Fjärde temapredikan om Amoris Laetitia - Äktenskapets och familjens spiritualitet
Kära bröder och systrar, kära barn i familjer.
Påven avslutar sin uppmaning till de gifta och församlingarna, till prästerna och biskoparna med några ord om det andliga livet i äktenskapet och familjen. Det finns en grund i varje sakramentalt ingånget äktenskap som är oförstörbar. Guds nåd är så att säga själva hjärtat i äktenskapets sakrament och bevarar det i enhet. När Kyrkan undervisar och säger att det kristna äktenskapet är oupplösligt, menar vi att det står på en oförstörbar grund, Gud själv.
Människans dygder, tron, hoppet och kärleken består och är levande därför att de har sin rot i Guds oförstörbara nåd som har till uppgift att bevara enheten. Det är när människan missköter sin relation till nåden genom synd som enheten mellan de gifta urholkas och försvagas. Därför är uppmaningen till att odla en äktenskapets spiritualitet är så värdefull för de gifta. Spiritualiteten är en andlig disciplin, kunde man säga, ett mönster i det kristna vardagslivet som upprätthåller nåden och ger näring åt dygderna tro, hopp och kärlek. Ett mönster att värdera och uppskatta och hålla fast vid. I varje sådan andlig disciplin verkar människan aktivt genom sitt av Gud givna förnuft. All verklig spiritualitet är alltså både andlig och förnuftig.
Denna andliga gemenskap måste vara byggd på den exklusiva kärleken som är fri, säger påven. ”Varje dag när man vaknar, förnyar man inför Gud beslutet att vara trogen vad som än händer under dagen” (119). Är det ett svårt beslut? Är det ett tungt ok? Nej, det kan det inte vara när man har tron på Gud, när man vill tacka Gud för äktenskapets nåd och förnya sin kärlek till Kyrkan. Kyrkan är lika viktig för de gifta som solens värme och regn och vatten är för växterna i trädgården, eller för skördarna på åkrar och fält. Det är här prövningarna i äktenskapet får sin betydelse. Varje prövning är en uppmaning till förnyelse av vigsellöftena. Varje prövning ger ny självkännedom som är nödvändig för växandet i kärlek.
De gifta som älskar Kyrkan, älskar Kristus som är Kyrkans brudgum. ”När man lägger sig på kvällen, hoppas man få vakna nästa dag och fortsätta äventyret och överlåta sig till Guds hjälp”, fortsätter påven sin uppmaning. På det sättet, menar han, blir båda makarna ett tecken för varandra och ett verktyg för Guds närvaro, han som aldrig lämnar oss ensamma”. Franciskus citerar Jesu ord i Matteusevangeliet, ”Och jag är med er alla dagar till tidens slut” (18:20). Det betyder att Gud alltid är trogen i sin kärlek till sina barn som lever i tro på Honom. Gud som sammanfogat mannen och kvinnan i äktenskapets förbund är obrottsligt trogen sin del i det jordiskt-himmelska kontraktet.
Påven säger att fruktbarheten i äktenskapet är ett sätt att tillbe Gud (322). Vad menar han med det? För det första handlar ju fruktsamheten om att vara Guds medarbetare i födandet av nytt mänskligt liv. Syftet med äktenskapet är liv, liv och kärlek. Livet är alltid en Guds gåva. Varje liv är ett originalverk som aldrig kan upprepas. Varje person är för sig och inte lik någon annan. Inte ens tvillingar är identiskt lika utan olika men med gemensamma drag. För det andra, menar påven, är fruktsamheten i äktenskapet en vilja att främja den andres utveckling och att vara öppen för gästfrihet (324). ”När familjen är gästfri och går andra till mötes, framför allt de fattiga och övergivna, är den ”en symbol, ett vittnesbörd och en delaktighet i Kyrkans moderskap”, skriver han (324).
Påven pekar här på en mycket viktig sida av fruktsamheten, moderskapet som präglar hela Kyrkan. Maria Guds moder är ju den nya Eva och en moder för alla Guds barn. Desto viktigare blir det att i äktenskapets spiritualitet utveckla det andliga moderskapet
Vill vi försöka sammanfatta vad påven menar med äktenskapets spiritualitet måste vi lyssna till hans ord om påskens mysterium. Familjen som samlas i bön i påskens ljus kommer att vandra helighetens väg, menar han. ”Om familjen har sitt fokus på Kristus kommer han att upplysa hela familjens liv”, säger han. Här finns också smärta och lidande, precis som för vår Frälsare på korset. ”Familjen genomlever smärta och ångest i gemenskap med Herrens kors och om man tar det till sig kan man ta itu med de svåraste ögonblicken”, säger han (317). Lidande och död är ingenting vi människor kan undvika. Det kan vara svårt, mycket svårt, men det kan aldrig få oss att ge upp tron som vi fått i dopet. ”Gradvis och med hjälp av den helige Ande växer de kristna makarna i helighet under äktenskapet också genom att ta del i mysteriet med Kristi kors som förvandlar svårigheter och lidanden till ett kärleksoffer”, skriver Franciskus (317).
Om vi nu går tillbaka till det vi ville säga i början av denna avslutande predikan kan vi upptäcka att äktenskapets spiritualitet har en enhetlig ram, en tydlighet i all otydlighet, och den ramen är det oförstörbara i Guds frälsande nåd. Här finns en styrka och ett bestående som fyller oss med hopp och tillförsiktighet. Det var så vi började och det är så vi kan avslutat: ”När Kyrkan undervisar och säger att det kristna äktenskapet är oupplösligt, menar vi att det står på en oförstörbar grund, Gud själv”. Familjeåret i Kyrkan 2021-2022 kommer att bli en källa till förnyelse och hopp i den tid full av motsägelser och svåra utmaningar. Amen.
Diakon Göran Fäldt