Professor John Finnis talar till deltagare under den internationella katolska konferensen med teologer och jurister i Rom förra månaden. (foto: National Catholic Register / International Catholic Jurists Forum)

Vatikanen – En av de ledande professorerna i världen på naturlagens område har lagt fram ett robust försvar av Kyrkans ofelbara undervisning om preventivmetoderna och sagt att den alltid måste betraktas av alla katoliker som ”med säkerhet sann”, även om ”den biskopliga enheten som garanterat att omdömet är oåterkalleligt senare splittrats”.

Professor emeritus i juridik och rättsfilosofi vid Oxfords universitet, John Finnis, har på en internationell konferens för katolska teologer och jurister förra månaden i Rom förklarat att Kyrkans lära om preventivmetoder och preventivmedel uppfyller de fyra krav som måste kunna uppfyllas för att en undervisning ska erkännas vara ofelbar, även om den inte formellt definierats som sådan. Men ett ”nytt paradigm”, som drevs fram genom en förmodad ”konsensus bland flertalet teologer inom moralläran ”, har dykt upp efter 1968 för att göra det berättigat att avvika från en sådan undervisning.

Detta har lett till en förlorad enhet i bedömningen bland biskoparna om undervisningens ofelbara karaktär. Finnis har sagt att ”det är ett problem för dem och för de stift de leder” men inte för ”sanningen i en undervisning” som deras föregångare varit eniga i att deklarera som ofelbar lära.

Finnis talade på en konferens 8-10 december i Rom över ämnet ”Ett svar till påvliga akademiens för livet bok: Theological Ethics of Life: Scripture, Tradition, Practical Challenges” som getts ut i samarbete med Ave Maria Universitetet och Ethics and Public Policy Center. Finnis är en katolsk forskare som en gång haft undervisning för Högsta domstolsdomaren Neil Gorsuch.  

Den påvliga akademiens för livet text som gavs ut förra året föreslår att katolikerna får använda preventivmedel under vissa förutsättningar. Akademiens ordförande, ärkebiskop Vincenzo Paglia, har kallat det ett “paradigmskifte” i moralteologin. Nio internationella experter har skrivit ett öppet brev som beklagar allvarliga fel i boken.

Kyrkans läroämbete har alltid lärt ut att användning av preventivmedel är fel, som också framgår av S:t Paulus VI: s milstolpe, encyklikan Humanae vitae från 1968, som bekräftar Kyrkans undervisning.  Katolska kyrkans katekes lär att varje kontraceptiv handling är omoralisk i sig själv ”vare sig den sker före den äktenskapliga akten eller under dess förlopp eller äger rum i utvecklingen av dess naturliga följder och som har som mål eller medel att göra fortplantning omöjlig (KKK 2370).”  

I sitt föredrag “Ofelbarheten i Kyrkans lära om kontraceptionen” har professor Finnis först erinrat om att ”det felaktiga med kontraceptionen i den äktenskapliga aktens” är en sanning som till och med den progressive, tyske jesuiten och teologen Karl Rahner ”tydligt påpekade” före Andra Vatikankonciliet.

Finnis har sagt att den tyske teologen härvidlag ”väl utlagt” ofelbarheten i Kyrkans undervisning när han betonat att hon, om en specifik moralisk regel lärs ut av Kyrkan ”som ett Guds bud överallt i världen, har ett skydd mot misstag genom den Helige Andes stöd.”

Den australisk - brittiske juridikprofessorn, som stött på hett motstånd för att ha uttalat stöd för katolska positioner i naturlagen, påminde sedan om de fyra nödvändiga och tillräckliga elementa för att Kyrkans undervisning ska betraktas som ofelbar, även om från en påve, eller kyrkligt koncilium som i Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan Lumen Gentium, inte utgått en formell definition. Elementa är att biskoparna ofelbart förkunnar Kristi undervisning under förutsättning att de är i kommunion med varandra och med påven när de (1) undervisar med auktoritet i frågor (2) om tron och moralen  och är överens i en fråga i en gemensam bedömning (3) och för att den ska hållas definitivt (4).

Finnis har också hävdat att Andra Vatikankonciliets egna uttalanden om kontrakonceptionen bekräftar det som lära som ”varje katolik tydligt måste stå för som ett oskiljaktigt och på osviklig grund bestående element i anslutning till den katolska tron som är sann.”

Som stöd för sin sak har Finnis pekat på två väl renommerade amerikanska professorer i moralteologin, jesuitfader John Ford och filosofen och lekmannen Germain Grisez. Båda har gemensamt 1978 skrivit och ”med precision visat” att “alla fyra rekvisiten för den ofelbara undervisningen” i det här fallet ”säkerligen varit uppfyllda”.

