Det senaste självförvållade slaget mot Vatikanens Kinapolitik kom i mitten av juli, när Heliga stolen meddelade att påven Franciskus hade "erkänt" biskop Joseph Shen Bin som biskop av Shanghai – trots att biskopen hade "förflyttats" till Kinas viktigaste och mest prestigefyllda stift av Xi Jinping-regimen, inte av påven.

Några dagar senare publicerade Amerika en lång analys av denna romerska (kowtow) kohandel av Gerard O'Connell, dess Vatikanenkorrespondent. O'Connell å sin sida använde sig av vad Vatican News beskrev som en intervju med utrikesminister kardinal Pietro Parolin, men vad som faktiskt var en automatisk intervju, kardinalen hade skickat den förskrivna frågestunden till Vatikanens olika instrument för publicering.

Ett slående avslöjande i detta självförhör kom när kardinal Parolin noterade att två tidigare förflyttningar av biskopar inom Kina "genomfördes utan Heliga stolens inblandning" och sade att "detta tillvägagångssätt verkar inte ta hänsyn till den anda av dialog och samarbete som Vatikanpartiet och det kinesiska partiet har etablerat under årens lopp".

På vilken man bara kunde svara, vilken "anda av dialog och samarbete"? Tror Vatikanen på allvar att en totalitär regim – en som bedriver världens mest omfattande övervakning av sin egen befolkning, bygger koncentrationsläger för folkmord för etniska och religiösa minoriteter, blockerar internationella utredningar av dess roll i det globala utbrottet av Covid-19 och offentligt tillkännager att alla religioner i Kina måste "siniseras" (dvs. underordnas regimens uppfattning om vad Kina är och bör vara) – verkligen är intresserad av "dialog och samarbete"? Även om detta naiva antagande hade varit Vatikanens utgångspunkt i förhandlingarna som ledde till 2018 års avtal mellan Heliga stolen och Folkrepubliken Kina, borde inte Kinas efterföljande brott mot det avtalet och dess tillslag mot katoliker i Hongkong och på andra håll ha föranlett en kritisk omprövning av premissen?

Har Heliga stolen inte lärt sig något av totalitära regimers beteende genom historien, som alla, utan undantag, har försökt underordna kristna samfund under regimideologi, vare sig det är nazism, leninism eller "Xi Jinping-tanken"?

Jag förstår det diplomatiska språkets begränsningar i en svår förhandling. Ändå finns det något självförnedrande och strategiskt oklokt (för att inte tala om moraliskt osmakligt) i att ta diplomat-språket till det yttersta genom att säga, som kardinalen gjorde, att samtalet mellan Vatikanen och Peking skulle fortsätta, "lita på allas visdom och goda vilja". Vilken "visdom" eller "god vilja" har Peking visat sedan 2018? Är dess nuvarande program för att föra det katolska prästerskapet i Hongkong till fastlandet för undervisning i sinisering ett uttryck för god vilja, eller en övning i tvång och hot?

Samma oförmåga – eller envisa vägran – att förstå karaktären hos en regim som Xi Jinpings var uppenbar i kardinalens förhoppning om att "adekvata stadgar" skulle utvecklas för en kinesisk biskopskonferens. Men föreställ er, för argumentets skull, att stadgar "adekvata" enligt normerna för romerska kanoniska advokater utvecklades och att en kinesisk biskopskonferens skapades.

Med tanke på Xi Jinping-regimens meriter sedan avtalet mellan Vatikanen och Kina undertecknades 2018, hur kunde en förnuftig person föreställa sig att dessa stadgar skulle hedras och att konferensen skulle fungera enligt vad kardinal Parolin kallade dess "kyrkliga natur och pastorala uppdrag"? Hur många gånger måste man bli boxad i magen innan man inser att ens "dialogpartner" inte spelar enligt Markisen av Queensberrys regler?[1]

Sedan var det kardinal Parolins uppmaning till de kinesiska myndigheterna att inrätta ett "stabilt sambandskontor" för Heliga stolen i Fastlandskina som skulle göra dialogen mellan Vatikanen och Peking "mer flytande och fruktbar"; en begäran, rapporterade Gerard O'Connell, som den kinesiska regimen har avvisat tidigare samtidigt som han krävde att Heliga stolen stänger sitt "studiekontor" i Hongkong. Vilket syfte skulle detta "stabila sambandskontor" tjäna? Är det inkilningen till den diplomatiska heliga graal som vissa italienska Vatikandiplomater länge eftersträvat: en ambassad vid Heliga stolen i Peking? Men det skulle kräva att Heliga stolens diplomatiska förbindelser med Taiwan, den första kinesiska demokratin i historien, avbryts. Och trots fantasier om en "plats vid bordet" i Vatikanen skulle en ambassad inte tillföra något till Heliga stolens inflytande över Pekingregimen samtidigt som Vatikanens offentliga röst dämpades ytterligare.

Det finns få entusiaster för den nuvarande Kinapolitiken i kardinalskollegiet, och en granskning av politiken är absolut nödvändig under nästa påvliga interregnum. Den diskussionen bör börja med insikten att hur ädla dess avsikter än är, är den nuvarande politiken ett misslyckande som skadar kyrkans moraliska auktoritet och vittnesbörd.

George Weigel

George Weigels kolumn "The Catholic Difference" syndikeras av Denver Catholic, den officiella publikationen av ärkestiftet i Denver.

[1] (Kommentar av översättaren: Queensberryreglerna är den första moderna regelsamlingen för boxning, uppkallad efter John Douglas, 9:e markis av Queensberry. Reglerna omfattar bland annat bruk av boxhandskar, brottningsförbud, tidsbestämda ronder och tio sekunders räkning vid knockout.)

George Weigel

Översättning för Katolsk Horisont, juli 2023, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.firstthings.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: George Weigel: Letar efter Herren Jesus i Lissabon

Läs också: George Weigel: ”Inklusion” och katolicism

Läs också: Den tyska krisen, världskyrkan och påven Franciskus

 Läs också: George Weigel: Öppet brev till synodens generalsekreterare