Kära bröder och systrar i Herren, När vi lyssnar till evangeliet idag behöver vi tänka allvarligt på vår egen väg som Jesu lärjungar. Har vi tagit frälsningen för given? Kyrkans missionerande signaleringar och försäkringar talar ju om Guds kärlek och barmhärtighet i så starka ord att vi inte tycker att vi måste göra något särskilt eller bli ”mer andliga”. Gud är kärlek. Utgivande, förlåtande, till och med inkluderande kärlek. Människan har i sitt högmod blivit sin egen religion.
Den goda kampen. ”Är det bara några få som blir räddade/frälsta?” Att en människas liv kan sluta i evig olycka, är för de flesta idag en ickefråga, eller nästan anstötlig. Om det överhuvudtaget finns ett evigt liv, så uppfattas Gud som nästintill skyldig att öppna portarna för alla som knackar på. Här finns ingen fråga alls, snarast upplevs det som en rättighet för den människa som överhudtaget intresserar sig för andliga frågor. Men så har det inte alltid varit. I andra tider har det varit en intensivt diskuterad fråga.
Det är viktigt att fråga! Att våga fråga även de enklaste frågor, ibland kanske vi till och med kallar dem ”dumma”. Men det finns inga dumma frågor! Små barn frågar ofta. Varför det? Hur då? När då? Varför? Varför? När vi får rätta svar växer vi i kunskap som är viktigt för hela livet. I dagens evangelium ställs en viktig fråga. Någon frågade Jesus:
Så här vill Jesus att vi ska göra med valet. Kära systrar och bröder i Kristus, Den Helige Augustinus sade en gång så här i en predikan: ”Så ofta vi måste utstå […] svårigheter är dessa på samma gång […] tillrättavisningar för oss. Inte heller den heliga Skrift lovar oss frid, trygghet och ro, och evangeliet förtiger inte svårigheter”.
Den hoppfulla kampen. ”Är det bara några få som blir räddade/frälsta?” Frågan kommer från en anonym röst i den folkskara som följer Jesus när han går genom städer och byar och undervisar. Det är knappast en vanlig fråga idag. Att en människas liv kan sluta i evig olycka, är för de flesta en icke-fråga eller nästan anstötlig. Om det överhuvudtaget finns ett evigt liv, så uppfattas Gud som nästintill skyldig att öppna portarna för alla som knackar på. Här finns ingen fråga alls, snarast upplevs det som en rättighet för den människa som överhudtaget intresserar sig för andliga frågor. Men så har det inte alltid varit. I andra tider har det varit en intensivt diskuterad fråga. Men vi lämnar den teoretiska diskussionen.