S:t Johannes Paulus’ skrämmande profetia har uppfyllts i Irland
Påven Johannes Paulus II välsignar ett barn vid ett besök på ett barnsjukhus den 13 oktober 1992 i Santo Domingo (Getty Images)
Den som undrar vad som hände i folkomröstningen om abort borde läsa Evangelium Vitae
Irland blev det första landet som använde folkomröstning för att beröva de ofödda barnen rätten till liv. Att vi betraktar detta faktum som något positivt är ett tecken på hur långt upphöjandet av procedurtänkandet har nått. Den som tvivlade på att vi lever i en tid av övertro på demokratin, behöver bara observera hur lätt vi accepterar dödandet av oskyldiga, när det sanktionerats av de rätta valprocedurerna.
Visst är det så att vi värdesätter demokratin mer i teorin än i praktiken. Väldigt ofta upphäver eller struntar vi i demokratiskt fattade beslut, för en högre och ädlare demokratisk ”värdegrund”. Ingen domstol står över valurnorna, ens i abstrakt bemärkelse.
Brendan O’Neill är en beundransvärt konsekvent demokrat, som jublade över den irländska folkomröstningen, som en stor seger för sitt älskade demokratiska system: ”Det fyller mig med irländsk stolthet att irländarna, med en förbluffande majoritet, röstat för kvinnors rätt att avbryta oönskade graviditeter”. Han klandrar de ljumma, som “stöder demokrati, inte i princip, utan bara om det ger dem vad de önskar”. Dessa halvhjärtade ”borde försöka att tro på demokratins principer på riktigt, fullt ut”.
Det är lite som att säga att man borde tro på hammarna på riktig, fullt ut, vare sig de skall användas för att bygga ett hus, eller att riva ner det. I själva verket är demokrati – liksom andra politiska system – helt enkelt ett verktyg vars moraliska värde inte kan bedömas oberoende av vad man använder det till. Att tilldela demokratin ett högsta värde, som om den vore ett mål i sig, är själva definitionen av avgudadyrkan, lika absurt som att buga för en död sten eller trä.
Ingen förstod detta bättre än påven Johannes Paulus II, som 1995 utfärdade encyklikan Evangelium Vitae som en dramatisk varning för upphöjandet av procedurtänkandet till kult. ”Demokrati kan inte upphöjas, idoliseras, till en sådan grad att den ersätter moralen eller blir ett universalmedel mot omoral, skrev Johannes Paulus. Demokratin är i grunden ett system och som sådant ett medel och inte ett mål. Dess moraliska värde är inte en automatisk konsekvens, utan är beroende av sin överensstämmelse med morallagen.
När man läser encyklikan efter Irlands folkomröstning, får man en kuslig känsla av att en profetia har uppfyllts. Johannes Paulus varnade katolikerna för att invaggas i säkerhet när ”den ursprungliga och oförytterliga rätten till liv förvägras genom en parlamentsomröstning eller genom en del av befolkningens vilja – även om det handlar om en majoritet.” I sådana fall ”upprätthåller man ett sken av strikt respekt för lagen ” men den grundläggande morallagen åsidosätts. Närhelst detta inträffar, ”att demokratin går emot sina egna principer, leder detta i praktiken till en form av totalitarism.” Johannes Paulus, som hade personlig erfarenhet av totalitarism, använde inte sådant språk lättvindigt.
Men budskapet i Evangelium Vitae var inte bara att demokrati, liksom andra politiska system, kan leda till orättfärdiga resultat. Johannes Paulus menade att det fanns en specifik fara i vår tids ekonomiska och politiska ordning. Genom att övervärdera effektivitet, frestas vi, av kapitalismen, att betrakta vissa liv som ”värdelösa”. Demokratin uppmuntrar till likgiltighet för människans grundläggande rättigheter. När man upphöjer en ytlig processuell laglighet, utan hänvisning till den grundläggande moraliska lagen, iscensätter man ”de mäktigas krig mot de svaga”.
Johannes Paulus II framställs ibland som en enkel förespråkare av ekonomisk och politisk liberalism, men i Evangelium Vitae visar han sig vara en av liberalismens mest skarpsinniga kritiker. Han urskilde en ”verklig, syndfull struktur” med ”starka kulturella och ekonomiska strömningar som ”alla samverkade för att gynna de starka på de svagas bekostnad”.
Det är just vad som har hänt i Irland. Ett land som bländats av ekonomisk framgång och som ivrigt vill bevisa sin demokratiska goda vilja, har med överväldigande majoritet röstat för att beröva de ofödda barnen rätten till liv. Följden blir att livet för bärare av Downs syndrom utsläcks i det tysta. Detta onda är redan på frammarsch i övriga Europa.
I en predikan, på Marie upptagelses fest på Världsungdomsmötet i Denver 1993, beskrev Johannes Paulus den sanna, andliga innebörden av kriget mot de svaga med begrepp hämtade från Uppenbarelseboken. På ena sidan står en kvinna klädd i solen, med månen under sina fötter och med en krona av tolv stjärnor. På andra sidan står en drake beredd att uppsluka ”barnet, symbolen för nytt liv”.
I kölvattnet av Irlands ödesdigra val måste vi bereda oss på att följa Johannes Paulus II i att utmana de ekonomiska och politiska krafter som understödjer dödskulturen. Kapitalismen och demokratin, med alla sina fördelar, är en frestelse för oss att upphöja effektiviteten och formaliserade procedurer, vilket leder oss till förakt för de improduktiva och likgiltighet för livets yttersta värden. När detta inträffar, visar sig den demokratiska kapitalismens anda vara satanisk.
av Matthew Schmitz, Catholic Herald 7 juni 2018;
översättning: Lena Fäldt juli 2018
