Kortpredikan 11 maj 2020
Apg 14:5-18 Ps 115:1-4,15-16 Joh 14:21-26 –
Paulus förkunnar i Lystra. Där fanns en man som varit lam sedan födelsen. Lukas berättar: ”Han hörde på när Paulus talade.”
Paulus måste ha märkt det och fäster blicken på honom. Han ser att mannen har tro så att han kan bli botad. Så sker också.
De flesta som bevittnar det ser bara något mirakulöst och häftigt. De ger sig inte tid att tänka efter. De tror att ”gudarna” har stigit ner ibland dem. De ger dem grekiska gudanamn och kallar Paulus för Zeus och Barnabas för Hermes.
För apostlarna blir det ett tillfälle att förkunna skillnaden mellan ”maktlösa gudar” och ”den levande Guden”.
De försöker få människorna att tänka efter, inte bara reagera med känslan. ”Vad tar ni er till?”
Så talar de om den Gud ”som har skapat himmel och jord”. Själva är apostlarna ”svaga människor”, trots de gåvor som Gud har lagt i deras händer.
Av liknande skäl vill inte Jesus ”visa sig för världen”. Det skulle uppfattas som mirakulöst och häftigt, men stanna vid det.
Den lame mannen måste ha tänkt efter när han hörde Paulus tala. Då var också sinnet berett för tron.
En tro som öppnar för det som övergår alla mirakler. Jesus säger om sig själv och Fadern: ”Vi skall komma till honom och stanna hos honom”.
Vi firar det i varje eukaristi. De som ”hör” blir botade.
pater Ingmar Svanteson
