Kardinal George Pell med en reflektion på dagen för en eukaristisk procession vid Angelicum den 13 maj 2021 i Rom. (foto, Daniel Ibañez / CNA).

De första reaktionerna på nyheten om kardinal George Pells död har främst inriktat sig på den australiske prelatens heroiska uthållighet med falska anklagelser om sexuella övergrepp. Naturligtvis med all rätt!

Kardinal Pells mod och själsstyrka under trycket av sådana ideologiskt motiverade orättvisor, som också medfört 404 dagar i isoleringscell i ett fängelse i Melbourne innan åtalen upphävdes av Högsta domstolen i Australien i april 2020, var en inspiration för katoliker runtom i världen som ett övertygande exempel på hur man troget kan uthärda en sådan förföljelse som Kristus förutsagt att hans efterföljare skulle ställas inför.

Men betydligt mindre uppmärksamhet har ägnats den viktiga roll kardinal Pell åtog sig efter sin återkomst till Rom 2020 efter att ha blivit rentvådd. Det har varit en roll som gör hans frånfälle i denna tid i Kyrkans liv än mer betydelsefull.

Kardinal Pell har varit känd som uttalad och offentlig försvarare av den läromässiga ortodoxin sedan sin tid som biskop i Australien. Efter att ha rentvåtts har hans profil fått en ny resning. Rättegångarna han gått igenom, och som finns återberättade i hans utgivna Prison Journal, höjde hans status som trons försvarare till att vara en trons vittne. Han har förmedlat evangeliets sanning, inte bara genom viljan att stå för den i ord utan genom att lida för den. Det har också blivit känt att den avlidne Benedikt XVI gladde sig åt att få höra delar av kardinal Pells Journal läsas högt för honom under hans sista tid.

Den australiske kardinalens verksamhet upphörde dessutom inte sedan han som pensionär återvänt till Rom. Kardinal Pell visade sin vilja att tala ut om hoten mot ortodoxin inom Kyrkan med mer kraft och universalitet än någonsin tidigare när han väl befriats från sina kyrkliga förpliktelser vid Ekonomsekretariatet och som en av påve Franciskus’ utvalda rådgivare i ”kardinalsrådet”.

Han var en av de första kardinalerna som undertecknade ett broderligt brev från världens biskopar till det tyska episkopatet om den potentiellt schismatiska Synodala vägen i  vilket de beskrev biskoparnas framstötar mot prästvigning av kvinnan, och ”välsignelser av samkönade sexuella relationer som ”en förnekelse och tydlig förkastelse av kristen lära.” Kardinal Pell vände sig direkt till Dikasteriet för trosläran och bad dem ingripa i frågan, ett tema han återupprepade sedan två prominenta europeiska klerker, kardinal Jean-Claude Hollerich av Luxemburg och den tyska biskopskonferensens ordförande, biskop Georg Bätzing, offentliggjorde kommentarer som sammanfattas i en total och genomgripande ”förkastelse av Kyrkans undervisning om sexualmoralen. “Som apostlarnas efterföljare är det något av en plikt för oss att vittna om sanningen,” sa kardinal Pell till Register i samband med inlägget.

Kardinal Pell tvekade inte heller att i skrift ge sin egen uppfattning om den läromässiga krisen som plågar Kyrkan. Han skrev i september 2022 för First Things att arbetet med att ”uppdatera” kyrkans undervisning om sexualiteten till en hopsmältning med de moderna preferenserna som framkommit i den tyska synodala vandringen, liksom i de belgiska biskoparnas ”välsignelser” av samkönade sexuella arrangemang, slutade i ett ”fullständigt avvisande” av Andra Vatikankonciliets Dei Verbum och den oförändrade sanningen i Skriften och traditionen.

