Vad protestanter kan lära sig av katoliker

4
min read

Vad protestanter kan lära sig av katoliker

tors, 08/15/2024 - 12:54
Posted in:
0 comments

För två veckor sedan var jag på en konferens i Kalifornien där jag hade glädjen att sitta i en panel för att diskutera True Confessions, en bok av min vän och First Things-kollega Fran Maier. Även om boken är en samling intervjuer med katoliker – biskopar, präster och lekmän – finns det mycket protestanter kan lära sig av den också, särskilt om vikten av kyrkodisciplin.

Som den ende protestanten i panelen – och den ende protestant som intervjuades i boken – var jag i hög grad en outsider. Den katolska kyrkans svårbegripliga politik är ett mysterium för mig – liksom för många katoliker – och jag har ingen erfarenhet av rytmen och rutinerna i det dagliga församlingslivet. Men det finns många element i boken som är lärorika för dem som lever i den protestantiska världen. Många katoliker är besvikna på sina ledare, till exempel, men många katoliker på gräsrotsnivå blir också uppmuntrade av dem. Buller på nätet kan få oss alla att tro att våra kyrkor är slagfält; men de småaktiga raseriutbrotten hos dem som lever sina liv på X är i stort sett irrelevanta för de lokala kyrkornas arbete. Trogna pastorer och trogna församlingar som tjänar behoven i sina lokala församlingsgemenskaper och bortom kan leva dolda liv, men de gör hela skillnaden i den verkliga världen. Ingen som jag känner till har någonsin kommit till tro på Kristus på grund av de förvirrades gormande. Många har förvandlats genom främlingars slumpmässiga kristna vänlighet.

Det finns också lärdomar att dra. Jag erkänner att jag hyser en djup avund mot det katolska intellektuella livet bland många av dess mest begåvade ungdomar, och livfullheten i detta är uppenbar i flera av intervjuerna. Till exempel, vid University of Pennsylvania, driver Dan Cheely det anmärkningsvärda Collegium Institute, som erbjuder ett rikt program med tankeväckande föreläsningar och seminarier till studenter. Det D.C.-baserade Leonine Forum erbjuder tankeväckande mentorskap för dem vars talanger mycket väl kan ta dem till platser med kulturellt inflytande. Och bakom många av dessa program ligger ett imponerande och generöst nätverk av katolska filantroper, av vilka några också intervjuas i boken. En vän som är protestantisk pastor säger till mig att det kapitlet borde vara obligatorisk läsning för alla, eftersom "det förklarar varför katolsk filantropi fungerar och protestantisk filantropi så ofta inte gör det".

Men den kommentar i boken som slog mig mest kom mot slutet. Fader Fessio, en jesuitpräst, uppmanade den katolska kyrkan att hålla sitt folk ansvarigt för dess läror och att börja disciplinera dem som förnekade dem. Detta är kanske den katolska kyrkans akilleshäl: att tillåta att dess namn används av dem vars krig mot den mänskliga naturen i frågor om liv, sexualitet och kön är så fullständigt i strid med den kristna läran. Skandalen med övergrepp mot barn har sannerligen allvarligt skadat kyrkans offentliga vittnesbörd. Men det har också misslyckandet att ta itu med de många politiker som använder den katolska etiketten när det passar dem, men som aldrig låter den katolska kyrkans klart uttalade ställningstaganden i sådana frågor som abort störa deras chanser att bli valda.

Detta är inte för att komma med en "heligare än du"-kritik. Det protestantiska vittnesbördet skadas av dess uppenbara brist på enhet. Till och med inom min jämförelsevis lilla värld av presbyterianism finns det många samfund bara i USA som har i stort sett samma doktrinära och kyrkliga normer och där jag skulle kunna tjäna som präst med gott samvete. Vi protestanter faller alltför snabbt in i en förandligad förståelse av Kristi bön om att hans folk ska vara ett, på bekostnad av trovärdigheten. Dessvärre verkar priset för katolicismens institutionella enhet ofta vara hierarkins praktiska likgiltighet för faktisk doktrinär och moralisk enhet. Om en kyrka motsätter sig abort men aldrig ställer sitt folk till svars i frågan, då blir frågan om vad man  "motsätter sig" ganska angelägen.

Jag tänkte på detta på panelens sista dag, när nyheten kom att de olympiska spelens öppningsceremonier i Paris innehöll en dragföreställning som hånade den sista måltiden. Denna händelse har diskuterats tillräckligt. Många kristna, inklusive jag själv, tyckte att det var stötande, om än förutsägbart och barnsligt. Men det bör också provocera till självrannsakan. Det räcker inte att kyrkan visar att den tar det heliga på allvar först när det angrips av den inkräktande hedendomen i världen runt omkring. Sådan kritik kommer bara att ha trovärdighet när den uppstår ur en konsekvent omsorg om det heliga inom kyrkan.

Kyrkotukt är ett område där denna omsorg kommer till uttryck tydligast. En sådan tuktan i våra dagar uppnår sällan sitt syfte att föra förövaren tillbaka till det raka och trånga. Det är alltför lätt att bara byta kyrka, särskilt inom protestantismen. Men det finns två andra skäl till att presbyterianer anser att kyrkotukt är nödvändigt. För det första signalerar det till andra medlemmar i kyrkan att vissa saker tas på allvar. När den obotfärdige äktenskapsbrytaren eller den misshandlande maken eller makan ställs till svars är budskapet uppenbart: att vara medlem i den här kyrkan och att bete sig på det här sättet är oförenligt med varandra. För det andra rättfärdigar den Kristi namn offentligt. Disciplinen förkunnar att Kristi namn inte ska förknippas med ondska, vare sig det handlar om förakt för de ofödda, öppet förakt för biblisk undervisning om sex eller antagandet av samma hånfulla och förtalande idiom som befolkar det offentliga samtalets värld.

Att misslyckas med att disciplinera, låt oss säga, abortvänliga politiker innebär att man hånar Kristi namn, lika säkert som ett direkt hån mot den sista måltiden. Fader Fessios kommentar är träffsäker och låter oss inte dra någon annan slutsats. Beröm och heder för detta.

Protestanter borde läsa denna bok. Från visdom när det gäller filantropi till behovet av att kyrkor gör de svåra sakerna när det gäller disciplin. Det finns viktiga lärdomar här för oss alla.

Carl Trueman

Carl Trueman är professor i bibliska och religiösa studier vid Grove City College och forskare vid Ethics and Public Policy Center.

Till svenska, augusti 2024, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.firstthings.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Gråbröderna

De senaste artiklarna