Böneutropet omfattar hela vårt väsen. De moraliska aspekterna av våra liv är inte borttagna från vårt böneliv. Vi kan inte be i en värld samtidigt som vi försöker leva i en helt annan.

Eftersom vårt gensvar och vår uthållighet i bön är beroende av Guds nåd, måste vi sträva efter att leva dygdiga och heliga liv efter bästa förmåga. Om vi vägrar barmhärtighet mot andra, försummar de fattiga och sjuka, skvallrar och ljuger, missbrukar våra sexuella krafter och vältrar oss i girighet, kommer vi inte att kunna stanna kvar i ett liv i bön. Önskan att be kommer att kvävas ur oss av vår själviskhet och mörkret i våra beslut.

Katolska kyrkans katekes lär att vi behöver en "hjärtats omvändelse" om vi ska kunna leva och förbli i ett liv i bön: "Från och med bergspredikan insisterar Jesus på hjärtats omvändelse: försoning med sin broder innan man bär fram ett offer på altaret, kärlek till fiender och bön för förföljare, bön till Fadern i det fördolda, att inte hopa tomma fraser, att be om förlåtelse från hjärtats djup, hjärtats renhet och att söka Guds rike före allt annat. Denna omvändelse till föräldrarna är helt och hållet riktad till Fadern."

När vi söker hjärtats omvändelse, får våra ansträngningar oss att be om näring av nåd, och vi får ett överflöd av tro. Det är i tron som hjärtat känner sig mest bekvämt i bönen. När vi vårdar tron längtar våra hjärtan efter bön och gemenskap med Gud. Men om vår tro har avtagit på grund av självupptagenhet och ett förkastande av moralisk sanning, kommer våra hjärtan inte att känna sig bekväma i bön och göra uppror mot alla ansträngningar vi gör för att be. Våra hjärtan kommer att följa vart våra handlingar har lett det.

Katekesen förklarar: "När hjärtat väl har överlåtit sig åt omvändelsen, lär det sig att be i tro."

Men vad är egentligen trons gåva? Det är lätt att slänga ur sig ord och hävda trons kraft, men hur vet vi när vi har tro eller inte?

Som svar på denna fråga har katekesen redan formulerat sitt svar genom att introducera hjärtats omvändelse. Vi kan inte helt förstå trons djup om vi inte först har tillåtit oss själva att uppleva en hjärtats omvändelse, hur minimal den än kan vara till en början. Och så, i samband med hjärtats omvändelse, ger katekesen oss en definition av tro: "Tro är en synlig trohet till Gud utöver vad vi känner och förstår."

Trons del av tron kräver hjärtats omvändelse, eftersom det är en "sonlig" trohet. Vi kan inte skilja på den sonliga aspekten och följsamheten. Vi måste vara barnsliga. Gud vill att en adopterad son eller dotter ska hålla fast vid sin adoptivson, inte att en slav eller en självskapad utomstående ska hålla fast vid honom på ett underdånigt sätt. Den lydnad vi ger är en trons lydnad. Det är lydnaden hos en son eller dotter, som vill älska Gud över allt annat och som troget vill följa hans väg av osjälvisk kärlek.

Vår sonliga lydnad är endast möjlig tack vare Herren Jesus. Han banar väg och ger oss nåden att lita på och följa vart han än leder oss. Katekesen förklarar: "Det är möjligt därför att den älskade Sonen ger oss tillträde till Fadern. Han kan be oss att 'söka' och 'bulta', eftersom han själv är dörren och vägen."

Vi kan inte ge en följsamhet på våra egna villkor eller med våra egna villkor. Om vi försöker hålla oss till Herren med endast vår fallna natur kommer vi inte att hålla måttet. Något kommer att saknas. Vi kommer bara att fokusera på oss själva. Men Herrens vägledning och nåd stärker oss så att vi kan leva bortom oss själva. I honom kan vi ge en sonlig trohet utifrån en fullständig och total kärlek till Gud och en förtröstan på hans gudomliga försyn.

När Herren leder kan vi följa den. Utan Herren kan vi inte ge det vi är kallade att ge. I Kristus kan vi se och ge en ovillkorlig handling av tillit och leva fullt ut i Guds förtröstansfulla kärlek.

Fr Jeffrey Kirby

Till svenska, maj 2024, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.catholicherald.co.uk

Direktlänk till inlägget klicka här