‘Situationen är dramatisk’; Kommentar till påvliga brevet till katolikerna i Tyskland

8
min read

‘Situationen är dramatisk’; Kommentar till påvliga brevet till katolikerna i Tyskland

lör, 07/06/2019 - 09:39
0 comments

Påven Franciskus möte med de tyska biskoparna på ad limina besöket den 20 november 2015 (Vatican Media)

 

Regensburg. Monsignor Michael Fuchs har som Regensburgstiftets generalvikarie offentliggjort en reflektion med anledning av påven Franciskus brev den 29 juni 2019 till katoliker i Tyskland i vilket påven krävde evangelisation som botemedel till att tron i landet “torkar bort och går bakåt”. Siffrorna i parentes är Monsignor Fuchs egna och är hänvisningar till originalbrevet. Brevet har översatts till engelska av Anian Christoph Wimmer från originalet (länk) på tyska som publicerats av CAN Deutsch.

Välkomna att här nedan läsa hela texten i Monsignor Fuchs’ reflektion:

Påven Franciskus skriver ett brev till katolikerna i Tyskland. Han som sätter så stort värde på den lokala kyrkan och betonar subsidiariteten och synodaliteten ser sig tvingad att ingripa både som herde och fader. Resultatet är ett varningens ord och samtidigt ett uppmuntrande ord. Det är en allvarlig sak när påven ingriper på detta sätt.

Det sker mot en bakgrund av olika utvecklingslinjer i den Katolska kyrkan i Tyskland under senare år inte minst under de senaste månaderna som upplevt olika protestaktioner och brev som hänger samman med den så kallade “synodala processen” (jfr section 3 i brevet) och som förknippats med vissa önskemål och förväntningar. Det är inriktningen och den intensiva tonen som måste ha fått den helige Fadern att tala till oss i det nu aktuella brevet.

Franciskus ifrågasätter inte några särskilda punkter i redovisningen eller gör jämförelser. Krisen i Kyrkan i Tyskland är mycket djupare än så och därför tar brevet upp mer grundläggande problem. Påven Franciskus hänvisar flera gånger till talet till de tyska biskoparna under deras ad limina besök den 20 november 2015 och hans brev måste läsas och förstås mot den bakgrunden.

I både ad limina talet och brevet identifierar påven den nuvarande krisens symptom som visar sig i att färre och färre katoliker deltar i söndagsmässan eller går till bikt. Han gör det dock efter att först ha visat sitt stora erkännande av de framsteg som gjorts i Tyskland. Men själva substansen i tron har luckrats upp och antalet präster minskar. Han försäkrar oss om att stå oss nära och stödjer oss i ansträngningarna att komma över krisen och hitta nya vägar där han vill uppmuntra oss. Men sedan pekar han på vissa tendenser i sökandet efter lösningar som inger honom mycken oro.

Påvens oro handlar om Kyrkans “uppdelning i lösa delar”.

För det första finns oron att kyrkan i Tyskland sliter av sina band med den universella Kyrkan och splittras från den globala (“katolska”) gemenskapen i tron – det är det brevet beskriver som Kyrkans “uppdelning i lösa delar”. Följaktligen menar påven Franciskus att alla måste “göra en gemensam resa med hela Kyrkan” (3) och hänvisar till “alla lokalkyrkornas ‘kommunion’ med den universella Kyrkan” (7).

Påven varnar också – med hänvisning till en bok av påven Benedikt XVI – för “frestelsen att lyssna till dem som främjar gnosticismen”, som “alltid försökt säga något nytt och annorlunda än vad Guds Ord gett dem. (…) Det handlar om den som vill gå före, den som tar den framskjutna positionen, som ger sken av att gå utanför det ‘kyrkliga vi’” (ibid). Stycket från Andra Johannesbrevet (2 Joh 9) som nämns i texten är avslöjande: “Den som inte förblir i Kristi lära utan går andra vägar, han har inte Gud”.

Den helige Fadern har uppenbarligen inte varit omedveten om att den “synodala processens” tillskyndare (så kallas ofta “den synodala vägen”) ibland går utom och bortom – eller inte förefaller ta tillräcklig hänsyn till – den katolska trons bindande grund.

Det är en varning för det “sekulariserade tänkesättet”.

Ett annat ämne i det påvliga brevet tar upp frestelsen att eftersträva “strukturella reformer av organisation och administration”, vilket utgör en “slags ny form av Pelagianism” (5), som påven varnade de tyska biskoparna för redan 2015 under ad limina besöket. Pelagianismen, som förkastades av Kyrkan på 400-talet, hävdade att det inte krävdes någon syndernas förlåtelse genom Kristus och att människan var stark och god nog i sig själv.

