Allvarligt men hoppfullt. Det ser hotfullt ut i världen nästan vart man vänder blicken. Både för folken och för den jord vi lever på. Under slutet av kyrkoåret hör vi liknande tongångar också i mässans läsningar. De är snarast ännu mer dramatiska. Den första läsningen ur Daniels bok talar om en nöd, ”vars like inte har funnits, allt ifrån den dag då människor blev till”. Jesus talar om hur ”solen skall förmörkas och himlens makter skakas”.
Mässan är ett offer. Kära bröder och systrar i Kristus, offer är knappast något populärt ämne idag. Ändå är det många som söker just offer, inte som ett slags sjukligt självskadebeteende utan som ett uttryck för en djup längtan. Med tanke på att offer är någonting som återfinns i de allra flesta religioner ligger det nära till hands att offret på något sätt är nedlagt i människans natur. Och mycket riktigt skriver den helige Thomas av Aquino att det finns en ”naturlig benägenhet” att frambära offer (ST II-II.85.1 co.)
För de flesta människor idag är talet om den yttersta domen något främmande, ofta något skrämmande, även för dem som instämmer i trosbekännelsens ord om att Kristus skall ”återkomma i härlighet för att döma levande och döda”. Det låter skrämmande men är i grunden ett gott budskap, människovärdigt och hoppfullt. Utan en slutlig och rättvis dom skulle alla orättvist dömda aldrig få någon upprättelse. Orätten skulle få sista ordet.