Månaden efteråt skrev kardinal Pell, under ett symposium om 60-årsjubileet av Andra Vatikankonciliet ordnat av Register, att den tyska synodala vandringen hade förrått Gaudium et Spes’ uppmaning till alla de trogna att noga undersöka ”tidens tecken” och tolkat dem enligt denna världens anda i stället för i ”evangeliets ljus,” 

I sitt livs slutkapitel var kardinal Pell inte bara en röst för sådana engagemang får trosläran utan sågs av många som en slags samlingspunkt eller till och med ”inpiskare” för andra kyrkoledare som delade samma engagemang. Som John Allen jr. observerade i sina minnesord om kardinal Pell, hade Benedikt XVI kanske varit ”Chefstänkaren” för sin kyrkogrupp, medan kardinal Pell, som den ”födde slagskämpen” han var, varit gruppens ”fältmarskalk”.

Av just det skälet är det värt att fundera över vilken slags roll kardinal Pell kunde ha spelat i denna stund av Kyrkans liv, och över det tomrum som behöver fyllas i hans frånvaro.

Trots att han redan överskridit åldersgränsen för att rösta i en påvekonklav trodde många att kardinal Pell var beredd att spela en roll med inflytande i valet av en efterträdare till påve Franciskus, om den nuvarande påven skulle avgå eller dö. Hans stöd skulle säkerligen ha vägt tungt och kunde ha spelat rollen av att peka ut en ”konsensuskandidat” för de kardinaler som delade hans oro och engagemang för läran. Hans involvering som erkänd ledargestalt för en viss kyrklig och teologisk vision kan ha varit av värde i en tid då tillfällena för ledamöterna av kardinalskollegiet, som genomgått stora förändringar under på Franciskus, att träffas varit få och utspridda.

Kardinalen Pell hade i själva verket delat med sig av sin uppfattning om nästa påve med sina medkardinaler. Just denna dag har Sandro Magister avslöjat att kardinal Pell var den som skrivit Demos memorandum som är ett dokument som fick cirkulera i kardinalkollegiet i mars månad 2022. Sandro Magister är sedan gammalt välorienterad I allt som rör Vatikanen. Pell skrev under pseudonymen Demos, som betyder folk på grekiska. I detalj gick han igenom vad han betraktade som misslyckanden i det nuvarande ledarskapet och presenterade de kriterier han ansåg skulle ges prioritet i nästa konklav. 

“Den nye påvens första uppgifter är att återställa normaliteten, återställa den läromässiga klarheten i tron och moralen, återställa den rätta respekten för lagen och försäkra sig om att det första kriteriet för utnämningen av biskopar är den fulla förståelsen av den apostoliska traditionen,” hade kardinal Pell skrivit i sitt memorandum, som först publicerades på Sandro Magisters websida Settimo Cielo.

När nu kardinal Pell har lämnat oss är det oklart om någon kan spela en motsvarande roll och samla kardinalerna som slår sig fram till förståelsen av doktrinen och utvecklingen av ”kontinuitetens hermeneutik” kring en konsensuskandidat i fall av konklav. Kardinal Pells ställning som av många känd och respekterad företrädare för läromässig ortodoxi kanske helt enkelt visar sig vara oersättlig.

Den australiske prelaten kommer icke desto mindre att fortsätta inspirera Kyrkan och dem som delade hans vision hela vägen, med Guds vilja och förböner från himlen, men också genom de övertygande vittnesbörden har efterlämnat.

I det som möjligen var hans sista offentliga intervju före sin död, sa kardinal Pell till värdarna för EWTN:s direktsändning av påve Benedikt XVI: s begravningsmässa, att ”det som naturligtvis är av stor vikt är att arvet från Johannes Paulus den Store och Benedikt överlever och bär frukt.”

Som en av de värdarna, medarbetaren på Register, fader Roger Landry, sa på Twitter igår kväll, ”Vi ber också att andra fortsätter kardinal Pells arbetsinsatser för att säkerställa [Johannes Paulus II :s] och [Benedikt XVI: s] arv i Kristi tjänst och att hans Kyrka överlever.”

Kardinal Pell har burit manteln så här långt. Tiden kommer att utvisa vem som ska träda fram och föra den vidare.  

                                                                                                 Jonathan Liedl

Översättning för Katolsk Horisont, januari 2023, Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här