Mirakulös medalj (foto: Shutterstock)

För ungefär 12 år sedan, när jag var 63 år, tvingades jag lämna mitt jobb som tidningsjournalist på grund av hälsoskäl. Jag led av ett försvagande ryggradsproblem som gjorde det omöjligt att koncentrera mig. Och jag kunde inte längre hänga med i det snabba tempot på en nyhetsredaktion, så jag slutade då.

Jag arbetade på National Post, en kanadensisk rikstäckande tidning. Under de sista sex åren av mina 16 år där har jag skapat en religiös rytm. Det var som att starta en andra karriär och gav mig ny inspiration till att skriva. Jag brydde mig mycket om tron, så det var en stor besvikelse att ge upp den.

Vad som gjorde det ännu värre var att dagen efter att min avgång blev officiell tillkännagav påven Benedictus XVI sin avgång från påvedömet. Eftersom jag gick på en sjukförsäkring var jag förbjuden att skriva förrän jag var 65 år. Att göra det skulle ha varit detsamma som att förlora min försäkring, vilket jag behövde. Att inte kunna skriva om en av de största händelserna i kyrkans historia var ett beskt piller.

En tid senare kom en vän från min församling och hälsade på mig för att se hur jag mådde. Jag berättade för henne att jag hade det svårt och var beroende av morfin. Hon föreslog att jag skulle bära en mirakulös medalj och pekade på den runt hennes hals.

Jag förstod att det inte var någon vidskepelse, som en lyckosam kaninfot eller någon talisman för att avvärja ondska, men undrade varför jag skulle bära den.

Den marianska aspekten tilltalade mig, så jag gjorde en del efterforskningar vid Centralföreningen för den mirakulösa medaljen. Det här är vad jag lärde mig.

År 1830 såg den heliga Catherine Labouré, en medlem av Sisters of Charity, grundad av St. Vincent de Paul, en vision av den välsignade Jungfru Maria. Guds Moder instruerade Katarina att låta tillverka en medalj. Vid tiden för Katarinas död 1876 hade mer än 1 miljard mirakulösa medaljer präglats. Hängivenheten spred sig från Frankrike till hela världen och förde med sig oräkneliga nådegåvor till dem som bar den, inklusive anmärkningsvärda helanden.

Medaljen är oval. Framsidan har orden runt omkretsen: "O Maria, avlad utan synd, be för oss som tar vår tillflykt till dig." Dessa ord återspeglar doktrinen om den obefläckade avlelsen, som formellt definierades som dogm 1854. Den avbildar Maria stående på toppen av vår värld, hennes fötter krossa ormen, en referens till 1 Mosebok 3:15.

Baksidan visar ett kors och bokstaven "M", som symboliserar Marias nära relation till sin sons lidande och död.

Före varje mässa jag deltar i i St. Michael's Cathedral i Toronto går jag till statyn av Vår Fru och tänder ett votivljus. Jag litar på att hon ska hjälpa mig att ta mig igenom det som livet kastar på mig.

Nyligen började jag tänka på den mirakulösa medaljen jag bär. Det har inte varit några mirakulösa helanden, och jag behöver fortfarande morfin varje dag för att hantera ryggsmärtor. För ungefär sex år sedan fick jag diagnosen levercancer. Den verkar vara i remission men den finns fortfarande kvar.

Jag förväntade mig inte att min smärta skulle sluta och att min cancer skulle försvinna. Det skulle vara för enkelt. I bön ber jag aldrig om att dessa fysiska sjukdomar ska försvinna, utan snarare om styrka att ta itu med det jag har med nåd och humor.

Så, vad har medaljen gjort för mig?

För det första påminner det mig om att Maria alltid finns där – att hon också är min moder. Och i det finns det stor vila.

Jag kommer ihåg, att hon är förmedlaren av alla nådegåvor och en helig kanal till sin Son.

Hon ger mig mod. Jag har varit så sjuk att jag ibland har känt att jag inte orkar fortsätta. Maria hjälper mig att gå vidare. Hon leder mig mot Jesus med en kärleksfull knuff. Hon håller mig i handen när jag behöver hålla i handen. Min dagliga rosenkrans känns rikare än tidigare.

Hon har inte bara hjälpt mig att existera, hon har också hjälpt mig att trivas. Jag har skrivit i mer än 40 år, men nu känner jag att jag skriver med ett större djup och om saker som verkligen är viktiga. Jag har gått djupare in i den katolska tron. Jag inser också att journalistiken aldrig var den jag var, utan snarare vad jag gjorde.

Den jag var, och den jag är, är son till Guds Moder. Vad kan vara mer underbart?

Charles Lewis

Charles Lewis skriver från Toronto. Han är också årets mottagare av ärkebiskop Adam Exner-priset, som delas ut av (kanadensiska) Catholic Civil Rights League för "Catholic Excellence in Public Life".

Till svenska, januari 2025, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Den mirakulösa medaljen öppnar dörrar – och hjärtan