus vet vi att Lagen inte ger frälsning. Men i evangeliet idag hör vi Jesus Kristus själv säga i sin Bergspredikan att ”inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen” ska förgå, att han har kommit för att uppfylla, inte upphäva, Lagen – och att han t o m skärper innebörden av budorden, och sätter tolkningens ribba högre än Lagens bokstav när det gäller vrede, sexualmoral och personligt rättfärdigande.
Kan man lita på människor? Profeten Jeremia varnar drastiskt för det. ”Förbannad den man som sätter sin lit till människor.” Det finns många som djupt ångrar att de litade på människor. Få saker sårar så djupt som att svikas av någon vi har litat på. Å andra sidan finns det något gott i att visa människor förtroende. Finns det någon väg mellan naiv godtrogenhet och överdriven misstänksamhet?
Det är inte planeten utan vi som behöver räddas – och därigenom planeten. Kära systrar och bröder i Kristus, Vi hörde just evangelisten Lukas återge Jesus första stora tal, hans predikan på slätten, det som hos Matteus kallas Bergspredikan. Jesus har med stor sannolikhet upprepat den på flera ställen eftersom den innehåller en mycket central sanning som det Nya förbundet uppenbarar: att vara ”salig” – på evangeliets originalspråk, grekiska, ”makários” och latin ”beatus” – dvs fullt välsignad, helt helgad åt Gud, är inte så mycket ett inomvärldsligt tillstånd av lycka som ett eskatoliskt, dvs förverkligat först bortom detta, i himlen.
”Säg ingenting till någon”. Vid många tillfällen i Markusevangeliet uppmanar Jesus, som vi nyss hörde, både människor och andar att inte tala högt om hans sanna identitet. Varför? Först för att undvika skvaller om att han skulle vara ännu en i raden av helare, bara mer effektiv, vilket skulle frikoppla hans mirakel från hans verkliga identitet och uppgift. Sedan för att visa att Messias, befriaren som alla väntade på, inte skulle vara någon världslig ledare för en politisk, ekonomisk, social eller ekologisk befrielse, utan istället Guds sanning och kärlek som befriar från synd och evig död. Allt han gjorde och sade, och varför, som uttryck för vem han verkligen var, visste Jesus skulle bara kunna förstås och förklaras av hans död och uppståndelse. Och när den hade ägt rum blev ju Jesus uppmaning att säga allt till alla.