Predikningar

Francisco Xavier var en av de första jesuiterna. Han nådde som mis­sionär till Indien, Moluc­ker­na, Japan och stod på tröskeln till Kina där han avled år 1552. I brev till sina bröder hemma i Europa frågar han varför de bekymrar sig mer om vetenskapen än om att förmedla ljuset till själar som lever i mörker? Hans brinnande iver smittade av sig på de barn han döpte. Han lär ha döpt tio­tusentals. Han fick var­ken tid att äta, be tidegärden eller sova. Så ivri­ga var barnen att lära sig om den tro de döpts till.

Profeten ser ut över historien. Han ser två slags stä­der. Den ena kallar han ”den höga staden”. Den är stolt och övermodig. Den andra är ”fast i sitt sinne”, men för­trös­tar på Herren. Den första staden slås ner i stoftet. Den andra staden be­reder sina med­borgare ”murar och värn”. I evangeliet, Bergspredikans avslutning, talar Jesus om det hus som rasar och det hus som består. Det gäller riken av alla slag, men också människans eget liv.

Aposteln Andreas har i traditionen räknats som den först kallade bland apostlarna. Han firas i närhet till den nya kyrkoårets början. Något nytt började genom det ord som kallade honom. Kristi ord ger inte bara infor­mation. Hans ord tränger in i hjärtat och för­vand­lar det. Men människan måste samverka med den nyskapande kraften. Hon kan avvisa ordet eller glömma det för annat. Gud gör inte våld på människans fri­het.

Det är i förstone förvånande att höra detta jublande evangelium i adventstiden. Vi förväntar oss kärva texter om vaksamhet eller skrämman­de apokalyptiska framtidsscenarier. Här hör vi Jesus jubla genom den helige Anden. Det är kanske det ”största” som Jesus säger om sig själv i de synoptiska evan­gelierna. ”Ingen vet vem Fadern är, ingen utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för.” Som om det redan var pingst.

Hoppets tid. Det finns en förväntan i luften under adventstiden. Ock­så sekularise­rade sven­s­kar vill sjunga ”Bered en väg” och Hosianna. Kanske som en längtan efter ett hopp, som hotar att helt försvinna. Inte ens kyrkan äger hoppet som något självklart. Inte heller klostret. Varje tidebön in­leds med ett rop: ”Gud, kom till min rädd­ning. Herre, skynda till min hjälp”. Men det ropet byg­ger inte på dröm­mar, utan på tron, tron att Gud har kommit in i människans värld ge­nom Marias son och att han skall komma tillbaka vid tidens slut för att tillfredsställa män­niskans djupaste längtan.

”De skall se hans ansikte.” På kyrkoårets sista dag får vi detta löfte, hämtat ur bibelns avslut­ande kapitel. Bilderna hämtas ur berättelsen om paradiset i bi­belns första kapitel. Han som skapat allt ur intet, skall till slut återställa allt och göra allting nytt. Ljuset skall besegra mörkret. Men det himmelska ljuset kommer inte från någon lampa, inte ens från solens ljus. ”Herren Gud skall lysa över dem”. De som får se detta ljus skall själva få sina ögon öppnade och bli ”seende”. ”De skall se Guds ansik­te.”

Niels Stensen (d. 1686) var född i Köpenhamn, men hade på faderns sida skånskt ur­sprung. Han blev världsberömd anatom och forskare. Särskilt fas­cinerades han av människokroppen och dess skönhet. Med sinnet iakt­tog han, med förståndet för­stod han vad han såg. Med tron för­un­drades han över skapelsens ursprung. Han säger: Skönt är det vi ser. Skö­nare det vi förstår. Skönast det vi inte fattar.

I Johannes Up­penbarelse syftar Babylon på Rom, som staden var när bi­belns sista bok skrevs, kejsarstaden, plat­sen för moraliskt förfall och ofta blodig för­föl­jelse av de kristna. ”Babylon” blir en sym­­­bol för ond­skans mys­terium, ”ett tillhåll för demoner, ett näste för alla ore­na an­dar”. Det är vad den helige Andreas upplevde i sitt vietnamesiska fängelse. Han blev martyr 1883. Inte bara tortyr och våld, utan också hat, hämnd, oanstän­digheter, för­ban­nelser.