Trons manifest av Kardinal Gerhard Müller
”Känn ingen oro” (John 14:1, Bibel 2000)
Inför den tilltagande förvirringen angående trosläran, har många biskopar, präster, ordensfolk och lekmän i Katolska Kyrkan efterfrågat att jag ska göra ett allmänt yttrande om uppenbarelsens sanning. Det är herdarnas alldeles egna uppgift att leda dem de blivit anförtrodda på frälsningens väg. Detta kan bara lyckas om de känner till denna väg och följer den själva. Apostelns ord tillämpas här: ”Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot” (1 Kor. 15:3) (Bibel 2000: Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot). Idag är många kristna inte ens medvetna om de grundläggande lärorna om tron, så det finns en växande fara i att missa vägen till evigt liv. Men det förblir Kyrkans verkliga mening att leda mänskligheten till Jesus Kristus, nationernas ljus (se Lumen Gentiums 1). I denna situation uppstår frågan om orientering. Enligt Johannes Paulus II är Katolska Kyrkans Katekes en ”säker standard för trosläran” (Fidei Depositum IV). Den var skriven med syftet att stärka brödernas och systrarnas tro som blivit kraftigt ifrågasatt av ”relativismens diktatur.”
1. Den ende och treenige Guden uppenbarad i Jesus Kristus
I bekännelsen av den allraheligaste Treenigheten finner sammanfattningen av den kristna tron. Genom att vara döpta i Faderns och Sonens och den helige Andes namn har vi blivit Jesus lärjungar, Guds barn och vänner. Åtskillnaden av de tre personerna i den gudomliga enheten (KKK 254) visar på en grundläggande skillnad i tron på Gud och bilden av människan jämfört med andra religioner. Just denna tro på Jesus Kristus är religionerna inte överens om. Han är sann Gud och sann människa, avlad av den helige Ande och född av jungfru Maria. Ordet som blev kött, Guds Son, är den ende frälsaren i världen (KKK 679) och den ende medlaren mellan Gud och människan (KKK 846). Det är därför som det Första Johannesbrevet kallar den som förnekar Hans gudomlighet en antikrist (1 Joh. 2:22), eftersom Kristus, Guds Son, är av samma väsen som Fadern från evighet (KKK 663). Med klar beslutsamhet ska vi stå emot återgången till gamla irrläror som i Jesus endast såg en god man, en broder och vän, profet och morallärare. Han är först och främst Ordet som var med Gud och är Gud, Faderns Son, som antog vår mänskliga natur för att återlösa oss och som kommer för att döma de levande och döda. Endast Honom, vördar vi i gemenskap med Fadern och den helige Ande som den Ende och sanne Gud (KKK 691).
2. Kyrkan
Jesus Kristus grundade kyrkan, förverkligad i den Katolska Kyrkan, som ett synligt tecken och redskap för frälsning (816). Han gav sin Kyrka, som har sprungit fram ”ur den avsomnade Kristi sida” (766), en sakramental struktur som kommer att kvarstå tills Gudsrikets fulla ankomst (KKK 765). Kristus, huvudet, och de trogna såsom lemmar av kroppen, är en enda mystisk person (KKK 795), och det är orsaken till varför Kyrkan är helig, för den ende medlaren har utformat och uppehåller hennes synliga struktur (KKK 771). Genom henne har Kristi återlösande gärning blivit närvarande i tid och rum genom firandet av de heliga sakramenten, särskilt i det eukaristiska offret, i den heliga Mässan (KKK 1330). Kyrkan förmedlar med auktoriteten från Kristus den gudomliga uppenbarelsen, som utsträcker sig till alla grundstenarna i läran, ”den omfattar också alla de beståndsdelar av läran – inklusive moralen – utan vilka trons räddande sanningar inte kan bevaras, utläggas eller iakttas.” (KKK 2035).