I detta sammanhang har påven 2015 pekat på frestelsen att “sätta tillit till administration eller den perfekta byråkratin”. I brevet varnar nu Franciskus för “sekulariseringen och våra sekulariserade attityder” (5). “Må Gud befria oss från en sekulär Kyrka bakom ett draperi av andlighet och själavård. Denna förkvävande världslighet botas när vi får smaka den Helige Andes rena luft som befriar oss från att själva stå i centrum och dölja oss bakom ett sken av religiositet och ett gudlöst tomrum” (5) (Not 13).

Det är snarare ett “teologalt perspektiv” som behövs. “Nådens evangelium (…) borde vara fyrbåken och vägvisaren. Varje gång en kyrklig gemenskap försökt lösa sina problem själva (…) har det onda man velat övervinna till slut mångfaldigats” (6). “Utan Kyrkans trohet till sin egen kallelse går varje ny struktur under inom kort tid” (ibid) Därför bör Kyrkan  inte bara svara på “yttre fakta och behov”, “skilda från Kyrkans mysterium” (ibid).

Mycket av det som hänt i Tyskland under senare tid ser antagligen till påven som den pådrivande företagsamheten i ett kvasipolitiskt sällskap, en “from, icke regeringsstyrd organisation (NGO)”, som han ofta liknat den vid i andra sammanhang. Det stämmer ju faktiskt att en del som sagts å Kyrkans vägnar då och då verkar vara ute just efter något sådant – utan hänsyn till förutsättningarna för tron och i motsägelse till det fria mottagandet av gåvan att bli till.

Spänningar och obalans i stället för anpassning.

Påven Franciskus talar flera gånger i brevet om “spänningar” och “anpassning”. Han varnar för att “anpassa Kyrkans liv till en viss grupps för ögonblicket rådande logik” (5) och för att få till stånd en “ordning som sätter stopp på just sådana spänningar som ingår i vår mänskliga natur och som evangeliet vill provocera fram” (ibid). “Vi får inte glömma bort att det finns spänningar och ojämvikt som smakar evangeliskt, därför att de egentligen är livsbefrämjande” (ibid).

Evangelisation är “inte ett sätt att ‘fräscha upp’ Kyrkan så att den passar tidsandan och får henne att tappa sin ursprungliga fräschör och det profetiska missionsuppdraget” (7). Det stämmer bättre om vi säger att “hon tolkar tidens tecken utan att hon därför bara anpassar sig till tidsandan (jfr Rom 12:2)” (8).

Mycket av det som sagts före den synodala processen hävdas nu lite ängsligt i behovet att inte tappa känslan för mångfalden i världen och för viljan att täppa till luckan mellan Kyrkan och det som måste vara livets verkligheter. Det är ett argument påven Franciskus bestämt avvisar.

Att på nytt förkunna det glada budskapet måste komma först.

I stället “är det nödvändigt att först och främst förkunna det glada budskapet igen (…) därför att Kyrkan, som är bärare av det budskap som skall förkunnas, börjar med att själv ta emot budskapet” (7). Det bör vara vår grundinställning att komma bröderna och systrarna till  mötes, särskilt de som står på tröskeln till Kyrkans portar, var de än befinner sig, på gatan, i fängelset, på sjukhuset, på torget eller mitt i staden.

För att kunna förverkliga ett sådant förkunnande kräver påven av oss att alltid “vaka och omvända oss” (12), att “dra oss tillbaka” (ibid), och han hänvisar oss till “verkliga andliga hjälpmedel (bönen, botgöringen, tillbedjan)” (ibid). Glädjen måste vara kännetecknet: “Förkunnar vi det glada budskapet kommer vi att uppleva glädjen evangeliet ger oss och som gör oss till glada människor därför att vi är kristna”. (7)

Har vi helt enkelt slutat tänka på evangeliseringen som det viktigaste i Tyskland och tappat bort trons glädje i ett envist trotsande? Påven Franciskus tar bladet från munnen när han talar om vad han menar med evangelisering och att gå de fattiga till mötes. Om det av detta bara blir kvar anpassning, organisationsreformer och tendenser till isolering är påven kritisk. Han uppmanar oss att tänka större, inte sitta kvar hemma utan gå ut och sprida det goda budskapet i ord och gärning.

