Kardinal Rainer Maria Woelki, ärkebiskopen av Köln, är en frispråkig försvarare av Kyrkans lära (EWTN News Nightly/YouTube)

Kardinal Rainer Maria Woelki, talar om övergreppskrisen och bevarandet av den katolska läran.

Kardinal Rainer Maria Woelki, ärkebiskop av Köln, talade den 13 februari med programledaren Martin Rothweiler om Kyrkan i Tyskland och om den pågående övergreppskrisen i världen.

Den tyske kardinalen är djupt engagerad för att hålla medvetandet om Gud vid liv i den moderna världen och att bevara Kyrkans undervisning om kommunionen och andra läromässiga frågor, inklusive sexualmoralen och det mänskliga livets värdighet. Han finner också hopp i unga katolikers vittnesbörd.

Kardinal Woelki är känd för att leda en koalition med sju biskopar som skrev ett brev, i mars 2018, till Troskongregationen och det Påvliga rådet för främjandet av kristen enhet och undrade om frågan om den Heliga Kommunionen för protestantiska makar i blandade äktenskap, kunde avgöras inom ramen för en nationell biskopskonferens eller om det krävdes ett avgörande av den universella Kyrkan. Brevet var en respons på några tyska biskopars förslag att tillåta interkommunion, vilket påven Franciskus avvisade.

Ers Eminens, den katolska Kyrkan upplever en turbulent tid. Vilka specifika utmaningar anser ni att Kyrkan i Tyskland står inför idag?

Jag tror att en av de grundläggande utmaningarna gäller att hålla frågan om Gud, i samhället som helhet, vid liv. Alltfler människor är övertygade om att de kan leva ett gott liv utan Gud. Just i den frågan har Kyrkan en mycket viktig uppgift: genom att klart och tydligt visa att Gud existerar och att Gud, i själva verket, är alltings upphov. Frågan om Gud är för mig en av de viktigaste utmaningarna som vi måste tackla.

Vilka frågor anser tyska katoliker vara de viktigaste idag?

Utan tvivel handlar det om övergreppskrisen, som har varit ett hårt slag för oss, liksom i USA. Det har lett till en massiv förtroendeförlust, både inom och utanför Kyrkan. Utmaningen för oss gäller hur detta förtroende kan återställas och, framför allt, hur vi kan hantera övergreppsfrågan på ett ansvarsfullt sätt. Jag tror att detta är ytterligare en fundamental utmaning som vi har framför oss.

Det pågår en stor allmän debatt i Tyskland om Artikel 219a i Brottsbalken, som förbjuder reklam för abortkliniker. Hur bedömer ni attityden bland människorna i Tyskland till frågor om abort och eutanasi? Pro-life frågorna ligger ju faktiskt nära Kyrkans hjärta, liksom den Helige Faderns.

Tyvärr ser det ut som om allmänhetens engagemang för pro-life frågorna har minskat i samhället i stort, det är åtminstone mitt intryck. Det har gått så långt att man har anledning att oroa sig för normalisering av tillgången till abort. Detta har lyckligtvis än en gång avvärjts, liksom vad beträffar diskussionen om Artikel 219. Det fortsätter att vara så att abort, naturligtvis, är en kriminell handling (här i Tyskland). Det är absurt att kräva att man skall få göra reklam för kriminella handlingar. Därför är jag djupt tacksam för att man på nytt har nått fram till en kompromiss. Som det ser ut nu finns det en lista över läkare och kliniker som utför aborter. Listan kan ses hos German Medical Association, men förbudet mot reklam för tillhandahållandet av abort gäller fortfarande.

Det behöver inte sägas att vi katoliker aldrig kan instämma i detta. Livet står under Guds beskydd från början. Och det är skyddat från dess naturliga början till det sista andetaget. Tack gode Gud, för att när det gäller eutanasi är det inte möjligt att be om assisterat självmord i Tyskland. I våra grannländer Belgien, Nederländerna och Schweiz ökar möjligheterna till detta. Tack gode Gud, att vi har en lagstiftning i Tyskland som inte tillåter detta.