3. Sakramental ordning
Kyrkan är det universella frälsningssakramentet i Jesus Kristus (KKK 776). Hon reflekterar inte sig själv, utan ljuset från Kristus, som lyser på hennes ansikte. Men detta äger endast rum när sanningen uppenbarad i Jesus Kristus blir referenspunkten, istället för majoritetens åsikt eller tidsandan; för Kristus själv har anförtrott nådens fullhet och sanning till den katolska kyrkan (KKK 819), och Kristus själv är närvarande i kyrkans sakrament.
Kyrkan är inte en sammanslutning av människohand, vars struktur medlemmarna röstat om. Hon är av gudomligt ursprung. ”Kristus är själv källan till ämbetet i Kyrkan. Han har instiftat det, han har givit det auktoritet och uppdrag, inriktning och målsättning.” (KKK 874). Ännu idag råder uppmaningen till apostlarna, att förbannad är den som förkunnar ett annat evangelium, ”vore det så jag själv eller en ängel från himlen” (Gal 1:8). Trosförmedlingen är oupplösligt förbunden med den mänskliga trovärdigheten hos dess budbärare, som i vissa fall har övergett de människor som var anförtrodda dem, förvirrat dem och allvarligt skadat deras tro. Skriftens Ord beskriver dem som inte lyssnar till sanningen och som följer sina egna önskningar, som smickrar sina öron därför att de inte kan uthärda den sunda läran (se 2 Tim 4:3-4).
Kyrkans läroämbetes uppdrag består i att ”beskydda [Guds folk] från avvikelser och felaktigheter” för att ”dess objektiva möjlighet att utan misstag bekänna den autentiska tron” (890).
Detta är särskilt sant beträffande alla de sju sakramenten. Den heliga eukaristin är ”hela det kristna livets höjdpunkt och källa” (CCC 1324). Det eukaristiska offret, där Kristus innesluter oss i hans offer på korset, är inriktad mot den mest intima föreningen med honom (KKK 1382). Därför, varnar den heliga Skrift beträffande mottagandet av den heliga kommunionen: ”Den som äter Herrens bröd eller dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt, har därför syndat mot Herrens kropp och blod” (1 Kor. 11:27). ”Den som är medveten om en svår synd ska ta emot försoningens sakrament innan han går till kommunionen” (KKK 1385). Från sakramentets inre logik, kommer det att skilda som gift om sig borgerligt – vars sakramentala äktenskap existerar inför Gud – liksom de kristna som inte har full gemenskap med katolsk tro och Kyrkan, liksom alla som inte är ordentligt förberedda, inte kan motta den heliga eukaristin på ett fruktbart sätt (KKK 1457), därför att det inte för dem till frälsningen. Att påpeka detta motsvaras av andliga barmhärtighetsgärningar.
Att åtminstone en gång per år bekänna sina synder i försoningens sakrament är ett av Kyrkans bud. (KKK 2042). När troende inte längre bekänner sina synder och inte längre har någon erfarenhet av syndernas förlåtelse, blir frälsningen omöjlig. Jesus Kristus blev, trots allt, människa för att återlösa oss från våra synder. Den makt att förlåta som den Uppståndne Herren har gett apostlarna och deras efterträdare i tjänsten som biskopar och präster gäller även för dödssynder och dagliga synder som vi gör efter dopet. Det aktuella populära bruket av bikten gör det uppenbart att samvetet hos de trogna inte är tillräckligt utformat. Guds barmhärtighet har getts oss, så att vi kan fullfölja Hans bud och därmed bli ett med Hans heliga vilja, och inte på så sätt att vi undviker kallelsen till ånger (KKK 1458).
”Det är prästen som för frälsningsverket vidare på jorden” (KKK 1589). Prästvigningen ”ger honom helig myndighet” (KKK 1592), som är oersättlig, därför att genom den blir Jesus sakramentalt närvarande i sin frälsande handling. Av den anledningen föredrar prästen frivilligt celibatet som ”ett tecken på det nya livet” (KKK 1579). Det rör sig om självutgivandet i tjänsten hos Kristus och hans kommande rike. När det gäller att ta emot denna trestegs vigning anser sig Kyrkan ”bunden av Herrens eget val. Därför är vigning av kvinnor inte möjlig” (KKK 1577). Att i denna ordning se ett uttryck för någon form av diskriminering av kvinnan visar bara på en bristande förståelse av detta sakrament, som inte handlar om jordisk makt utan om att representera Kristus, kyrkans brudgum.
