Fritz von Uhde, “Suffer the Little Children to Come Unto Me,” 1884 (photo: Public Domain)

För några dagar sedan firade ett av mina yngre barn, min 7-åriga dotter, sin första bikt. Det var vackert.

Hon är den nionde i familjen. Tillsammans med två av sina syskon går hon i vår lokala församlingsskola bara några minuter från vårt hus. Hon och de andra eleverna i andraklassklassen har förberett sig för att fira sin första bikt och kommunionen. De går på mässan en gång i veckan och de dagarna ser jag också till att vara där. Jag vill att hon ska veta hur central den heliga mässan är i mitt liv också. De tio budorden är uppsatta längst fram i hennes klassrum. Barnen har strävat efter att memorera dem och förstå dem som en praktisk vägledning för livet. Det är en enkel katekes förvisso, men en bra sådan.

I år skrev jag även in mina yngre barn i vårt församlingsprogram för trosundervisning. Även om det kan verka som överdrivet, är detta en av mina starka sidor i föräldraskapet. Lärarna är ett nyligen gift par. Maken är en ministrant för den traditionella latinska mässan; hans fru är konvertit. Deras kärlek till kyrkan – och varandra – smittar av sig i deras arbete med eleverna. Dessa tisdagskvällar är inte "lite katolska" för eleverna i församlingen. Jag tror faktiskt att den extra och en halv timmes religionsundervisning som min dotter får varje vecka är mer värdefull än någon annan fritidsverksamhet.

Att skicka barnen till katolsk skola och skriva in dem i vår församlingens religiösa trosundervisning betyder inte att jag själv slipper undan. När allt kommer omkring är föräldrarna de primära lärarna. På söndagar efter mässan, går min dotter och jag igenom katekesen och under veckan läser vi bibelberättelser högt för varandra. Vår familjebil förvandlas till ett religiöst klassrum när vi kör fram och tillbaka till skolan, sportevenemang eller mataffären. En del av tiden - rosenkransen följs snabbt av ljudet av barn som spelar låtar från Encanto, den senaste Disney-musikalen.

Förra veckan, på helige Patricks högtidsdag, gjorde min dotter och hennes klasskamrater sin första bekännelse eller bikt. I flera dagar pratade hon med sina äldre systrar om vilka av hennes söndagsklänningar som var hennes "bästa" för tillfället. Hon meddelade det kommande evenemanget för alla kvällen innan vid middagen och igen under frukosten. Och hon övertygade sin äldsta syster, som definitivt inte är en "morgonmänniska", att fläta håret innan hon åker till skolan den dagen.

Senare på morgonen gick barnen tyst in i kyrkan. Två präster väntade i biktstolarna. Jag satte mig i en av bänkarna efter att morgonmässan var slut. Ett antal andra föräldrar var där, liksom medlemmar i församlingen. Vi bad rosenkransen och därefter barmhärtighetens rosenkrans. ”Förbarma dig över oss och hela världen”, sa vi samstämmigt när barnen gick in och ut ur biktstolarna. Det var ett vackert omkväde av en gemenskap av troende människor, något färgad av föräldrarnas ångest.

Min dotter var det sista barnet i kö för bikt. När det var hennes tur gick hon in i biktstolen med ett "fuskblad" som hon hade skrivit för att hjälpa henne komma ihåg vilka böner hon skulle recitera och vilka fel hon skulle presentera. Jag bad att hon inte skulle vara nervös eller orolig. Och när hon lämnade biktstolen gick hon direkt till nattvardsbågen och knäböjde. Det heliga sakramentet var framme vid altaret. Hon gjorde korstecknet och bad sin bot till sin käre vän Jesus. Hon vände sig sedan om och gick mot mig med ett leende.

Jag behöver inte berätta för dig att vi alla är trasiga av synd - och den känslan förföljer oss, hur hårt vi än försöker förvisa den. Tack gode Gud för att vi genom botens sakrament kan be Vår Herre om förlåtelse, förnya vår sorg för alla kränkningar mot Honom i våra liv och få näring för våra själar att fortsätta med ett syfte att förbättra. Vilken otrolig gåva, och vilken tragedi att den har dragit sig tillbaka från så många katolikers liv.

Jag gav min dotter en stor kram när vi lämnade kyrkan för att tillbringa resten av dagen tillsammans. När vi gick till församlingens parkeringsplats pratade vi om alla människor som hjälpte henne inför biktförberedelserna. Och så sa min söta 7-åring något som jag också hade tänkt: "Mamma, bikten är ett vackert sakrament."

                                                                                                   Andrea Picciotti-Bayer

Översättning för Katolsk Horisont, april 2022, Ivana Smoljan

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Video: Att tvätta själen. Om Försoningens Sakrament

Franciskanskt Andligt Bibliotek:

Försoningens Sakrament: Men vad ska jag säga till prästen nu igen?

I detta häfte finner du hjälp för att bikta dig bättre. Klika här...