Från vänster, ärkebiskop Jan Graubner av Prag, kardinal Jean-Claude Hollerich, generalsekreterare för synoden om synodalitet; Ärkebiskop Gintaras Grusas av Vilnius, Litauen; Kardinal Mario Grech, generalsekreterare för biskopssynoden; Ärkebiskop Ladislav Nemet av Belgrad, Serbien; och fader Martin Michalíček, generalsekreterare för Rådet för europeiska biskopskonferenser, deltar i den europeiska kontinentala församlingen av synoden om synodalitet den 6 februari i Prag. (foto: Michal Krumphanzl / CTK via AP Images)

Enligt de flesta bedömare var förra veckans europeiska kontinentala sammankomst en stundtals spänd men på det hela taget konstruktiv upplevelse – och ett betydande bakslag för dem som har för avsikt att utnyttja den pågående synoden om synodalitet som ett sätt att förändra kyrkans grundläggande lära.

Ärkebiskop Jan Graubner av Prag inledde med en profetisk inledningspredikan och med starka bidrag från delegater från Polen, Irland och andra länder, och ett antal deltagare klargjorde att den splittrande vision av synodalitet som har främjats av aktivister, media och till och med vissa präster inte är förenlig med den trogna och autentiska kyrkans lära.

Men säg inte det till dem som agiterar för lekmannastyre, prästvigning av kvinnor och välsignelse av samkönade sexuella relationer. Enligt deras uppfattning kommer synoden om synodalitet antingen att ge de resultat de önskar – eller så är det inte den verkliga synoden.

Ta som exempel en essä skriven av Julia Knop, en tysk teolog och anhängare av den kontroversiella synodala vandringen i sitt hemland. Knop skrev under de tidiga stadierna av Pragmötet, när det stod klart hur utbrett motståndet mot den tyska synodaliteten faktiskt var, och skrev att den kontinentala församlingen inte var "riktigt synodal". Varför? Därför att biskoparna, i enlighet med sitt apostoliska mandat, "i slutändan" skulle bedöma de idéer som diskuterades i enlighet med trosskatten, och eftersom diskussionen skulle fokusera på synodalitet, inte på "reformimpulser", dvs. förändringar i kyrkans lära och disciplin.

Som kontrast till detta talar "[den Helige Ande] folkets språk", skrev Knop. "Han kan inte tämjas, varken i tysta minuter eller i biskoplig självreflektion. Den blåser vart den vill."

Knops beskrivning av en synodal "Ande" som trotsar Kyrkans gudagivna konstitution är inte av en ande som är "Helig", utan är istället samtidigt gnostisk och världslig. Det är också helt förutsägbart.

En liknande strategi användes i efterdyningarna av Andra Vatikankonciliet av präster och teologer som hade drivit på, men misslyckats med att säkra, en radikal brytning med den förkonciliära kyrkan. I stället för de faktiska texter som formellt hade antagits av konciliet, som smiddes genom konciliefädernas faktiska synodala diskussioner, lobbade denna grupp för ändringar som gjordes på grundval av en oklar "Andra Vatikankonciliets anda" – vad konciliet påstods ha velat säga, men faktiskt inte sa – som de naturligtvis använde som chefstolkar.

Som Knops essä antyder, är denna logik i arbete igen idag, i form av en underförstådd "synodens anda". Biskop Georg Bätzing, ordförande för den tyska biskopskonferensen, lägger verkligen grunden för det, och kritiserar till och med påven Franciskus förståelse av synodalitet som inte "av det slag som är livskraftigt på 2000-talet".

Till och med kardinal Robert McElroy kan bidra till denna dynamik. Prelaten i San Diego förklarade nyligen att bland annat prästvigning av kvinnor inte har några läromässiga hinder och att det är uppenbart att synoden bör säkras – trots tydliga meningsskiljaktigheter från teologer som faktiskt utsetts av påven för att utvärdera frågan. Med uttalanden som dessa blir klyftan mellan förväntningar och verklighet större, liksom sannolikheten för uppmaningar att följa "synodens anda" när dessa heterodoxa reformer oundvikligen misslyckas.

Budskapet om "synodens anda" är något som bara sanna siare som Knop och biskop Bätzing kommer att ha tillgång till – men man kan vara säker på att denna "oförutsägbara" anda förutsägbart kommer att kräva prästvigning av kvinnor, lekmannastyre och normalisering av samkönade sexuella relationer.

Med hjälp av alltför villiga medier förvrängde "Andra Vatikankonciliets anda" konciliets sanna lära och orsakade förvirring och instabilitet i kyrkans liv under årtionden framöver. Oavsett om de som syftar till att exploatera synoden om synodalitet idag nämner "synodens anda" vid namn eller inte, bör deras troliga vädjan till dess logik påtalas och motarbetas av katoliker från början.

Redaktörerna

Till svenska, februari 2023, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Kommentar, övers. anm. Definition av heterodoxi enligt Wikipedia den 20 mars år 2024:

”Heterodoxi irrlärighet, grekiska heterodoxos, av heteros ’annan’, ’olika’, och doxa, ’mening’ i religiös mening betyder "åsikter eller doktriner som går emot en officiell eller ortodox åskådning".Enligt denna definition är heterodoxi detsamma som oortodoxi, medan adjektivet "heterodox" skulle kunna tillämpas på en dissident. Begreppet innebär motsatsen till ortodoxi.

Heterodoxi är också en kyrklig fackterm, som definieras på olika sätt av olika religioner och kyrkor. Exempelvis kan i den romersk-katolska och ortodoxa kyrkor heterodoxi beskriva övertygelser som skiljer sig från strikt ortodoxa åsikter men som inte är så avvikande att de kan betecknas som kätteri.”