4. Den moraliska lagen
Tro och liv är oskiljaktiga, för tro skild från handlingar är död (KKK 1815). Den moraliska lagen är ett verk av den gudomliga visheten och leder människan till den utlovade saligheten (KKK 1950). Och utifrån det, är kunskap om den gudomliga och naturliga lagen nödvändig ”för att göra gott och nå detta mål” (KKK 1955). Att acceptera denna sanning är grundläggande för alla människor av god vilja. För den som dör med dödssynd utan ånger kommer att för alltid vara separerad från Gud (KKK 1033). Detta leder till praktiska konsekvenser i livet som kristen, vilket ofta idag är försummat (se 2270-2283; 2350-2381). Den moraliska lagen är inte en börda, utan istället en del av en befriande sanning (se Joh. 8:32) genom vilken den kristne vandrar på frälsningens väg och som därför inte ska relativiseras.
5. Det eviga livet
Många undrar idag vilket syfte kyrkan fortfarande har kvar för sin existens, när även biskopar föredrar att vara politiker hellre än att förkunna evangeliet som trons lärare. Kyrkans roll får inte bli urvattnad av banaliteter, utan hennes rätta plats måste diskuteras. Varje människa har en evig själ, som vid döden skiljs från kroppen, i förhoppningen om uppståndelsen från döden (KKK 366). Döden avgör definitivt människans beslut för eller emot Gud. Alla måste möta den särskilda domen direkt efter döden (KKK 1021). Antingen är rening nödvändig, eller så går människan direkt in i himlens salighet och är tillåten att se Gud ansikte mot ansikte. Det finns också den hemska möjligheten att en person vill kvarstå i motsats till Gud ända till slutet, och genom att definitivt avvisa Hans kärlek, ”omedelbart bli fördömd för evigt” (KKK 1022). ”Gud har skapat oss utan oss, men Han vill inte frälsa oss utan oss” (KKK 1847). Helvetets eviga bestraffning är en hemsk verklighet, som – utifrån den heliga skriftens vittnesbörd – alla ådrar sig som ”dör i dödssyndens tillstånd” (KKK 1035). De kristna går igenom den trånga porten, ty ”den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den” (Matt. 7:13).
Att tiga om dessa och andra trossanningar och att undervisa människor på så sätt är det största bedrägeriet mot vad katekesen kraftfullt varnar. Det utgör den sista prövningen av kyrkan och leder människan till andlig villfarelse, ”priset av avfall” (KKK 675), detta är antikrists bedrägeri, han ”Som bedrar dem som går i fördärvet – de har ju inte velat ta emot den kärlek till sanningen som kunde ha räddat dem.”(2 Thess. 2:10).
6. Kallelsen
Alla har vi, som arbetare i Herrens vingård, ett ansvar att dra oss till minnes dessa grundläggande sanningar genom att hålla fast vid vad vi själva har mottagit. Vi vill skänka mod till att vandra Jesus Kristus väg med beslutsamhet och så genom att följa Hans budord vinna det eviga livet (KKK 2075).
Låt oss be Herren att få veta hur stor vår gåva är i den katolska tron, som öppnar dörren till det eviga livet. ”Den som skäms för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte, honom ska också Människosonen skämmas när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna” (Mark 8:38). Därför är vi engagerade i att stärka tron genom att bekänna sanningen, som är Jesus Kristus själv.
Vi är också tilltalade, och särskilt vi biskopar och präster, när Paulus, Jesus Kristus apostel, ger denna förmaning till sin kamrat och efterträdare, Timoteus: ”Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst.” (2 Tim 4:1-5).
Må Maria, Guds Moder, utverka för oss nåden att förbli trogna utan vacklan i bekännelsen av sanningen om Jesus Kristus.
Enade i tro och bön
Gerhard Kardinal Müller
Prefekt för Troskongregationen 2012-2017
Översättning till svenska Voitek Krzewicki
Trons manifest på andra språk
