Kära bröder och systrar, kära barn i familjerna, Kära medkristna, dessa är de första buden: Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Visa aktning för din far och din mor. Håller vi dem har vi också fått vishetens gåva. Att det är en bättre gåva än aldrig så många intyg och betyg och stöd från Försäkringskassan, det förstår vi när Bibeln säger om vishetens gåva: ”Den som ligger vaken för hennes skull är snart utan bekymmer (15)”.
Den eviga glädjens olja. Ingen av Jesu liknelser har blivit så ofta avbildad som den om de tio jungfrurna. Som präst i en medeltidskyrka på Gotland stod jag vid altaret varje söndag med denna liknelse inför mina ögon. På ena sidan de fem strålande jungfrurna med brinnande facklor. På andra sidan fem förtvivlade jungfrur med slocknade facklor. Man har målat, diktat och sjungit om dessa unga flickor, på väg att delta i ett bröllop. Men varför? Liknelsen slutar ju inte lyckligt. När fem av de tio vill få tillträde till bröllopsfesten får de höra det kusligaste en människa kan få höra av sin Herre: ”Sannerligen, jag känner er inte”. Hur skall man då förklara att liknelsen blivit så ofta avbildad, ja älskad? Guds folk vet att det behöver påminnas om någonting, om det stora allvaret, men om ett allvar som vill föra till den stora glädjen.
Kära bröder och systrar, kära barn och unga, För den som stilla och saktmodigt söker visheten – och gläder sig åt att ha blivit funnen och utvald – väntar den himmelska bröllopsfesten; det är vad Jesus säger i Matteusevangeliet idag: ”de som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes” (Matt 25: 10). Det som beskrivs i söndagens läsningar är verkligheten i själens kontemplation av Gud. Själen ”skådar Gud i helgedomen och ser Guds makt och härlighet”, som psalmen säger (Ps 63: 4). Själen förs på ett ofattbart sätt in i ett nytt tillstånd, skådandet, och tillståndet blir stabilt. Tiden för ett kringflackande sökande är över. Själen behöver inte längre några bilder, några föreställningar om Gud, eller ens tro. Den vet bara en enda sak, och det är denna enda sak som är hennes lycka, att Gud är det högsta goda och att hela hennes existens är att njuta av Hans godhet. Själen ”tror” inte längre, den ”lever på Gud”, som frukten på sin gren, som fisken i det friska vattnet, som fågeln som bärs på osynliga vindar.