I väst, också i vårt land, placeras gamla och sjuka människor i vårdhem eller på sjukhusens långliggaravdelningar. I många fall lämnas de äldre ensamma hemma för att skötas av anhöriga eller av kommunen tillsatta vårdare. Unga som lider av mentala problem eller beroendeskap skyfflas undan i institutioner eller sköts i s.k. öppenvård. Äldre som lider av mentala sjukdomar såsom demens och alzheimer drogas ned eller i bästa fall sätts i öppen vård. Dominerande drag för vår tids lidande är den omfattande ordineringen av opioider och farmaka. Det andra är att lidandet, både det fysiska och det mentala, görs ”osynligt”. Vi vill inte ”veta” vad som händer med våra gamla, långtidssjuka och med personer som svårligen kan botas. Vi flyttar vårt ansvar till det allmänna och offentliga. Vi vill helt enkelt inte ha något att göra med lidande människor. De är främmande för oss och passar inte i vår narcissistiska egocentrerade livsstil och världsbild. Vi vill leva, helst ensamma, ett liv i allmän konsumtionsiver och behovstillfredsställelse som ger oss, i bästa fall, tillfällig lycka. Det som hindrar vår personliga uppfattning av lycka sublimerar vi bort.

Den katolska kyrkan har en annan syn på lidandet, som inte endast är personligt, utan har ett bredare holistiskt innehåll. Lidandet har en helande uppgift i vår jordiska pilgrimsväg mot den kroppsliga döden och det eviga livet. Kyrkan hjälper till att förbereda oss för uppståndelsen och gemenskapen med Kristus.

Den sista smörjelsen är sakramentet för sjuka och personer som står inför en snar död. Sakramentet är menat för dem som lider och frivilligt, genom sitt lidande, vill delta i Kristi lidande och död ‒ såsom helgonet Therese av Lisieux gjorde. Sakramentet har ett kollektivt välsignande innehåll för alla katoliker som deltar i förbönen för den lidande.

Den lidande har två vägar som han eller hon kan välja emellan. Antingen leder lidandet till att man fjärmar sig från Gud, eller alternativt, att man kommer närmare honom. Gud får inte sublimeras bort genom bedövande och förlamande medicinering. En dödlig sjukdom innebär för den döende ett antal steg eller processer var han eller hon så småningom godtar och accepterar sin egen död. Lidandet utvecklas till en religiös omvändelseprocess som starks genom mottagandet av sakrament. Synd och ondska faller i skymundan och man tar de första verkliga stegen mot personlig helighet, som konkret gör en klar för att möta Kristus. Den sjuka är, genom sin egen vittnesbörd i lidandet, ett exempel för andra som strävar efter helighet.

Kristus botade många sjuka och t.o.m. väckte Lasarus från döden. Kristus är alltid nära den sjuka och lidande människan. Det är vår plikt att besöka våra lidande och sjuka vänner, släktingar och bekanta. Vårt eget lidande, i vardagslivet, borde också utvecklas till exempel i hur man förhåller sig till begreppet lidandet. Allt lidande är personligt, men man behöver inte lida ensam. Efter sin uppståndelse gav Kristus sina apostlar uppgiften att bota sjuka i hans namn med hjälp av den Helige Anden.

Kyrkan har från Kristus fått i uppdrag att bota sjuka. Genom bikt, mottagande av den heliga Eukaristin och de sjukas smörjelse hjälper kyrkan den sjuka att leva och stå ut med sitt lidande. Sakramentet är inte endast menat för dem som är i dödsfara, utan även för gamla och personer som kan hotas av död. Sakramentet kan upprepas många gånger t.ex. före en svår operation eller annan medicinsk åtgärd. Endast prästvigda kan ge sakramentet.

Vilka är sakramentets gåvor? Dess gåvor är de som den Helige Anden ger oss d.v.s. personlig styrka och uthållighet, ett lugnt sinnelag och styrka att leva med de svårigheter som ens sjukdom innebär eller för med sig. Sakramentet stärker, genom en feed-back process, kyrkan i dess verksamhet för alla dess medlemmar. Sakramentet är synnerligen aktuellt idag då kyrkan och påven Franciskus strävar att rena hela den kyrkliga gemenskapen av pedofili och omoral.

Sista smörjelsens sakrament kallas för sacramentum exeuntium eller sakramentet för dem som lämnar oss d.v.s. lämnar det jordliga livet. Sakramentet kan ses som det sista av många andra sakrament som man mottagit under ens liv; dopet, konfirmationen, eukaristin och bikt. Det sammanbinder det personliga dopet med ens personliga död och hoppet om ett evigt liv. Det sjukas smörjelse hänger nära ihop med den heliga eukaristin. I den heliga eukaristin lovar Kristus att den som äter hans kött och dricker hans blod har evigt liv och kommer att uppstiga med honom på den sista dagen.

Man kan inte som människa lida för andra. Endast Kristus led för oss. Lidandet har sålunda en unik innebörd för det för oss i ett personligt förhållande med den uppstigna Kristus. Man kommer nära honom. Denna närhet kan ytterligare förstärkas med enkla böner och sinnebilder och ikoner av den korsfästa Kristus, de saliga och helgonen. Man kan, och bör, säga enkla böner. Den som inte längre orkar säga Fader Vår eller Hell Dig Maria kan upprepa bönen ”Herre Jesus Kristus förbarma dig över mig, en syndare” eller helt enkelt upprepa i stillhet ordet Kristus eller Jesus.

De som säger att lidandet inte är meningsfullt känner inte till den Katolska kyrkans lära om lidandets helighet och välsignelse. Lidandet kan vara grymt och olidligt, men det behöver inte vara utan hopp. Lidande möjliggör personlig helighet och vägen till himmelen och till gemenskap med Kristus.

                                                                                                   Jan-Peter Paul

Jan-Peter Paul Ekon. dr. Jan-Peter Paul är docent och författare. Han har verkat i ledande ställning i näringslivet och inom EU-kommissionen. Han är aktiv i många organisationer inom den katolska kyrkan i Finland.

Inlägget kommer från sidan www.fides.katolinen.fi

Direktlänk till inlägget klicka här