Finnis har förklarat hur Ford och Grisez gjort en lista på ”sex olika sorters bevis” på att Kyrkans undervisning om det avsiktliga hindrandet av fortplantningen i den äktenskapliga akten (kontrakonceptionen med hjälp av preventivmedel eller metoder med samma avsikt, övers. anm.) kan bekräftas. I bevismaterialet finns den långa historien med invändningar mot preventivmedlen från biskopar, helgon, kyrkolärare och moralteologer. Medtaget i listan är den kanoniska lagens straff för det ”moraliska brottet” i den artificiella kontrakonceptionen, från 1200-talet fram till 1917.

Finnis noterade att Ford och Grisez hänvisat till att den Kyrkans undervisning som säger att det innebär ”en fråga om dödssynd som sätter frälsningen i fara”, om akten avsiktligt görs steril, och att det alltid betraktats som ingående i Kyrkans moralundervisning, som är ”mottagen och säker”, och därför måste hållas definitivt och efterlevas. Finnis menar att Ford och Grisez därmed svarat på frågan om det fjärde villkoret, som uttryckts i Lumen Gentium, är tillfredsställande besvarad.

Och, när den ifrågasattes, ”betonades det att den var med sanningen överensstämmande och integrerad i katolsk tro” och inte bara som det krävs av det mänskliga förnuftet (’naturen’) utan som ”uppenbarad – ett antagande som oavsett om det var rätt antaget, innebar att undervisningen skulle vara definitiv och tillägnas av de troende lika definitivt.”

Det teologiska tillbakatryckandet av Fords och Grisez’ tes har kommit från det ”nya paradigmet”, att vara oliktänkande, som växt fram årtiondena efter 1968, och som Johannes Paulus II fördömt i sin encyklika Veritatis Splendor från 1993, fortsatte Finnis. Encyklikan har inte tagit upp frågan om ofelbarheten men pekade på Instruktion om teologernas kyrkliga kallelse från Vatikanen 1990 som var undertecknad av kardinal Joseph Ratzinger som då var prefekt för Troskongregationen.

Professor Finnis har också försvarat sanningen i undervisningen om kontraceptionen bortom själva frågan om ofelbarheten. Han har argumenterat att ”den apostoliska traditionen att föra vidare Kristi undervisning” om sexualiteten och äktenskapet ”utgör en uppenbarad enhet mellan att utveckla läran och den utvecklade läran”, som grundar sig på uttalandena att ”sex bara hör hemma i äktenskapet.” Dessutom är ”sexualiteten inom äktenskapet förbehållet handlingar som når sin kulmen i ett autentiskt uttryck för – som är tecken på, utan viljans åtskiljande – vart och ett av äktenskapets goda, det vill säga proles och fides, avkomman och det äktenskapliga engagemanget.”

Finnis kom ihåg hur han under slutet av 1960- och 1970 talen kunde upptäcka hur i första hand en anglikansk grupp teologer ”tänkte på sin väg från att acceptera preventivmedlen” till ”att acceptera homosexuella erotiska handlingar som moraliskt tillåtna”, en lösning de kunnat komma fram till ”uttryckligen på grundval av att se kontraceptionen som lovlig, eftersom preventivmedlen blockerar och ogiltigförklarar varje invändning mot många andra former av sexuella handlingar.”

Men han har sagt att en teori ”inom ramen för en förändrad (tänkt) katolsk sexualetik som accepterar former för att förhindra fruktsamheten, i praktiken inte har överlevt”, därför att dess förespråkare istället behandlar Humanae Vitae, och andra påvliga och kyrkliga dokument och uttalanden, som hävdar att Kyrkans undervisning om sexualiteten och äktenskapet är falska och reversibla i flera avseenden, inte bara med tanke på kontraceptionen.

Finnis har sagt att de också betraktar Rahners förkonciliära författarskap om samvetet och det ordinarie läroämbetets ofelbarhet som falskt, när det undervisar om moraliska normer som skall tillämpas i vissa sorters handlingar utan undantag. “Vi kan då bara komma till den slutsatsen att det av alla katoliker borde betraktas som otvetydigt sant, nu och alltid, även om den biskopliga enhet som garanterar bedömningen som oföränderlig, senare har gått förlorad,” alltså den enhet som förkunnats som definitiv, sammanfattade Finnis.

Med respekt för de biskopar som brutit med Kyrkans förankrade undervisning om preventivmedlen och preventivmetoderna är ”förlusten av enhet i bedömningen ett problem för dem och för de stift de leder,” tillade han, ”men inte för den sanning i undervisningen som deras företrädare genom enheten i särskild bedömning har lärt ut som ofelbar.”

                                                                                                                  Edward Pentin

Översatt till svenska för Katolsk Horisont, Göran Fäldt (februari 2023)

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här