Robert Spaemann, som avled den 10:e december 2018, var en avgörande röst bland de samtida filosofer som menar att det mänskliga förnuftet kan lära känna sanningen och som också hävdar att förnuftet är identiskt med förmågan att förstå vad som är sant.

Spaemann, som kom från ett konstnärligt hem, föddes 1923. Det var konstnären Käthe Kollwitz som sammanförde föräldrarna. Heinrich Spaemann var en ung konsthistoriker och poet och Ruth Krämer var dansös. Efter att ha läst Rousseau blev de intresserade av religion och påbörjade en period av studier och reflekterande som till slut ledde till att de tillsammans blev upptagna i den Katolska kyrkan. Spaemanns mor avled i tuberkulos 1936 och hans far blev senare vigd till katolsk präst.

Spaemann växte upp i en atmosfär som gjorde det omöjligt att lockas av Nationalsocialismen. Spaemanns värld var en motkultur från början. Det är fortfarande så att man, i vissa kretsar, har svårt att acceptera att den här sortens omutliga motkultur faktiskt existerade i Tyskland – och att den var förbunden med Katolska kyrkan. Robert Spaemann är emellertid ett bevis för detta. Hans helgjutna konsekventa liv, under ett århundrade präglat av sönderfall, uppväcker häpnad och till och med avund.

Att han var en “outsider” under nazisttiden betyder inte att han kände sig överlägsen dem som inte var det. Han vägrade att låta en kollektiv kraft ta ifrån honom det moraliska ansvaret. När han var sjutton år ville han ta reda på vad som hade hänt med de försvunna judarna. Eftersom han vägrade att tro att de helt enkelt sänts iväg till arbetsläger, frågade han soldater som hade varit vid östfronten, tills han fick veta den fruktansvärda sanningen.

Att längta efter sanningen betyder inte bara att säga nej till förförande falskhet. Det betyder också att man inte kan ha en ”ironisk attityd till världen”. Som Richard Rorty uttryckte det: ”att sätta världen inom citationstecken.” I överanvändandet av fraser som ”så att säga”, av många så kallade välutbildade människor, såg Spaemann en vulgariserad form av den moderna filosofins förkastande av verkligheten. Han ansåg också att ”virtuell realitet” och ”simulering” – nyckelbegrepp i den samtida tankevärlden – kunde beskrivas med Charles Péguys enkla maxim: Modernismen ”tror inte vad den tror på”. För den unge Spaemann var det outhärdligt att acceptera en skenvärld som slutgiltigt mål. Hela hans målsättning var att tränga igenom skenets slöja för att nå den objektiva verkligheten – även om han till slut ändå inte kunde nå dit.

Han vägrade att följa Wittgensteins råd att ”ta bort stegen på vilken man har nått fram till kunskapen.” Han ansåg att varje pinne på stegen kräver noggrant utforskande, eftersom ingen pinne är helt inkorporerad i de steg som följer. ”Filosofi karaktäriseras av en rörelse som både är framsteg och steg tillbaka,” skrev han. ”Framsteg inom filosofin sker inte på samma sätt som i de empiriska vetenskaperna, i lineära språng.” Eftersom filosofin inte betraktar det förgångna som något slutgiltigt, utan som något som tillhör nutiden och framtiden, med utmaningar som ännu inte upptäckts, innebär det filosofiska utforskandet ett intensivt sätt att leva. Varje person och varje ny tankegång som Spaemann mötte förstärkte hans känsla av att vara levande.

Spaemann skrev med en tilltalande klarhet. Han åberopade aldrig rätten att uttrycka sig dunkelt, som så många (i synnerhet tyska) tänkare har krävt. Han tyckte inte heller att det var nödvändigt att skapa en egen filosofisk jargong eller dialekt. I detta följde han Descartes, mot vilken han, i andra frågor, var så kritisk. Han betraktade det moderna europeiska tänkandets “fall” som en brytning med ett förhållningssätt som utmärkt europeisk filosofi i tvåtusen år, nämligen att varandets fullhet skulle förstås som ett stort skådespel, att accepteras (i en antropomorfisk vision), som något välbekant men ändå ensamt i sitt slag – och inte utnyttjas som något man kan ha nytta av. Vad Spaemann ville åstadkomma var en verklig revision. Han ville ändra tankens inriktning som under trehundra år behärskat naturen med risk för att förstöra den. Han ville inte nöja sig med att återvända till Thomas av Aquino som fört antikens filosofi till en lysande fulländning. Det var snarare med de filosofiska kategorierna hos Kant, Hegel, Karl Marx och Nietzsche som han försökte spränga det fängelse som modern nihilism och relativism utgör. Det hörde till Spaemanns natur att med kärlek förvalta den filosofiska kunskapen och inte ”bemäktiga sig den” (S:t Paulus) utan för att låta den visa sitt värde i det praktiska livet. Han drog moraliska och politiska slutsatser genom sin förståelse av sanningen. För honom skulle det vara meningslöst med en filosofi utan konsekvenser.

Spaemann var gift med Cordelia Steiner, dotter till målaren Heinrich Steiner (en lärjunge till Hans von Marée) och en judisk mor. Detta innebar förstås att Cordelia levde under hot under nazisttiden, och berättelsen om hennes konversion till den Katolska kyrkan är nära förknippad med hennes räddning undan faran. Hon var En litterärt bildad kvinna, poet och översättare av det stora svårtillgängliga poemet Anatemata av David Jones. Efter hennes bortgång sade Spaemann att han under hela äktenskapet betraktat världen med fyra ögon. Cordelia stödde honom i hans flera decennier långa kamp för den traditionella katolska liturgin som inte tilläts efter Andra Vatikankonciliet. Denna kamp var inte bara en ändlös debatt mellan filosofer. Ytterst handlade det nämligen om en upplevelse som både föregår tanken och utgör dess krona. För Spaemann var det bara i riten – som spänner över all tid – som en människa kan erfara den mänskliga familjens enhet.

Som treåring i mammas knä lyssnade han medvetet till benediktinmunkarnas gregorianska sång och protesterade när föräldrarna försökte att bära ut honom ur kyrkan. Och när han var gammal nickade han och log med gillande, när han lyssnade till Konfucius maxim: ”Den överlägsne mannen, som grundligt har studerat de vises verk och som sedan underkastar sin kunskap till de ärvda riterna, kan inte gå vilse.” Sanningen – öppnad av tänkandets kraft – uppenbarar sig själv och bekräftas i sin övertygande gestalt av sinnena. Sådan var den passionerade filosofen Robert Spaemanns mentala bakgrund.

Martin Mosebach, First Things 14/1 2019

Martin Mosebach är författare till The 21: A Journey into the Land of Coptic Martyrs

Artikeln har översatts från tyska till engelska av Graham Harrison.

Översättning från engelska: Lena Fäldt februari 2019

Inlägget kommer från sidan https://www.firstthings.com/

Direktlänk till inlägget klicka här