Predikan 21 söndagen under året 2025
Jes 66: 18-21; Ps 117; Heb 12: 5-7, 11-13; Luk 13: 22-30
Kära bröder och systrar i Herren,
När vi lyssnar till evangeliet idag behöver vi tänka allvarligt på vår egen väg som Jesu lärjungar. Har vi tagit frälsningen för given? Kyrkans missionerande signaleringar och försäkringar talar ju om Guds kärlek och barmhärtighet i så starka ord att vi inte tycker att vi måste göra något särskilt eller bli ”mer andliga”. Gud är kärlek. Utgivande, förlåtande, till och med inkluderande kärlek. Människan har i sitt högmod blivit sin egen religion. Allt har blivit tillåtet, som det nya budet efter förra århundradets uppror mot all auktoritet ropat ut över hustaken. Ett nytt mantra har gjort rent hus med alla bud och normer: ”Det är förbjudet att förbjuda”. Det var det nya budet som skanderades överallt på gator och torg, på campus och i hard rock konserter. En ny dans kring guldkalven! Men idag talar Jesus om den trånga porten: ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Jag säger er: många ska försöka ta sig in men inte lyckas” (Luk 13:24). Att ”komma in” betyder i Jesu undervisning att komma till himlen. Han har också sagt: Guds rike finns inom er. Den trånga porten finns också inom oss. Den finns därför att vi ofta bara lyssnar till oss själva och räknar med att Gud gör och tänker som vi tycker passar oss. De som läser Bibeln på det sättet och ber på det sättet är nöjda med sig själva. Men tvivel kan uppstå. I evangeliet idag kommer tvivlet som ett dunder från himlen: ”Herre är det bara några få som blir räddade?” (Luk 13:23). Det är en person som i alla fall inte tar frälsningen för given. Den personen har modet att ställa sig själv frågan: lever jag efter Guds vilja eller efter min egen?
Kyrkan måste gå i Jesu spår annars är hon inte Kyrkan. Hon måste förkunna vad hennes Herre har att säga. Och han använder sig av liknelser som är lätta att förstå. Han tar exemplet med vännerna som kommer för sent på kvällen för att bli insläppta i huset. De ropar och kräver som bortskämda barn: ”Öppna för oss”. Husets herre stiger i alla fall upp ur sängen och ser efter vilka det är som bultar på porten. När han ser vilka de är säger han ”Jag vet inte vilka ni är. Bort härifrån.” På det sättet undervisar Jesus oss om den trånga porten. Man kommer inte igenom den utan vidare. Många har blivit för tjocka för att komma igenom. Så kommer den där frågan till slut: ”Är det bara några få som blir räddade” (Luk 13:23).
Om vi anar en motsättning i det evangeliska budskapet så måste det vara just här. Jesus omfattar alla med sin kärlek som den Gode Herden men därför är den missionerande förkunnelsen ”Gud älskar dig” inte samtidigt ett löfte om allas frälsning. Motsättningen finns i den trånga porten. Motsättningen finns i liknelsen om husets ägare som inte öppnar sin port för dem som bultar och vill komma in. De kommer inte in därför att han inte känner dem. Några är alltså uteslutna eller utestängda, precis som Adam och Eva efter syndafallet. Porten till Paradiset var stängd och en ängel stod på vakt.
De som kommer in genom den trånga porten är alltså de som Gud känner igen som sina barn. I frälsningens perspektiv finns ingen motsättning därför att Gud söker alla för att befria dem från syndens lön som är döden. Jesus uppstår från de döda och uppstiger till himlen, Maria insomnar och upptas till himlen. Ingen är längre utesluten därför att Gud aldrig stänger porten till himlen och den fullkomliga frälsningen i evigheten. Porten är aldrig stängd men den är trång och den är svår att komma igenom. Porten till Paradiset är öppnad och sankt Petrus står vid porten med nycklarna. Därför säger Jesus i dagens evangelium: ”människor skall komma från alla väderstreck och ligga till bords i Guds rike”. Alla är inbjudna men alla kommer inte in eftersom Jesus säger: ”Och då skall sådana som är sist bli först och sådana som är först skall bli sist” (Luk 13:30).
Alltså kära medkristna: den trånga porten är ingenting annat än porten till vårt eget hjärta. När Gud öppnar den, när vi dör, känner han igen oss eller inte. Vi måste ha nådens sigill på våra pannor. Det är tecknet på den eviga asyl som bara Gud kan ge. Vår bön, så länge vi lever, måste vara den att Gud skall känna igen oss som sina barn när vi dör, skapade efter hans bild som avbilder av Gud. Amen.
diakon Göran Fäldt