I Tyskland, och inte bara där, pågår en intensiv debatt om reformer i Kyrkan. Det talas om konflikter, till och med när det gäller trosläran. Hur ser ni på situationen i Kyrkan?

Ja, för närvarande är situationen i Tyskland mycket svår. Det ser ut att vara en konflikt kring den övergripande inriktningen (för Kyrkan), som med säkerhet också beror på övergreppsskandalen. Det finns de som anser att det är dags att göra sig av med allt som vi hittills har hållit fast vid – att lämna ”den gamla tiden” bakom oss. Jag tror att det är en mycket farlig uppfattning. Vi har del i en stor tradition och Kyrkan står för sanningar som överskrider tiden. Vår uppgift nu är inte att själva uppfinna en ny kyrka. Kyrkan är inte bara ett verktyg som vi fått för att använda (som vi tycker). Det är snarare så att vårt uppdrag, som biskopar, är att bevara Kyrkans tro så som vi har fått den från apostlarna och att förkunna den på nytt i vår tid. Det är också vår uppgift att bevara tron för kommande generationer och att uttrycka den på ett sådant sätt att de också kan möta Kristus som sin frälsare.

Dessutom måste man helt enkelt påpeka att Kyrkan aldrig har förnyats genom att vara mindre, utan genom att vara mer (än den omgivande kulturen). Som aposteln Paulus så tydligt uttryckte det “men vi kristna” inte ”också vi kristna.”

Vi bör på nytt inse att vi, som kristna, måste utveckla en form av alternativ kultur som troget följer evangeliets standard och Jesu Kristi vilja – och det är inte mindre, utan alltid mer. Detta uppnår man inte genom att upphäva celibatet. Man uppnår det inte genom att nu kräva vigningar för kvinnor. Och man uppnår det inte genom att säga att vi måste ha en ny sexualmoral. Nej, evangeliet är och fortsätter att vara kriteriet. Det är Kyrkans tro som fortsätter att vara kriteriet, just så som det framställdes av Johannes Paulus II i hans katekes. Utmaningen är att vittna om och förkunna denna tidlösa tro på ett sådant sätt att den kan förstås och omfattas av vår tids människor. Det är denna utmaning som vi modigt måste ta oss an, snarare än att fly från den.

Vad inger er hopp för Kyrkan i Tyskland?

Det som först av allt naturligtvis inger mig hopp är att Kristus existerar och förblir och fortsätter att vara Kyrkans Herre och att hans Helige Ande hjälper och stödjer oss. Jag är övertygad om att han kommer att leda oss genom dessa tider. Vi måste förstås själva öppna oss för honom, så att Gus Ande kan verka inom oss och leda oss. Och vi får inte själva börja leka den Heliga Ande nu. Kyrkan – som biskopar är vi underkastade Guds ord. Som alla människor och biskopar före oss måste vi vittna om och förkunna detta Guds ord. Med andra ord: Kristus existerar, Kristus förblir och han är närvarande. Han är Kyrkans Herre. Precis som han tidigare har lett Kyrkan genom svåra tider, så kommer han att leda oss nu.

Mitt hopp stärks på nytt varje gång jag möter unga människor som har låtit sig upptändas av Kyrkans tro. Och det är de unga som söker just detta ”mer” i den kristna tron, som har ett hem i Kyrkan, som har ett hem i eukaristin, som lever genom eukaristin och adorationen och som lever i vissheten om att deras liv är berörda av Kristus. Det är något som uppmuntrar mig, eftersom dessa unga människor, som jag upplever dem, lever autentiska liv med övertygelse. Och deras vittnesbörd ger mig hopp, helt enkelt.

Martin Rothweiler/EWTN

Översättning: Lena Fäldt, mars 2019

Inlägget kommer från sidan http://www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här