Tona inte ner konflikterna med hjälp av opinionsundersökningar

Påven lägger inga synpunkter på de tekniska formaliteterna som ska gälla under den synodala processen (ordningsreglerna, omröstningsreglerna, osv) men följande ord uppfattas provocerande: “Synodalbegreppet i sig eliminerar inte motsägelser eller förvirring. Det betyder inte heller att konflikter skall hanteras genom beslut i ‘god konsensusanda’ som äventyrar tron och blir ett resultat av rösträkning eller undersökningar i det ena eller andra ämnet.” Synodalbegreppet handlar snarare om “det centrala i evangeliseringen och om den Sensus Ecclesiae som kartlägger hela vårt kyrkliga DNA” (11) 

Vi kan bara lägga märke till att Franciskus använder termen “Sensus Ecclesiae” fem gånger i brevet. Han låter det behålla den universella betydelsen  och undviker termen “Sensus fidelium” som är teologiskt och kyrkligt grundad men som ofta missförstås som “grupptänkande” eller helt enkelt en majoritetsuppfattning.

En synodal känsla av gemenskap och Sensus Ecclesiae aspekten betyder tydligen mer för påven Franciskus än att, så att säga tekniskt, hålla tillbaka konflikter med hjälp av omröstningar eller opinionsundersökningar, eller att förlita sig på ihåliga kompromisser som “undergräver tron”.

Överraskar brevets innehåll?

Inte dem som följt påvens uttalanden om frågor den synodala processen skall arbeta med och besluta om. Och inte dem som lyssnar på vad påven säger i de större frågorna om förnyelse evangelization. 

När det gäller vigning av kvinnan till det ständiga diakonatet har han vid upprepade tillfällen manat till återhållsamhet även efter flera studier i frågan: “Jag kan inte göra något uttalande i en fråga som rör sakramenten utan en teologisk och historisk grund att stå på,” har varit hans svar till dem som önskat sådan vigning.

Han fick på tillbakaresan från Sverige 2016 frågan om han kunde tänka sig vigning till prästämbetet för kvinnor. Svaret  var enkelt: han hänvisade till sin företrädare Johannes Paulus II som med sitt “nej” sagt sista ordet. “Och det kvarstår.” Som svar på en journalists fråga tog påven Franciskus upp Petrus och Maria som dimensioner i Kyrkan och gav en kort förklaring.

Några minns nog olika uttalanden om förutsättningarna för att bli antagen som aspirant till prästämbetet. Påven utesluter uttryckligen att celibatet skulle avskaffas med dessa ord: “Något som S:t Paulus VI sagt dyker upp i minnet och det var att han sade, ‘Jag offrar hellre livet än ändrar på lagen om celibatet’. Det här har jag varit med om själv och jag skulle vilja säga samma sak därför att det var modigt sagt,  särskilt på den tiden kring 1968-1970, som var en svårare tid än den vi har idag… Personligen anser jag att celibatet är en gåva till Kyrkan. För det andra håller jag inte med dem som talar om ett frivilligt celibat. Verkligen inte! Det skulle eventuellt vara en möjlighet på de mest avlägsna ställena …” (Återresan med flyg från Panama den 27 januari 2019).

Den helige Fadern har utöver detta flera gånger talat om homosexuella män på prästseminarierna som något problematiskt. Han har bekräftat att kongregationen i fråga fått i uppdrag att införa nya regler, vilket lett till flera veckor av hätsk debatt i Tyskland.

Brevet “Maschio e femmina li creó” (“Som man och kvinna skapade han dem”) om genusfrågan, som Kongregationen för den katolska utbildningen nyligen publicerat, har så här långt bemötts illvilligt och kritiskt i Kyrkan i Tyskland.

Hur kommer det att påverka den “synodala processen”?

Slutsatsen efter att ha läst det påvliga brevet är att det inte längre ligger inom möjligheternas ram att “fortsätta som planerat”, vare sig det gäller innehållet eller formen. Brevet andas tvärtom nödvändigheten att helt skriva om processen som måste inrikta sig på evangelisationen och den andliga förnyelsen och se till “människorna i marginalerna”; det är inte en process som skall “uträtta något” eller “hitta former för anpassning” utan uttrycka tillit till Gud som kan förnya och omvända och ge oss evangeliets glädje; brevet talar om en process som äger rum tillsammans i den Katolska kyrkans gemenskap som är enad i tiden och i rummet.

Under vårt ad limina besök har påven Franciskus bett oss att lägga det följande på hjärtat: “Den förnyelse av strukturerna som den pastorala omvändelsen kräver kan bara förstås i ljuset av vad brevet sagt. Det ingår då ett stort arbete att göra strukturerna mer missionsinriktade och att göra allt vanligt pastoralt arbete på alla nivåer mer inkluderande och öppet. Hit hör att inspirera de pastoralt engagerade så att de hela tiden arbetar utåtriktat och på så sätt framkallar ett positivt svar från alla som Jesus kallar till vänskap med Honom själv (Evangelium Gaudium, 27)”.

 

Översättning av den engelska översättningen av Anian Christoph Wimmer från tyskan, till svenska, Göran Fäldt, 5 juli 2019.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här