Trosmanifest då och nu

Trosmanifest då och nu

mån, 03/11/2019 - 19:38
0 comments

Charlotta Smeds

Kardinal Müller släppte i början av februari ett manifest för tron. Detta togs emot av många som ”ytterligare en attack mot påven”. Men det Troskongregationens tidigare prefekt vill med sitt trosmanifest är att varna för kyrkans kanske allvarligaste problem, ”relativiseringen av tron” och för ”falska kompromisser” med världen i ett fåfängt hopp om att bli accepterad, till priset av att inte ”förkunna hela sanningen”. Müllers uppmaning om trohet går till biskopar och präster, i ett dramatiskt ögonblick av förvirring och desorientering. 

Samma typ av manifest gjorde påven Paulus vi 1968, då det likt nu, stormade kring kyrkan. Med avsikten att bekräfta hörnstenarna i trosläran författade han manifestet Guds folks trosbekännelse, som bygger på Nicenska trosbekännelsen. Påven hade hjälp av sin vän teologen Jacques Maritain. Kardinal Müller väljer att hänvisa till Katolska kyrkans katekes. 

I en intervju understryker Müller, som var Troskongregationens prefekt 2012–2017, att manifestet alls inte är en attack mot påven, utan ett försök att besvara den förvirring som råder i kyrkan, och en varning för dess konsekvenser. 

Idag reduceras mycket av diskussionerna kring kyrkan till att ta ställning för eller emot påven. Detta gynnar en slags maktkamp, samtidigt som man undviker frågan om den allvarliga bristen på kunskap om trons grundlära som råder bland döpta, menar kardinalen. Bristen på kunskap är dock kyrkans verkliga problem.

Kardinal Müller kallar manifestet för en offentlig vädjan till biskopar och präster att hitta modet att förkunna hela sanningen, och vägleda dem som vandrar på frälsningens väg – en väg man måste känna till för att kunna gå. 

Vilka är då de punkter som kardinalen upplever att det råder förvirring kring? Först och främst Treenigheten: Med en tydlig beslutsamhet måste man ta itu med återkomsten av gamla irrläror, att Jesus Kristus bara är en god människa, en bror och en vän, en profet och en förebild i moraliskt liv, skriver Müller.

Trosmanifestet berör även tron på det eviga livet, som är avgörande för katoliker. Att inte tala om det, eller lära något annat, är det värsta slags bedrägeri, vilket katekesen kraftfullt varnar för, påminner Müller.

Paulus vi var inte mildare i sina ord i manifestet från 1968: Han har uppstigit till himlen och återkommer igen, i ära, för att döma levande och döda, var och en efter sina egna förtjänster; så att de som har svarat på Guds kärlek och barmhärtighet kommer att nå det eviga livet, och de som har motsatt sig och vägrat kommer till slut att gå in i den osläckbara elden.

En annan punkt som kardinal Müller understryker är förhållandet till moraliska lagar, som han påpekar inte är en börda utan en del av den befriande sanningen: Genom [sanningen] når kristna frälsningen och den bör inte relativiseras. 

Avslutningsvis vädjar kardinal Müller till präster och biskopar, och citerar Paulus brev till Timoteus: Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst (2 Tim 4:3–5).

För Paulus vi var det bästa sättet att besvara sin tids kulturella strider med att påminna om kyrkans skatt: apostlarnas tro. Under hela Trons år 1967–1968 upprepade han uppmaningen till trohet och avslutade året med orden: 

Vi är medvetna om den rastlöshet som vissa moderna miljöer har i förhållandet till tron. De undviker inte att låta sig påverkas av en värld i djup omvandling, där ett så stort antal vissheter utmanas eller ifrågasätts. Vi ser även katoliker som ger efter för en typ av passion för förändringar och innovationer. Utan tvekan har kyrkan en ständig plikt att fortsätta i ett försök att fördjupa och på ett mer lämpligt sätt presentera Guds mysterier för de efterföljande generationerna. Men samtidigt, är det nödvändigt att ha största försiktighet för att inte undergräva den kristna läran. Eftersom det skulle betyda – vilket tyvärr ofta händer idag – en allmän störning och förvirring hos många troende själar.

Charlotta Smeds
redaktionschef Vatikanradion

Inlägget kommer från sidan www.katolsktmagasin.se

Direktlänk till inlägget klicka här