Sankt Lars blodmirakel upprepar sig år efter år

Klockan fem på eftermiddagen den 9:e augusti upprepade sig det som kallas St. Lars mirakel. Den antika glasampullen som bevarar martyrens blod blev plötsligt ljusröd och det torkade blodet i ampullen flytande. Många hade deltagit vid den första vespern till det helgonets festdag den 10 augusti, och bevittnade hur miraklet upprepade sig i år igen.

Martyren påminner om det kristna livets allvar

Vespern och den följande mässan avslutade novenan, den nio dagar långa bönen till diakonen Sankt Laurentius, eller Lars, som led martyrdöden under kejsaren Valerianus år 258 e.Kr.. Många deltog då stiftets biskop msgr. Spreafico firade mässan i kyrkan Sankta Marias Upptagning, i byn Amaseno, där reliken finns bevarad. Dagen har blivit till den viktigaste liturgiska händelsen under året i byn då miraklet upprepar sig varje år.

”Blodmiraklet lämnar oss återigen fyllda av förundran”, sa biskopen av Frosinone-Veroli-Ferentino, Msgr. Ambrogio Spreafico, i sin predikan: ”Samma förundran är vi kallade at ha inför livet och skapelsen. Ofta skiljer sig vårt beteende som kristna inte från dem som inte är kristna. Vår martyr påminner oss om det kristna livets allvar. Det är inget att skämta om. Antingen är vi kristna eller så är vi inte det."

Går inte att förneka

Kyrkoherden i kyrkan Sankta Marias upptagning sa till en pilgrim att han ”egentligen inte tror på såna här fenomen”: ”Men jag kan inte förneka att under de 10 år som jag har varit kyrkoherde här har jag bevittnat detta mirakel varje år.”

Men fenomenet har pågått längre än så. I ampullen finns det man beskriver som en blandning av blod, aska, fett och en liten bit hud, bevarade, som en mörk koagulerad klump, och som i anslutning till martyrens årliga festdag, gradvis antar en ljus rubinfärg.

Traditionen berättar

Enligt traditionen fördes blodet till Amaseno av en soldat från Valerianus trupper, då han flydde från Rom. Den första skriftliga källan finner vi i invigningsdokumenten av Sankta Marias Upptagning i Amaseno, daterad den 8 september 1177. På grund av en brand förstördes den antika romanska kyrkan, med undantag av klocktornet, för att sedan återuppbyggas av cisterciensermunkar från Frankrike.

I invigningsdokumenten på den nybyggda kyrkan, finner man en slags inventering, över en serie reliker, och bland dessa läser vi i den latinska texten: "De pinguedine S. Laurentii Martyris ”; och i den språkliga versionen: “Delle grassecze de santu laurentiu martiru” - vävnad från heliga martyren Lars”. Reliken tillskrevs då dock inte någon större betydelse än de andra relikerna i kyrkan, eftersom fenomenen med blodet inte hade börjar.

400 år av återkommande under

Den första gången miraklet inträffade var i början av 1600-talet och det orsakade en sensation, så pass att påven Paulus V (1605-1621), ville ha några droppar av blodet. Likvidationen har sedan inträffat varje år, och påven Clemens XIII, bekräftade miraklet med en påvlig bulla den 2 april 1759.

”Vi måste ta hans undervisning på allvar”, avslutade msgr. Spreafico, ”så att blodet som blir flytande inte bara blir ett tillfälle att skryta om och locka hit människor. Då skulle vårt helgon verkligen inte glädjas. Låt oss istället så och skörda evangeliets frö vida brett.”

Sankt Lars blodmirakel kan förknippas med de heliga Gennaro, Patrizia och Pantaleone, som har liknande under förknippade till sina blodreliker.

Många kyrkor i Rom

Många är de kyrkor i Rom som är vigda till den heliga diakonen som tjänade påven Sixtus II. San Lorenzo in Panisperna är kyrkan som är byggd på den plats där han förmodligen led martyrdöden. Enligt Legenda aurea, krävd kejsaren kyrkans skatter och påven Sixtus II ska ha givit Lars eller Laurentius i uppdrag att dela ut dem bland stadens fattiga. Då Roms ståthållare befallde honom att överlämna skatterna samlade Lars ihop alla de fattiga och sjuka och sa till ståthållaren: ”Här är den eviga skatten, som aldrig förminskas utan växer”.

Sankt Lars brändes till döds på ett järnhalster över glödande kol. Redan 330 uppfördes San Lorenzo in Panisperna på den förmodade dödsplatsen. San Lorenzo fuori le mura, är den kyrka i vilken helgonets kropp finns bevarad. San Lorenzo in Miranda, är byggd på platsen han sägs ha blivit dömd. I San Lorenzo in Lucina, bevaras de redskap man ska ha använt vid hans martyrdöd, bland andra järnhalstret. San Lorenzo in Damaso, där han agerade som diakon. San Lorenzo in Fonte, på platsen där han fängslades, av ståthållaren Hippolitus. Ytterliga två antika kyrkor, San Lorenzo in Palatio och San Lorenzo in Piscibus, är vigda till Sankt Lars.

                                                                                                Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Inlägget kommer från sidan www.vaticannews.va/se

Direktlänk till inlägget klicka här