Predikningar

Anselm av Canterbury (d. 1109) ställde hela sitt liv till Guds och Kyrkans förfogande, inte minst sin tankeförmåga. Mot sin vilja blev han vald till abbot och senare till ärkebiskop av Canterbury. Han förundrades över det hans för­nuft visade honom. Gud är ”det högsta av allt, så att vi inte kan tänka något högre”. Genom sin tanke fann han att Gud är ”liv och ljus, vishet och godhet, evig salighet och salig evighet, och att han är detta alltid och överallt”.

”Den som tror på Sonen har evigt liv.” Det är bud­ska­pet i Johan­nes­evangeliet. Vägen dit formuleras av Petrus och apostlarna när de förhörs av över­steprästerna: ”Man måste lyda Gud mer än människor”. Översteprästerna vill under hot förbjuda apostlarna att vitt­na om vad de har sett och hört. Apostlarnas svar vädjar till något självklart. Vem vill för­neka att ”man mås­­te lyda Gud mer än männi­skor”? Det är ju på den vägen som mänskligheten har förts framåt.

Situationen är nästan komisk. Stora rådet har satt apostlarna i häk­te. Dagen efter skall de förhöra dem. Under natten befrias de av en ängel och tidigt på morgonen fortsätter de att förkunna i temp­let, medan överstepräs­ter­na inte begriper vad som hänt. Sta­den surrar av rykten. Långt senare sammanfattar Johannes vad det handlar om: ”Så äl­skade Gud världen”.

”De var ett hjärta och en själ; de hade allt gemensamt.” Så beskriver Lukas den första kristna församlingen, frukten av Kristi uppstån­delse och av den helige Ande. Inte bara den en­skilde, utan också gemenskapen föds på nytt genom den he­lige Ande. ”Var inte förvånad”, säger Jesus till Nikodemos, och jämför An­den med vin­den som blåser vart den vill. Mänskliga ob­serva­tio­ner kan inte se varifrån den kom­­­mer eller vart den far.

Tomas´ väg till tro. Det är med påsken som det är med våren just nu. Det finns tydliga vår­tecken, men nattkölden hindrar våren att ta hela dygnet och hela naturen i besittning. Vi tror att Kristus har uppstått från de döda. Att ett nytt liv har brutit in, med makt över mörker, synd och död. Ändå vill inte kölden riktigt släppa taget. I den första läsningen är vårtecknen tydliga. Den första kristna för­sam­lingen sjuder av liv och gläd­je. Genom apostlarna sker tecken och under. De troende har allt ge­men­samt. Det står att de var ”omtyckta av allt folket”. De lever i jub­lande, upp­rik­tig glädje. Det är vår i luften.

De äldste och skriftlärda kan inte förneka att ett märkligt tecken har skett genom apostlarna. De förvånas, men förbjuder dem att tala till någon ”i det nam­net”. De ”enkla och olärda” apostlarna svarar den prästerliga och teo­logiska eliten: ”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än ho­nom”. ”Tänk efter själva”. Det finns något i varje människa som inser att san­ning och rätt inte får påverkas med yttre makt. Det förned­rar män­­ni­skan och skadar hela sam­hällsgemenska­pen. Något i män­ni­skan vet och förstår att hon bär på en inre värdighet, ett samve­te som inte får kränkas.

Petrus och de andra apostlarna får tillfälle att vittna inför samma råd som hans Herre fick göra för inte så länge sedan. Med oerhörd frimodighet vittnar Petrus om stenen som förkas­ta­des, men som nu blivit en hörnsten. Det är i hans namn, och bara i det, som män­niskan kan räd­das. Orden låter anstötliga och exklusiva. ”Hos ingen annan finns fräls­ning­en.” Det är en frestelse för kyrkan att tona ner sådana ord eller förneka dem, inte minst idag, när den enda sanning som accepteras är att det inte finns nå­gon san­ning.

”Ni skall vittna om allt detta.” Samme Lukas som förmedlar denna befallning till lärjungarna berättar hur folket skoc­kades kring Petrus och Jo­han­nes, när de botat den lame mannen vid templets ingång. Pet­rus klargör vad som hänt. Det är in­te ”vår kraft eller fromhet som fick man­nen att gå. Nej, Abra­hams, Isaks och Jakobs Gud har för­här­ligat sin tjänare Je­sus”.

När Petrus och Johannes möter den lame mannen vid Sköna por­­ten fäs­ter de sin blick på honom och Petrus säger: ”Se på oss! Mannen ser spänt på honom”. Deras blickar möts, de ser varandra. Det bereder väg för att mannen botas. Inte ens Gud gör under med den människa som ser bort eller har be­­­gränsat sitt hopp. De två lärjungarna på väg till Emmaus var sorgsna och bedrövade. De såg inte vem som gick bredvid dem. De var förblindade och besvik­na över att ”detta med Jesus från Nasaret” inte hade gått som de tänkt sig. ”Vi hoppades att han var den som skulle befria Israel.”